Bellz' Perspektiv.

"Du vet att du inte behöver göra det här va?" Jag hörde Louis oroade ton och himlade lite lätt med ögonen.
"Vad menar du? Övningsköra?" frågade jag försiktigt. "För det vill jag göra." Jag stirrade på vägen, men i ögonvrån såg jag hans klena leende.
"Du vet vad jag  menar." sa han försiktigt, och jag  ruskade lite lätt på Louis.
"Men Boobear, jag vill göra det." sa jag halvhjärtat. Jag ville kanske inte exakt, det kändes lite för farligt egentligen.
"Men tänk om det hän-"
"Inget kommer hända." avbröt jag honom.
"Men..."
"Inga men." sa jag kastade en kort blick på honom med ett leende innan jag såg mot vägen igen, stannade vid rödljuset. Det var en liten bit kvar till mötesplatsen, och vi skulle antagligen kunna komma dit helskinnade.

Jag kände att han iaktog mig, vilket gjorde mig lite obekväm.
"Bellz... Döljer du något för mig?" frågade han sakta. Nej nej, bara den största hemligheten någonsin, och du kommer antagligen att kunna lista ut det om någon månad. Jag stirrade ut genom fönstret ett kort tag till, och när lyset slog om så körde jag snabbt iväg.
"Det är klart jag inte gör, Boobear. Varför skulle jag göra det?" svarade jag mjukt och log halvhjärtat.
"Kalla mig inte Boobear." gnällde han irriterat. "Och du döljer något."
"Boobear, jag kallar dig Boobear hur mycket jag vill, och... Jag gömmer ingenting för dig." sa jag bestämt. "Slut på diskussionen, your argument is from now on invalid."

Tystnaden omslöt bilen, och när jag sneglade på Louis såg jag att han stirrade ut genom fönstret på bilrutan, imman spred sig då han andades mot glaset. Jag suckdjupt inombords. Tänk om han skulle... Lämna mig. Då han fick veta. Vad är jag då? Ingenting. Jag bet mig i underläppen. Jag skulle behöva prata med mina vänner, berätta det för dem... De skulle förstå. Nej, de kanske inte skulle göra det. Men de... Måste förstå, även om de inte kan.

Jag sneglade mot Louis. Han såg ner på sin mobil.
”Vad gör du?” frågade jag lågt.
”Jag bara... Kollar twitter, det vanliga, vet du.” sa han lågt.
”Mhm.” sa jag bara försiktigt, och suckade. "Ska jag ta vänster här, eller?"

Tio minuter senare anlände vi till stranden. Jag såg EmmaLee och Niall stå en bit bort, så jag klev sakta ur bilen, och började gå ditåt. När de log och vinkade så vinkade jag lugnt tillbaka, gick dit tillsammans med Louis.
”Jag vet fortfarande att du döljer något.” hörde jag Louis muttra precis innan vi kom fram till våra vänner, jag ruskade lite lätt på huvudet innan jag lugnt log mot EmmaLee.
”Hai gurl hai! Förlåt att vi är sena, men en Mr. Tomlinson vägrade låta mig komma in i badrummet.” sa jag, och slängde en menande blick mot Louis, som bara log och skakade på huvudet. ”Åh, just det. EmmaLee, jag vill prata med dig...” Jag kastade ännu en blick mot killarna. ”I enrum.” Hon nickade och då tog jag tag i hennes arm och drog iväg på henne.
”Wow, det är viktigt att vi är ensamma..?” frågade hon tyst, och jag bara nickade. Det var obeskrivligt viktigt.