♡Summer Love - Del 53♡

Louis' Perspektiv.

Jag fick inte ens hälsa på henne. En tung känsla inombords. Jag fick inte ens se hennes leende, säga hej. Och få ett hej tillbaka. Jag fick bita mig hårt i läppen för att kväva en suck. Bellz. Hon hade blivit bortdragen ifrån mig av Liam som hade sagt något åt Stellomi först, och de hade flinat mot varann. Det dödade mig litegrann inombords. Jag såg på mot Niall och EmmaLee, som försvunnit, och sedan mot Stellomi, som såg hur obekväm ut som helst.
"Urgh..." hon försökte inte ens dölja hur mycket hon hatade situationen. "Hej." sa hon och såg sig lite omkring.
"Hej." det var faktiskt. Harry, som vågade sig prata med henne. Stellomi såg tomt på honom.
"Du vet att för att jag hälsar på dig, pratar med dig nu, betyder det inte att jag förlåtit dig för vad du gjort." Han öppnade munnen, för att säga något, men hon av bröt honom. "Jag vet redan att du är ledsen för vad som hände. Det är jag också." sa hon lika lugnt, men fortfarande lite syrligt till honom, och han nickade lite.
"Meen.. Du pratar med mig?" sa han sakta, log lite. Hon nickade. "Well, jag är nöjd med det. Än så länge." Hon såg på honom, med det närmaste ett leende man kunde göra, men det var inte ett leende. Men ändå. Så close. Om EmmaLee, och Stellomi pratade med sina ex.. eller jag skulle inte säga ex till Niall's och Em's förhållande. Vad det såg ut som. Aja, jag såg på Zayn, som såg tillbaka, och vi båda ryckte lite lätt på axlarna.
 
Så... Då Liam var tillbaka, så stannade jag bara ett tag och pratade med Stellomi och killarna. Jag hann precis se EmmaLee och Niall komma tillbaka, innan jag skyllde på att jag skulle på toa. Jag var bara tvungen att se vad de höll på med. Så.. Jag hade hört trummor. Men det var ju liksom... Vad Josh höll på med, så jag förstod inte vad som var med det... Hursomhest. Jag smög fram till dörren, som jag antog att Liam lett Bellz till tidigare, och såg in. Som jag trott. De hade dragit igen persiennerna. Jag förstod inte vad som hände där inne, men honestly... Tror jag inte att jag villle veta. 
Louis James Tomlinson. Du ska inte snoka, avundsjuka är dåligt. Plus att Bellz inte är din flickvän längre. Varför ens bry sig? En del av mig tyckte väl så... Men...
Louis, Josh håller på med din tjej! Din tjej. Jag tycker att du ska ta reda på vad de håller på med... Jag tyckte bättre om vad den delen av mig tyckte än den andra. Jag log lite halvt evil, och gick sakta därifrån. Jag skulle se vad de höll på med. One Way, Or Another. Okej, stryk det där. Det var bara dumt. Dumt dumt dumt. Jag log lätt för mig själv, då jag kom in till killarna igen.
"Du var inte borta länge..?" Liam såg på mig, med en eftertänksam min.
"Nah..." sa jag och viftade nonchalant med handen. Sedan pratade vi ett tag, men jag hade börjat med en plan i bakhuvudet... Men jag visste inte riktigt hur jag skulle genomföra den.. det var bara att tänka efter.

Stellomi's Perspektiv.

När vi äntligen skulle hem, jag slapp att se på Harry och även någon av de andra killarna.. Men... Bellz var fortfarande borta. Skulle jag hämta henne?
"Hey Liam..?" sa jag, vinkade åt mig honom. Han såg lugnt på mig.
"Vad är det?" sa han bara lika lugnt som en filbunke.
"Vet du när Bellz och Josh är klara?" frågade jag försiktigt. Han ryckte på axlarna.
"Bellz verkar ha rätt dålig taktkänsla, huh?" sa han och flinade. Jag fnittrade till knuffade lite lätt till honom i sidan.
"Nej det är inte det, hon är bara..." jag tystnade. "Hon är bättre på gitarr. Och rätt dålig taktkänsla igentligen tror jag. Jo." Han skrattade.
"Louis sa att han kunde stanna. Och om han inte gör det skjutsar nog Josh hem henne." sa han glatt, och jag nickade.
"Okej. Se bara till att ingen av dem tafsar på min kompis så går det bra." sa jag och log lätt. Han skrattade lite lätt, skakade på huvudet och vi båda gick ut därifrån, jag och EmmaLee satte oss i bilen.
"Men Bellz..?" sa EmmaLee försiktigt till mig, och jag bara viftade lite med handen.
"Hon skulle komma senare..." sa jag som svar och log lätt.
 
