♡ Summer Love - 61♡

 
Bellz' Perspektiv.

Jag stirrade på Louis pappa, munnen vidöppen och jag kände hur ögonen började fyllas med tårar. Sa... Sa han det verkligen? Eller var det något jag bara tänkt ut, min hjärna lurat mig. Jag kastade en blick på Louis, som även han verkade mållös. Sedan lät jag sakta mina ögon segla över till de andra familjemedlemmarna som såg lika förvånade ut som oss. Fizzy gapade precis som jag, och hennes ögon var stora som stekpannor (not literally though). Jag bet mig i läppen, försökte att inte gråta. Jag snyftade till, reste mig upp. Jag såg mot Louis igen, innan jag mumlade fram ett:
"Jag väntar i bilen..." innan jag sprang iväg, ut ur huset och kröp ihop i bilen, obrydd om vad de andra tyckte eller tänkte. Jag ville hem. Bara någon h*ra. Orden ekade i mitt huvud, och jag drog upp benen mot bröstet, lade armarna om dem och lutade hakan mot knäna. Bra första möte..
 
Ett tag senare - jag kunde inte avgöra om det var fem eller tio minuter då jag inte hade någon klocka på mig, innan jag hörde att någon knackade på bilrutan. Jag såg upp, och fick syn på Johannah. Jag såg ut genom fönstret på hennes ansikte, som såg mot rutan med ett milt leende. Självklart. Hon kunde inte se in genom rutan, det var sådant där konstigt glas då man såg ut, men inte in. Mest för att håll en massa galna fans borta, antar jag. Men antagligen hade de redan slickat på bilen, de hade väl hittat regnumret, jag menar, duh. De är directioners. Jag förstår liksom vad som hänt. Jag fuktade läpparna, och rullade ner rutan till hälften, sakta men säkert.
"J-Jag är ledsen..." sa jag försiktigt, såg ner på mina skor.
"IsaBella? Vad pratar du om, sötnos." sa hon mjukt, sträckte in ena handen genom den öppna rutan, och lade den på min axel.
"Jag.. Jag borde aldrig ha-ha..." Hon avbröt mig innan jag hann säga något mer. 
"Bellz..? Älskar du Lou?" frågade hon starkt, rakt på sak och såg allvarligt på mig. Jag såg rakt in i ögonen. Jag såg så allvarligt som möjlgit på henne jag kunde, även om det ryckte lite i mina mungipor då jag tänkte på Louis.
"Jag... Älskar honom." sa jag. "Varje liten del av honom, hans leende, hans ögon, och..." Jag log lite då jag tänkte på honom. Jag fortsatte gå igenom allt jag gillade med honom (Jag är bara lite lat och orkar inte skriva något mer), och sedan såg jag upp på Louis' mamma. Hon log lite bredare.
"Du tycker verkligen om honom rätt mycket..?" sa hon försiktigt. Jag blev tyst ett tag.
"Jag skulle kunna ge allt för honom." sa jag bestämt. Hon log igen.
"Så mycket tror jag inte så att du behöver offra, sötnos. Jag är ledsen för hur Louis pappa reagerade, men det är så han är rätt exakt. Han kommer lugna ner sig." Hon slöt ögonen, suckade försiktigt, och sedan öppnade hon dem igen. "Om du älskar Louis, är det inget att vara ledsen över. Ni kanske inte får stöd av Troy, men jag kommer stötta er." hon log lätt, och jag bara log tillbaka.
"T-tack. Jag tror det behövs..." sa jag tyst, och snart hörde jag någon komma gåendes.
 
Emmalee's perspektiv.
 
Hörlurarna sprudlade med underbara låtar. Även om jag fortfarande inte hunnit lära mig texten på den nyaste låten på min spel-lista kunde jag inte låta bli att sjunga med på vägen ut från lägenheten.
"Late-ly, I been, I been losing sleep. Dreaming about the things that we could be." När jag kommit ner för trapporna möttes jag av en mängd skrikande galna onedirection fans. Men jag ska inte klaga, är man tillsammans med den underbaraste personen i världen så får man väll räkna med lite avundsjuka blickar.
Jag tog ett djupt andetag innan jag bestämt öppnade dörren och började snabbt gå iväg mot mitt favorit cafe i hela London.
'EMMALEE ÄR DU GRAVID?', 'HUR KAN DU VARA TILLSAMMANS MED NIALL, HAN FÖRTJÄNAR NÅGOT BÄTTRE.' Skriken blandades med musiken, kamera blixtrarna blev bara fler och fler, som tur var stod det poliser efter gatan. Skulle jag värkligen kunna leva med detta resten av mitt liv?
 
