♡Summer Love - Del 58♡

Louis' Perspektiv.

Chock. Det gick inte beskriva det på ett annat sätt. Det var bara en... Chock. Louis Tomlinson, 21 år, världskänd pojkbandsstjärna. Och nu kunde jag lägga till något mer, eller behövde egentligen. Pappa. Jag bara stirrade chockat på henne. Och sedan hon. Sjutton år gammal. Rätt exakt sjutton år gammal, arbetslös och nu tonårsmamma. Jag kunde redan se rubrikerna...
"M-Men... Hur?" fick jag fram. Hon såg upp från marken, som hon nu stirrade ner i, såg på mig som om det var ett dåligt skämt. "Åh. Dålig fråga." Jag tystnade. Vad skulle min familj säga? Vad skulle hennes familj säga? Vad skulle våra vänner säga och vad skulle... Alla andra säga? Jag såg ner i marken.
"Är du... Arg på mig?" hörde jag henne försiktigt få fram mellan sina hulkningar. Arg? Skulle jag vara arg på henne? Det var ju inte hennes fel, det kunde det ju inte vara. Jag fick fram ett sorgset leende.
"Arg? Isabella, hur skulle jag kunna vara arg på dig? Det är mitt fel." sa jag försiktigt, drog in henne i en kram. "Vi kommer klara oss genom det."
 
"D-du tänker inte lämna mig..?" hörde jag henne säga, mellan snyftningarna. 
"Nu? frågade jag försiktigt. Hon nickade."Aldrig. Inte nu. Vill du kanske berätta det för de andra?"
"EmmaLee och Stellomi vet redan." sa hon, nu lät hon mycket lugnare. Jag nickade. "Men du vet... Killarna, andra vänner... Vi kan vänta med våra föräldrar, du vet..?" sa jag lite lugnare. Hon nickade. 
"Du..." Hennes röst höll inte längre än ett ord, och hon harklade sig. "Du kan få berätta för dem om du vill." Jag nickade, och log lätt. Hon såg sig omkring, som om hon letade efter något. 
 
"Är det något du vill ha, sötnos?" frågade jag försiktigt.
"Jag vill bara ha... marshmallows just nu." Hon lät mycket lugnare, rent av lite glad nu, och jag såg förvånat på henne.
"Du gillar inte ens marshmallows?" frågade jag sakta.
"I'm the pregnant one, your argument is invalid." sa hon sakta, höjde händerna lite innan hon såg sig omkring lite kort innan hon började gå.
"Vart är du påväg nu då?" frågade jag.
"Jag ska köpa marshmallows, duh." sa hon.
"Jag ringer killarna..." sa jag bara lågt. "Och jag köper gärna marshmallows åt dig, gumman. Stanna här, jag är tillbaka på tio minuter."
"Lovar du?" Hon stannade upp, och vände sig om. Hon såg allvarligt på mig.
"Jag lovar." sa jag med ett snett leende, gick förbi hnene och ut genom dörren. "Vi ses, hun. Älskar dig."
"Älskar dig med Lou." hörde jag henne säga innan jag stängde dörren. Ett hysteriskt brett leende spreds på mitt ansikte. Jag skulle bli pappa.

Niall's Perspektiv - 2 minuter senare.