Bellz' Perpsektiv.

"Inget illa menat Bellz... Men du måste vara den sämsta trummisen ajg någonsin sett." Josh skrattade och jag stönade. "Du slog sönder mina trummpinnar." Han såg anklagande på mig och jag skrattade till.
"Det var inte mitt fel." sa jag försikktigt och log oskyldigt. Han flinade.
"Well, vi kan säga det." sa han och reste sig upp. Jag log lätt.
"Tack för att du åtminstone försökte hjälpa mig." sa jag då han öppnade dörren.
"Varsågod." sa han glatt och han log tillbaka. "Men om du ursäktar, jag måste springa nu. Min buss går nu." sa han och plötsligt var han borta. Jag reste mig upp, lade ner den lilla bongotrumman och gick fram till ljusknappen, släckte ljuset och stängde dörren. Jag började sakta gå därifrån, hur var det tänkt att jag skulle gå hem? Aja, det var inte alltför långt hem till farmor, jag skulle klara mi-
"Nejmen hejsan sötnos." Ironi. Jag såg upp. Den ironin. Någon stod framför mig och log lite stelt. Jag rynkade förvånat ögonbrynen.
"Louis?" sa jag förvirrat.
"Liam bad mig skjutsa hem dig för du vet, jag kan faktiskt köra." sa han lågt. Han såg inte in i mina ögon då han pratade, en av dem grejerna jag lade märke till. Jag lade huvudet på sned, såg fortfarande lite förvånat på honom.
"Men..." började jag, men han grep tag i min hand och drog iväg på mig. Hans hand. Jag hade saknat den. Okej, stryk det där. Jag har saknat honom. Men ni vet, jag kan inte direkt dissa min älskade kompis för en kille. Du vet. Bros before hoes... Fast, det blir väl ändå 'sises before kisses'. Eller något sånt. Hursomhelst, jag stapplade efter honom. Då vi kom fram till hans bil öppnade han min dörr, och gjorde en ironisk 'bugning'. Jag kunde inte låta bli att le lite, satte mig ner och han slängde igen dörren bakom mig, och gick över på andra sidan. Först: evig tystnad. Sedan: Louis harklade sig.
"Sååå... Vad gjorde ni?" han lät stel.
"Hurså?" frågade jag försiktigt. Åh nej. Vad höll jag på med.
"Bellz, trodde du verkligen att vi skulle släppa dig så lätt?" sa han med ett stelt skratt, såg på mig med en rätt allvarlig blick. Jag såg ner på mina skor. Jag tror att han sökte min blick ett tag, men då jag inte svarade antar jag att han såg mot vägen igen då jag sneglade mot honom.
 
"J-jag har inte låtit dig gå heller." sa jag försiktigt, tyst efter ett litet tag.
"Verkligen?" Han såg fortfarande inte på mig, och han lät inte som om han trott mig. "Är det därför du gjort slut med mig? Eftersom att det var du som valt det."
"Det var Stellomi."
"Jag förstod det... Vad gjorde ni?" sa han lågt.
"Jag har alltid velat lära mig spela trummor. Men det gick inte så bra." sa jag lågt, stirrade tomt ut genom fönstret.
"Vart ska jag här?" sa Louis efter ännu ett tags tystnad.
"Vänster." svarade jag bara lågt. Jag kunde hela vägen till farmor helt utantill...
"Bellz?"
"mm?"
"Kan... Kan vi inte göra slut..? På pausen menar jag." Jag såg på Louis.
"Jag tror inte det... Jag menar Stellomi..." Jag suckade lätt, såg ner i marken.
"Bellz?" frågade han igen. "Titta på mig. Titta på mig. Nu." Jag såg upp igen. "Vilken av husen är det?"
"Det där." sa jag bara kort. Han nickade lite, och han såg lite lätt på mig. Han stannade utanför, vi såg på varann ett litet tag, och plötsligt lutade han sig fram, kysste mig.
"Jag älskar dig IsaBella Anderssoun..." Jag älsakde hans sätt att säga mitt efternamn.
"I love you too, Louis William "The Tommo" Tomlinson." sa jag försiktigt, drog undan en hårslinga som låg i hans ansikte, suckade lite.
"Smile baby, du får inte se ledsen ut." sa han försiktigt. "Inte för det här.." Jag nickade, slöt ögonen. Ett litet leende spreds på mina läppar.
"Men... Jag antar att vi ses. Sen. Jag menar, Niall kommer aldrig tillåta att inte träffa EmmaLee nu." sa jag försiktigt.
"Jag kommer aldrig släppa taget om dig nu, babe. Bara så du vet." sa han lågt, log lite lätt. Jag log lite bredare, innan jag öppnade bildörren och klev ur, blåste en slängkyss till honom, innan jag smällde igen dörren och gick in i värmen, tryggheten och bara... Allt var bra. Utom det att ... Det kändes som om jag var... Tom. Precis som det var tidigare, då jag gjort slut med Louis. Nu var jag ännu... Tommare. På något sätt.