Louis perspektiv.
 
"Isabella det är okej. Gråt inte" Det gjorde så ont att se henne så ledsen och rädd. Hela hon skakade. Hon grät. Kanske inte så konstigt med tanke på hur min pappa reagerat tidigare, jag ville värkligen bara slå till honom j'vligt hårt. Han kallade Bellz för en h*ra. Min Isabella. Bara 17 år, gravid. Och rädd.
"S-snälla, lä-ämna in-te mi-g." Det hemskaste med meningen hon just utalat snyftat fram var att hon inte att hon grät, utan att hon tvekade om jag ville vara med henne. Hon. den finaste. Av alla.

♡Summer Love - 60♡

 
 
Zayns perspektiv
 
Jag befann mig i utkanten av London, hela natten tillbringade jag sittandes på en parkbänk. Det som förstört min kväll hade varit smset från Louis som var kort och rakt på sak. Jag ska bli pappa.
de fyra orden, fjorton bokstäverna med ett tecken hade jag läst om och om igen ända tills min mobil dött av batteriförlust. Fasen Zayn, nu är allt för sent. Över, du kommer aldrig kunna säga till någon hur tjejen, den svenska brunetten stulit ditt hjärta utan att behöva höra ' jaha du menar mamman till Louis Tomlinsons barn. '
 
 
 
Bellz perspektiv.
Vi satt i bilen på väg till Doncaster för att träffa Louis familj, undertiden försökte jag plugga in hans livs historia, speciellt delarna som handlar om hans familj.
"Okej så vi tar det hela en gång till, även om du kan det. Helt ärligt bellz dom kommer älska dig, det gör alla" hela min kropp skakade lite, antingen var det av nervositet eller på grund av att vägen var vansinigt dålig. den fick sveriges vägar att värka som rena paradiset, och jag är ruskigt glad över mitt val av att skippa övningskörningen denna gången.
"Okej så, dina föräldrar är skilda, men din mamma  johannah är omgift med Mark Tomlinson." en snabb paus innan jag fortsatte, "Från din mamma har du fyra yngre halvsystrar, Charlotte, Félicité och tvillingarna Daisy och Phoebe"
"Andas du verkligen?" Undrade Louis, och kollade på mig med sina underbara ögon.
"Håll ögonen på vägen jag kan inte konsentrera mig annars" han flinade lite men vände snabbt blicken mot vägen som jag bätt honom att göra. "Okej så fru Isabella, kan du något  om min släkt?"
"Du har även en syster på din pappas sida, Gerogia, Sen för typ bara två år sedan skilde sig din mamma och Mark" vad hade jag inte sagt.. "Juste din riktiga pappa heter Troy Austin."
 
"Bellz, vakna vi är framme nu." hörde jag någon säga till mig. Jag öppnade ögonen, blinkade sömnigt och gäspade.
"Redan?" sa jag lågt, öppnade bildörren och klev sakta ut, för att stappla fram några steg. "GAH. MINA FÖTTER HAR SOMNAT." sa jag med en suck, och jag hörde Louis småskratta - vilket i min värld är den manligare versionen av att fnittra, och jag såg bak på honom.
"Vad?" frågade jag förnärmat. Han kom emot mig och ruskade på huvudet på det där sättet som riktigt skriker ut 'det där är så adorable men ändå rätt konstigt på samma gång'. Precis då insåg jag vad den där gnagande känslan i magen som jag haft sen vi sattit oss i bilen var: ångest. 
"Louis? Boobear?" sa jag försiktigt, såg ner i marken. Jag fick ett hymlande till svar. "Jag.. Jag tror inte jag klarar av det här." Jag knep ihop ögonen samtidigt som jag drog ihop handen till knytnävar. Jag kände hur Louis lyfte upp min haka, och jag öppnade ögonen för att se honom le mot mig.
"Aw, Isabella. Det kommer gå fint. Dessutom är det mig de kommer vara arg på, inte Dig."
"Men det känns bara inte bra att det ska bli såhär jag träffar din familj för första gången.."sa jag dröjande. Då kände jag hur Louis hand tog min. 
"Vi gör det här tillsammans, vet du." svarade han och log uppmuntrande, Innan han drog iväg på mig. "Plus att jag vill att du träffar mina syskon!" Jag kunde inte låta bli att le. Han var så fruktansvärt underbar.. 
Huset vi kommit fram till var ett typiskt engelskt hus, mysigt, lagomt stort och en doft av, äppelpaj om min näsa inte har helt fel. När vi var framme vid dörren släppte Louis min hand för att plinga på den vita lilla knappen på högra sidan dörren.
"Det kommer gå bra" viskade Tommo i mitt öra innan dörrhandtaget rycktes upp och inom kort skymtades en otroligt vacker brunett.
"åh hej Louis vad jag har saknat dig, vi måste träffas oftare!" Kvinnan, vilket måste vara hans mamma mötte snabbt upp sin son i en kram.
"Jag har saknat dig också" skrattade lou fram innan dom slutade kramas.
"Och du måste vara Isabella, Flickvännen. Vad trevligt att äntligen få träffa dig! Jag är Johannah Louis mamma" hon kramade om mig i en varm moderlig kram.
"Jo det stämmer, trevligt att träffast, Louis har pratat mycket om dig!" 
Hela förmiddagen gick åt till att bli presenterad till olika familjemedlemmar, vissa verkade gladare att se mig än andra. Vi spelade även fotboll så att Louis fick visa mig hans dolda talang.  Klockan gick riktigt fort och hans syskon var verkligen jätte trevliga.
"Tack så mycket för maten det var jättegott" sa jag och försökte låta så vänligt som möjligt.
"Det var så lite, du är så välkommen här så"
 