Jag satt tillsammans med Harry, Liam, Stellomi och EmmaLee inne på ett café, tillsammans och fikade. (Ja, på ett café. Pauly Paul hjälpte oss att få det folkfritt och så..) Eller ja. Jag och EmmaLee åt som om det gällde livet, de andra fikade som normala människor, och pratade. Plötsligt hörde jag en telefon ringa, från Harrys håll. Och vi slutade tvärt prata. Harry tog upp mobilen ur byxfickan och svarade.
"Hallå?" Han började med ens le. "Åh, hej. Vad är det?"
"Vem är det?" frågade Stellomi vid hans sida, men Harry log bara, och höjde ett finger som ett 'vänta'.
"Viktigt?" Det var lite konstigt att sitta där och bara höra Harry's del av samtalet."Ja, Niall och Liam är här, hurså? Nej, jag vet inte vart Zayn är. Väldigt viktigt? Oj, är det ett sånt här samtal?" Jag såg förvånat på honom, kastade en blick på Liam som mötte min blick, och han ryckte på axlarna, antagligen minst lika förvånad som jag, innan jag sneglade åt EmmaLee's och Stellomi's håll. De båda utbytte menande blickar. Visste dem vad det var om? Antagligen. Jag riktade mig ännu en gång mot Harry. Hans ögon vidgades, och han såg ut att vara i chocktillstånd. Jag var förvånad att hans haka inte låg vid hans fötter just då, så fövånad såg han ut att vara.
"Du... Du skojar?" frågade han, ett litet leende spreds på hans läppar. "Säkert? Jag - Jag antar att jag gratulerar! Wow... Okej, vänta lite. Vi hörs." han såg ut att vara påväg att avsluta samtalet, men istället räckte han mobilen till mig, med ett brett leende utsmetat över ansiktet. Han kastade en blick på EmmaLee och Stellomi som bara log tillbaka. Tjejerna bara måste ha något med det här att göra.
"Det är Niall." sa jag så fort jag tagit emot Harrys telefon.
"Åh hej, det är Louis. Säg mig... Om du var påväg att köpa marshmallows till en blivande förälder, vad skulle du köpa då?"

♡Summer Love - Del 57♡

Emmalees perspektiv
 
Isabella såg rädd ut, förtvivlad och en smula ledsen. Men ohmy har hon nerver av stål ellervad? Jag menar ärligt, om någon timme ska hon gå in till killarna som dödat min mamma?
"Hur är det Bellz?" Hon skrattade ett tonlöst skratt, lite creepy.
"Em jag flippar ut! Han vet att jag döljer något!" Halvskrek hon medans hon hela tiden svepte med blicken upp mot platsen hon senast sätt hennes pojkvän.
"Har du inte sagt något?!" Hörde jag mig själv skrika. "TYST EM DOM KAN HÖRA"
"oj förlåt bellzululu, men när ska du säga.. det?" 
"ikväll." minsupersnyggakompis mimade något i stil med 'nu kommer dom' och det dröjde inte länge innan jag hörde två röster som jag mycket väl känner igen nu för tiden. Och det är inte på grund av stellomi.
 
"Är du verkligen säker på att du vill göra detta isabella?" Frågade Louis för kanske tjugotredje gången på en minut. Och varje gång svarade hon med samma 'jagmårperfektoroadiginte-ton'
väl inne på baren var det redan fullt med folk, om allt stämde skulle poliserna redan vara på plats. Isabella klädde av sig några lager kläder så att hon bara stod i shorts och linne, hennes perfekta lockar hängde och dinglade i luften varje gång hon rörde på sig. 
Louis gav henne en kram och sedan följde han med mig och niall till den delen i rummet vi skulle gömma oss i.
 
 
 Stellomis perspektiv
 
varför var jag tvungen att stanna i London? Jag ville ju också vara med på ett spännande uppdrag, det här är ju exakt som på film. Istället får jag sitta hemma i soffan och vänta på att dom ringer mig. 
Klockan gick, först blev den sju, sen åtta, nio, tio, elva, tolv, ett, halv två. Inget samtal. 
Klockan kvart över två vibrerade min mobil, och jag kollade på den direkt till min besvikelse var det '<3' som hade smsat mig. 
Kan jag komma över?<3 Jag ingnorerde bara smset i hopp på ett samtal av Em eller någon.. Hade det hänt något?
 
Louis perspektiv - En dag senare.
 