♡Summer Love - Del 52♡

Harrys perspektiv.
Varför hade Liam pratat med Stellomí?, jag visste att hon inte skulle förlåta mig. men jag måste komma på ett sätt så att hon förlåter mig, för att jag älskar henne av hela mitt hjärta. Jag stirrade på Liam, mållös.
"Så vad pratade ni om?" frågade jag sakta, såg på min jämnåriga vän med ett lite stelt leende. 
"Stellomi har planerat något om Bellz. Hon ville att jag skulle hjälpa till.." Jag suckade lättat.
"Jaså?" Nu var det Louis som pratade. Både han och Zayn verkade faktiskt lyssna, då de reste sig upp och borstade av sina kläder. "Vad då då?"
"Eh... Det är hemligstämplat." sa Liam med ett flin, vilket fick Louis att vädja högljutt om att han skulle säga, då Liam sa nej så protesterade Louis ännu högre, och det slutade med en frustrerad suck från Liam.
"Om..." började han, med ett litet småelakt leende. "Jag bara har råkat nämna det... Så handlar det om Josh. Med all den här informationen borde ni-" han såg menande på Louis, sedan på resten av oss. "Kunna lägga ihop ett och annat. Om ni ursäktar, jag har ett ärende till en viss Josh Devine." Han såg på oss med ett nonchalant leende innan han lämnade hotellrummet.
"Oh hell no..." Jag hörde Louis mumla, och log stort.
"Jealous much?" sa jag småroat och han tittade på mig med en irriterad blick.
"Pfft, Nej." sa han och viftade nonchalant med handen. "Jag säger bara att Josh får det lite hett om öronen om det är vad jag tror..." 
 
Emmalee's perspektiv.

klockan gick ovanligt sakta, ticktackticktack. Det fanns bara typ två saker i mitt huvud nu, och helt ärligt ville jag inte erkänna någon av sakerna för mig själv. Det gick inte. Sanningen är att jag inte förstör hur man kan säga en sådan sak till sina bästa vänner. Faktiskt var nog BÅDA sakerna omöjliga att säga, att tänka. Bara för att jag är allmänt bäst>inte. så kan jag göra det omöjliga. Nej. Det kan jag inte. 
"Em du ser så tankespridd ut, så ledsen." Sa Lollo till mig, och kollade mig djupt in i ögonen. Hade hon varit en vampyr från the vampire diares så skulle hon nu ändra mitt minne, få mig att glömma eller tvinga mig att säga vad som var fel. Men som tur var levde jag inte i en värld av övernaturliga varelser. Hoppas jag, tänk om jag nu bara skulle bli biten av en vampyr, eller så skulle jag få vet att isabella var en fe? Stellomi kanske var en varulv.
"Emmalee hoho, lever du?"
"Oj, jo eh. jag tänkte bara på att vi skulle träffa killarna idag." Det kanske inte var helt sant, men jag saknar Niall. Han är den jag kan prata med fast jag är lite rädd för att han ska vara otrogen mot mig. Fast jag dumpade honom då kan han inte vara otrogen. Egentligen skulle det nästan vara värre, att han gick vidare fast jag stod kvar ensam. utan min mamma. utan honom. han. den finaste personen på hela världen.
"Em, det är okej att du älskar Niall." 
 
Niall's perspektiv.