"Är inte du ganska ung för att vara tillsammans med Louis?" Frågade Louis riktiga pappa som verkade ha ganska svårt med att acceptera våran relation, och det var redan innan vi berättat 'the big news'
"Ehm, jag är 17, ganska exakt" min röst ganska nervös.
"Men då skiljer det ju nästan fem år mellan er?!"
 
Louis Perspektiv.
Varför ska pappa överreagera så mycket just innan vi ska säga det.. Jag greppade ett fast tag i Bellz hand och kände hur hela hon skakade.
"Ja, det är rätt pappa. Har du något problem med det eller?" Han suckade bara lite och satte sig sedan ner i soffan tillsammans med alla andra, men jag och isabella stod kvar, med tanke av hur mycket bellz skakar antar jag att jag skulle bli tvungen att släppa bomben.
"Ehm jo, så det finns en sak jag skulle behöva säga. Alltså lite utav andledningarna till att vi kom hit så plötsligt." Alla spännde sina blickar på mig utom pappa som fortfarande stirrade surt på Bellz.
"Jo det är så att isabella, ja alltså hon är. Gravid." Alla blev tysta, det sista småpratet dog ut riktigt snabbt. 
"M-men Louis hur kunde du låta detta hända, stackars lilla Isabella är du okej?" Mamma gick fram för att krama Isabella som stod som förstelnad.
"HUR KAN DU SKYLLA NÅGOT AV DETTA PÅ LOUIS, DENNA TJEJEN ÄR SÄKERT BARA NÅGON H*RA SOM BARA VILL HA UPPMÄRKSAMHET" 
 

♡Summer Love - 59♡

Nialls perspektiv

" Vänta, va. Vad menar du lou? menar du vad jag tror du menar? Och du skojar inte? Isånnafall grattis till det. Ska bli pappa, det trodde jag inte. " Det var först då Liam typ freakade ut, inte så konstigt kanske, jag avslutade samtalet och gav Harry tillbaka hans telefon, jag berättade för liam...   hur Isabella helt plötsligt börjat gråta och svept ur sig att hon var gravid. Och Louis ställde den första frågan alla undrar, barn och vuxna, HUR?. Sen började isa tjata om mashmellows som hon egentligen inte äns gillar.
"trodde du att hon skulle våga säga det louis bara sådär?" Hörde jag, troligen även  harry och liam när Emmalee gjorde sitt försök till att viska, det är en av de få saker hon alltid varit lika dålig på att viska, och det visade sig att stello även var väldigt dålig på det när hon svarade, 
"alltså egentligen inte men hon har ju lärt sig från den bästa."  Sa stellomi som svar och em började skratta.
" Vad sägs om att vi far och hälsar på dom framtida föräldrarna? " frågade stellomi, denna gången var det tänkt till alla och inte bara till em. så vi alla nickade instämmande som svar, innan vi ringde paul för aatt hjälpa oss ut eftersom att det nu hade kommit ett tjogutal med skrikande fans. Två minuter senare kom paul, han gick mot cafet och försökte skapa lite ordning, vi reste oss upp och jag tog tag i ems hand, eftersom att jag vet att hon inte gillade all "uppmärksamhet". Paul komin genom cafets dörr, jag kramade om ems hand lite extra innan vi gick ut. det hade hunnit komma väldigt många fans, men kommer en kommer alla. Det var många fans som skrek, och grät, av lycka över att se oss. Sjukt. vilket gjorde det lite svårt att ta sig där ifrån. Men vi skrev faktiskt några autografer och jag tror även Em och Stellomi blev glattchockade att några fans även ville ha bilder och autografer av dom också. Efter kanske en halvtimme så var  vi äntligen på väg mot bellz och louis. 
 