Det känns lite som att Bellz undvikt mig sedan igårkväll.  Kanske även innan dess. Jag förstår att hon är orolig med tanke på att allt inte gått riktigt som vi velat men det är inte hennes fel. Vi gjorde vad vi kunde nu får poliserna sköta sitt.
"Hur är det Isabella?" Hon såg så nervös ut, rädd.
"Louis, Älskar du mig?"
"Ja, såklart jag gör?" hon flyttade sig lite närmare mig och det började rinna tårar ner för hennes underbara kinder.
"Jag är gravid."
 

♡Summer Love - Del 56♡

Bellz' Perspektiv.


"Du vet att du inte behöver göra det här va?" Jag hörde Louis oroade ton och himlade lite lätt med ögonen.
"Vad menar du? Övningsköra?" frågade jag försiktigt. "För det vill jag göra." Jag stirrade på vägen, men i ögonvrån såg jag hans klena leende.
"Du vet vad jag  menar." sa han försiktigt, och jag  ruskade lite lätt på Louis.
"Men Boobear, jag vill göra det." sa jag halvhjärtat. Jag ville kanske inte exakt, det kändes lite för farligt egentligen.
"Men tänk om det hän-"
"Inget kommer hända." avbröt jag honom.
"Men..."
"Inga men." sa jag kastade en kort blick på honom med ett leende innan jag såg mot vägen igen, stannade vid rödljuset. Det var en liten bit kvar till mötesplatsen, och vi skulle antagligen kunna komma dit helskinnade.

Jag kände att han iaktog mig, vilket gjorde mig lite obekväm.
"Bellz... Döljer du något för mig?" frågade han sakta. Nej nej, bara den största hemligheten någonsin, och du kommer antagligen att kunna lista ut det om någon månad. Jag stirrade ut genom fönstret ett kort tag till, och när lyset slog om så körde jag snabbt iväg.
"Det är klart jag inte gör, Boobear. Varför skulle jag göra det?" svarade jag mjukt och log halvhjärtat.
"Kalla mig inte Boobear." gnällde han irriterat. "Och du döljer något."
"Boobear, jag kallar dig Boobear hur mycket jag vill, och... Jag gömmer ingenting för dig." sa jag bestämt. "Slut på diskussionen, your argument is from now on invalid."

Tystnaden omslöt bilen, och när jag sneglade på Louis såg jag att han stirrade ut genom fönstret på bilrutan, imman spred sig då han andades mot glaset. Jag suckdjupt inombords. Tänk om han skulle... Lämna mig. Då han fick veta. Vad är jag då? Ingenting. Jag bet mig i underläppen. Jag skulle behöva prata med mina vänner, berätta det för dem... De skulle förstå. Nej, de kanske inte skulle göra det. Men de... Måste förstå, även om de inte kan.

Jag sneglade mot Louis. Han såg ner på sin mobil.
”Vad gör du?” frågade jag lågt.
”Jag bara... Kollar twitter, det vanliga, vet du.” sa han lågt.
”Mhm.” sa jag bara försiktigt, och suckade. "Ska jag ta vänster här, eller?"

Tio minuter senare anlände vi till stranden. Jag såg EmmaLee och Niall stå en bit bort, så jag klev sakta ur bilen, och började gå ditåt. När de log och vinkade så vinkade jag lugnt tillbaka, gick dit tillsammans med Louis.
”Jag vet fortfarande att du döljer något.” hörde jag Louis muttra precis innan vi kom fram till våra vänner, jag ruskade lite lätt på huvudet innan jag lugnt log mot EmmaLee.
”Hai gurl hai! Förlåt att vi är sena, men en Mr. Tomlinson vägrade låta mig komma in i badrummet.” sa jag, och slängde en menande blick mot Louis, som bara log och skakade på huvudet. ”Åh, just det. EmmaLee, jag vill prata med dig...” Jag kastade ännu en blick mot killarna. ”I enrum.” Hon nickade och då tog jag tag i hennes arm och drog iväg på henne.
”Wow, det är viktigt att vi är ensamma..?” frågade hon tyst, och jag bara nickade. Det var obeskrivligt viktigt.

 

 

RSS 2.0