Vi stod och sjöng i studion, när jag (och troligast dom andra killarna) hörde röster från tjejer. Det var inte bara en tjej, hela jag stelnade till när insåg vilka tjejerna var. Hon. Dom. Varför. Hon grät. Hennes vanligtvis glada ansikte var nu helt söndergråtet. Dom andra tjejerna såg bara osäkra ut, kanske att dom var förvånade. När chocken äntligen började släppa gick jag ut till Em och dom andra. Men när jag såg henne så förstörd försvann allt annat. Hon var det viktigaste för mig, jag skulle inte klara av att se henne så förstörd.
"Em, är du okej?" frågade jag försiktig, hon skakade på huvudet och kramade om mig. Länge.
"Lämna mig inte Niall snälla jag behöver dig." Viskade hon i mitt öra medans jag drog henne lite närmare. Jag skulle inte lämna henne. Hon hade lämnat mig. Helt ärligt har jag ingen aning om hur länge vi stått där, min tröja var alldeles blöt ifrån hennes tårar. När hon plötsligt började släppa taget om mig, alla andra hade visst lämnat rummet vi befann oss i. Em tog tag i min hand och gick mot soffan som bara var någon meter ifrån oss. Hon satte sig just bredvid mig.
"Älskar du mig?" Frågade Em, rakt på sak. Älskar, älskar är ett stort ord. Men jag behövde inte tveka på mitt svar.
"Ja, jag älskar dig. förlåt." Ordet 'förlåt' sa jag lite tystare än det andra, för egentligen var det inget jag ville be om ursäkt för.
"Är det fel om jag älskar dig?"
 
 
 

♡Summer Love - Del 51♡

 
 
 
 
Louis' Perspektiv.
 
"Zayn?" Jag såg efter den mörkhåriga killen, som helt plötsligt svamlat om glass, som om han vore drogad och sedan hade han försvunnit. Jag kastade en blick på Harry. Harry, som verkat lite halvt chockad och sur rätt länge nu, bara ryckte på axlarna, såg på mig som en såndär 'jadu'-blick som han brukade utbyta med mig då och då. Liam hade redan försvunnit efter Zayn, och Niall verkade vänta sig att vi skulle gå också. Jag ryckte lite lätt på axlarna jag med innan jag gick efter honom, och snart hörde jag också rösterna... Det var något bekant med dem, men jag kunde inte säga vad.
 
Jaså? Jag kunde inte låta bli att le lite lätt. Jag visste inte att de sjöng. Vi fem stod, tillsammans med några fler, och lyssnade på en blondin och två brunetter. Den där underbara brunetten. Stellomi. Skämt åsido, det var Bellz som jag stirrade på. De sjöng alla väldigt bra. Och inte bara lite väldigt bra... Jag såg mot Liam, som flinade.
"Jag sa att jag hade sett något du skulle gilla..." mimade han och jag ryckte på axlarna.
"Och du tror inte Niall och Harry skulle gilla synen heller..?" mumlade jag. "Okej, kanske inte Harry.." Han skrattade lågt, innan vi båda såg mot framträdandet igen...
 
Då låten var slut sa IsaBella nåt, antagligen på svenska, och de skrattade högt. Åh. Hennes skratt. Det fick mig att le lite för mig själv igen. Jag såg mot de andra, Harry såg besvärad ut, Niall log också, och Zayn... Ja det vette farao. Och då hörde jag något. Någon sa något på svenska, och sedan One Direction. Är vi upptäckta.
"Vi kanske skulle gå." sa Liam lågt, tog tag i mig och Niall som stod bredvid honom och drog iväg på oss. Zayn och Harry var inte långt efter. Och snart sprang vi. Jäklar. Min perukidé var inte så bra. Vart var Paul när man behövde honom? Jag skrattade högt för mig själv drog av mig peruken. Det var lika bra att inte försöka ljuga...
 
Bellz' Perspektiv.

Jag väcktes ur mina tankar då jag hörde världens högsta fangirlskrik, från typ ingenstans. Jag såg mig omkring, slängde en blick på Stellomi. Hon såg fundersam ut.
"Vad är det med dig?" sa jag försiktigt.
"Jag tänkte på en grej... Ni vet... Josh Devine?" sa hon sakta, fundersamt. Jag och Emelie såg oförstående på varann. Stellomi himlade med ögonen, såg på oss med en blick som åh vilka noobs. Jag flinade. "One Directions trummis. Han är så sjukt gullig." Wow. Stellomi kom lätt över killar. Eller så försöker hon komma över honom genom Josh.. Eller vad hade han planerat? Hon såg på mig, med ett halvt fundersamt, halvt creepy leende. Jag log lätt, höjde ögonbrynen.
"Vad har du tänkt dig nu Stello?" sa jag och log lätt. Hon flinade.
"Tja, med mina kontakter..." sa hon och knäckte fingrarna. Jag lade huvudet på sned, såg på EmmaLee som ryckte lite lätt på axlarna. "Så får du ta och se." Sa hon och log lika creepy. Jag skrattade lite lätt.
"Jadu, min vän. Vi får allt ta och se." sa jag, och drog iväg på mina vänner, åt motsatt håll som de fem randompersonerna tagit.
 