Stellomis perspektiv.
 
Jag drog fram min mobil och loggade in på twitter. Jag började titta runt på twitter, när Harry plötsligt tog min mobil, 
" HARRYYYY. GIVE IT BACK. " sa jag när jag försökte ta tillbaka min mobil, men eftersom att Harry har längre armar en mig kändes det hopplöst. Så istället för att fortsätta hoppa omkring honom så satte jag mig ner på golvet med en duns.
"SNÄLLAAAAA HARRYBOIII" skrek jag typ hur högt som helst, just då kom dom andra in i rummet.
"Stellomi, försök inte ens. Han kommer aldrig bli en snäll pojke." Skrattade Louis fram som såg gladare ut än på länge.
Kanske hade vi bara ovanligt roligt, men helt plötsligt var klockan halv fyra på natt/morgonen. Det kändes lite som första gången vi någonsin träffat killarna från världens största pojkband eller som Em hade uttryckt sig, ' Dom autotunade fejkade kändispojkarna ', förutom att vi nu kunde komma ihåg vad som hänt dagen innan. Jag sneglade mot Harry och flinade, tänk att någon som han var min igen. Tänk att min syster är tillsammans med Niall Horan. Tänk att Isabella är gravid med Louis. Gravid. En liten mini bellz-Louis, aw. mina ögonlock blev tyngre och tyngre, det dröjde inte länge innan allt sakta blev svart och jag kände två armar som kramade om mig.
 
Emmalee's Perspektiv
 
Efter att Liam gått hem till sig, vi visste fortfarande inte vart Zayn var och stellomi och Harry hade somnat i soffan så hade Isabella och Louis gått för att lägga sig, så jag och Niall hade börjar gå mot min & tjejernas lägenhet för att förhoppningsvis kunna sova lite innan det blev morgon.
"Så hur känns det att Isabella är gravid?" undrade min pojkvänn. Jag greppade tag i hans hand och tänkte som vanligt ett tag innan jag svarade.
"Det känns väll bra.. Men hade det varit med någon annan än Louis hade jag troligast halshuggit henne." Han skrattade lite
"Du vet att dom kommer hitta personerna som.. Mördade Cate." min mamma, varje gång jag vaknar tänker jag att allt bara är en dröm, men det är det inte, hon är borta.
"Jag vet. Men hon visste allt om mig, saker som inte ens jag visste om mig själv" vi gick upp för dom två trapporna man behövde gå i för att komma till lägenheten, och gick direkt in i mitt rum, bytte om och la oss ner för att sova.
"Din mamma sa att du var kär i mig, att jag hade stulit ditt hjärta, kvällen jag kom för att se film hos dig i Oxford" Niall låg och pillade i mitt hår,
"Min mamma var lika gammal som Isabella när hon blev gravid." Ganska exakt faktiskt, det skiljde kanske bara en månad. Min lilla isabella ska få ett barn, det skulle inte förvåna mig om barnet fick heta typ, panda eller unicorn eller Emmalee Junior.
"Em du borde sova nu, Jag älskar dig." 
 
 
 Bellz' Perspektiv.
 
 De hade tagit det... Väldigt bra, antar jag. Utom det att de frågat om jag funderat på namn, gratulerat och sånt. Jag bet mig i läppen, lyssnade på hur Louis andades tungt, och sakta vid min sida. Jag kunde bara inte somna. Men även om våra vänner tagit det helt okej, vad skulle mamma säga? Och Louis föräldrar? Tillochmed jag kunde inse att mamma inte vore så glad om jag kom hem och berättade att jag var gravid med en helt okänd person för henne - tur nog hade hon hunnit träffa Louis några gånger. Men jag har aldrig träffat hans föräldrar. Minns jag rätt hade han berättat att de var skilda dock, och det betydde väl bara att vi skulle behöva berätta för ännu fler personer... Jag suckade, och reste mig upp. Jag kunde bara inte riktigt somna, så jag ´kunde ju lika gärna gå upp. Jag gick in i köket, och öppnade en av skåpen, tog ut påsen med marshmallows och började äta. Jag visste inte varför, men jag kunde inte riktigt klara mig utom dem. Men jag skulle väl lära mig att överleva. Tänk, snart skulle jag ha ett barn att ta hand om. Och jag kände mig faktiskt mer självsäker än någonsin. Vi skulle klara det här.
RSS 2.0