Hela den kvällen. Nästan. Satt liksom Stellomi och pratade i telefon på toan. Jag kunde inte höra vad hon gjorde, eller sa. Lollo, eller Lovisa (som är hennes riktiga namn, men ingen kallar henne det) stod utanför och typ.
"STELLOMIIIIIIIIIIIIIII! JAG ÄR KISSNÖÖDIIIIG!" vrålade hon. Hela tiden. Jag log lätt, EmmaLee satt och försökte fixa en ny profilbild till instagram, fifflade på med sin lilla Iphone som Niall skämt bort henne med.
"EmmaLee, det räcker. Du behöver inget duckface." sa jag och skrattade, där vi satt inne på gästrummet i farmor's hus. Hon blängde på mig, men kunde inte låta bli att skratta. Jag flinade lite lätt.
"Och när tror du Stellomi är klar?" frågade hon glatt.
"Ingen aning. Men hallå, var det inte imorgon vi skulle till studion?" frågade hon glatt. Jag flinade.
"Lite övertaggad där?" frågade jag och flinade lite glatt. Hon skrattade.
"Ja kanske liiiite. Men säg ingenting till Stellomi." sa hon och flinade. Jag skrattade, höll för min mun med pekfingret med en mycket allvarlig min.
"Den hemligheten stannar hos mig." sa jag, och log lätt. Hon flinade.
"Bra." sa hon, innan hon återgick till sin mobil och började puta med läpparna igen. Jag skrattade lite tyst, innan jag drog fram min gamla skruttmobil och själv började ta lite bilder. Eller, på riktigt, jag tog bilder på EmmaLee.
 
Stellomi's Perspektiv.

"Är du säker på det här?" Liam. Jag skrattade lite lätt. Han var den ända i bandet jag egentligen kunde prata med just nu. Daddy Direction.
"Hah, det är klart. Trust me, Bellz kommer verkligen gilla det här." sa jag.
"Mja..." han lät lite osäker. Jag bet mig i läppen, trampade otåligt.
"Snääälla Liam..?" sa jag med den bästa vädjande rösten jag har. Han suckade frustrerat och jag log i telefonen.  
"Jaja." sa han och skrattade lite lätt. "Men om det går dåligt, så lägger jag allt på dig." Jag skrattade igen.
"Tack DD!" sa jag glatt.
"DD?" han skrattade lite förvirrat.
"Daddy Direction, förkortning." Jag behövde inte se honom för att förstå att han log.
"Jättekul Stellomi, jag har faktiskt växt ifrån det nu." 
"Så farfar Direction?" sa  jag och skrattade glatt. Han fnös.
"Nej, det var inte så jag menade."
"Jag vet." sa jag och log lite.
"Men... Jag förbeder Josh och du fixar din del." sa han, som ett litet avslut. "Killarna är påväg att slå in dörren..." 
"Okej." sa jag och log lätt. "Vi ses imorgon." sa jag lugnt.
"Japp." sa han lugnt, jag hörde någon skrika på honom, det lät som killarna. "Hejdå."
"H-" började jag, men då hördes ett brak, och skriken blev ännu högre och någon hade tagit tag i telefonen.
"HELLOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOU!" Det lät som Louis som skrek i luren, och jag ryckte förvirrat bort den från örat.
"Hey Liam, vem är det du pratar med?" hörde jag Harry säga. Harry. Jag stelnade till.
"Mig Harry!" ropade jag högt och lite för ljust. Det hördes att jag var lite frustrerad, arg.. Ja, ni förstår kanske. "Kul liv." sa jag högt, innan jag avslutade samtalet. Okej, jag har inte tänkt vara så trevlig med dem imorn. Det Harry gjorde mot mig, jag tänker inte förlåta honom. Jag hoppades bara att det gick bättre för Bellz och EmmaLee... Jag slöt ögonen med en djup suck, innan jag gick ut därifrån. Lollo stod precis utanför dörren och jag log lite mot henne.
"Hakuna matata!" sa hon glatt åt mig, och jag höjde ett ögonbryn.
"Va?" sa jag förvånat.
"Hakuna matata! Det betyder att man inte ska oroa sig något mer för resten av ditt liv." sa hon glatt, klappade mig på axeln. "Jag tror du kan behöva det..." sedan gick hon in på toan och låste dörren efter sig. Jag bet mig i läppen. Hon var så... Annorlunda. Så smart. Liam skulle kunna gilla henne, om hon vore lite äldre kanske. Men jag gillar henne ändå. Så smart, annorlunda och bara... Det måste vara den bästa femåringen någonsin.
RSS 2.0