♡Summer Love - Del 39♡

 
Bellz' Perspektiv.

Han såg länge på mig, utan att säga något. Fan. Nu hade jag frågat något olämpligt, han behövde inte svara längre för jag förstod nästan svaret redan nu, precis innan han öppnat munnen. 
"Du behöver inte svara..." mumlade jag lågt. "Men... Tänker ni lämna oss nu...?" Min röst höll på att brista. Jag ville vara stark, ville inte gråta, ville inte visa hur jag kände. Inte nu. Jag ville så gärna bara slänga mig upp i hans armar, men jag var alltför osäker på det hela för att kunna göra det. Dessutom vågade jag inte göra det nu heller. Jag menar... Louis. Jag kan ha liksom... Ja, ni vet. Mm. Han såg på mig, mina ögon tårades lite lätt. Snälla, säg inte det jag tror att du ska säga, snälla snälla snälla... Han såg länge på mig.
"Jag vet inte Bellz..." Han sjönk ner vid mig i sängen. "Jag vet inte..." Han lade sig ner, med huvudet i mitt knä. Jag sa inget, gjorde ingenting för att han skulle flytta huvudet, allvarligt talat orkade jag inte bry mig. Försiktigt drog jag en hand genom hans hår, och jag suckade.
"Jag vill inte att du ska lämna mig..." viskade jag lågt. Det gjorde ingenting. Jag kunde vara mig själv med honom, även om jag inte ville det just då. Det var mer som om jag behövde det. Han såg in i mina ögon ett tag, jag trodde att han skulle le, men han slöt ögonen efter ett tag.
"Jag vill inte det heller." svarade han lika lågt.
 
Louis' Perspektiv.
 

"Jag vill inte det heller." Det var så hemskt. Jag älskade henne... Och hon skulle inte förstå det. Jag förstod nästan att allt som hände nu skulle gå henne att tro att jag utnyttjade henne mer och mer... Tillslut skulle hon kanske... Inte gilla mig längre? Mitt hjärta hade aldrig brustit. Aldrig på riktigt. Men skulle hon lämna mig... Det skulle verkligen hända. Jag grep helt plötsligt i hennes hand, som fick henne att rycka till.
"B-Bellz." sa jag och såg på IsaBella med en allvarlig blick. Men... Varför stammade jag? Jag gjorde det aldrig...  Hon nickade försiktigt.
"Ja..?" svarade hon tyst.
"Lova att aldrig någonsin lämna mig... Snälla?" viskade jag. Hon log försiktigt, lutade sig fram och hennes hår blev som en ridå runt oss, och jag såg upp på hennes... Underbara ansikte.
"Jag... Kan inte lova något sånt Mr. Tomlinson..." svarade hon lågt. "För du kanske inte... Gillar mig så länge." Jag såg lite besviket mot henne, fel reaktion. "Men... Jag kan lova att jag ska stannna så länge som du gillar mig." Hon  lutade sig lite närmare, och jag kunde känna hennes varma andedräkt mot mitt ansikte.
"Men Bellz... Jag gillar dig inte..." Hon såg länge på mig, jag kunde se att hon var påväg att sätta sig upp, hon såg väldigt... Ledsen ut. "Jag... Älskar dig..." Jag kysste henne försiktigt, hon blev tyst ett tag efteråt.
"J-jag älskar dig också..." viskade hon sedan som svar och pressade ihop våra läppar igen.

♡Summer Love - Del 38♡

Bellz' Perspektiv.

Vänta. What. Jag såg mellan killarna. Ett bra tag. Eller, inte bara ett bra tag. Väldigt länge. Försökte bara.. Ta in det de precis sagt. Försökte ta in det.

"Sååå... Det ni menar är att mina bästa vänner är... De... De är ute efter dem?" sa jag sakta, utan att titta på Louis.  Medan de höll på... My ass. Var det meningen att jag skulle fatta något av vad de menat med det? Jag lade huvudet lite lätt på sned. De nickade.

Jag bet mig i läppen. Det kunde inte vara sant. Stello... Em.. De kunde inte? Hur tusan kunde de vara ute efter två perfekta tjejer. Som dem? Jag riktade sedan blicken mot Louis.
"Sååå..." mumlade jag. "Hur mycket betyder.. 'höll på'?" Jag såg ner i marken, väntade mig inte ett svar. När jag sneglade mot honom såg han ner i marken, mot sina fötter. 
"Ja.." muttrade han lite besvärat, och jag förstod nästan. Så jag vände bort blicken igen.
"Åh." fick jag fram. Det var helt tyst ett tag. Utom Stellomi då, hon satt typ och hyperventilerade. Hennes händer darrade och då jag såg på henne kunde jag se att hennes ögon var fyllda med tårar. Jag trodde faktiskt att EmmaLee skulle reagera så, men hennes reaktion var väldigt lugn med tanke på sammanhanget.

"Men vänta. Ni menar att vi är typ nästan döda? Typ så gott som?" Killarna såg mellan varann, lite förvirrade över EmmaLee's fråga.

"Nej, men... De är... De letar efter er. Antagligen." Jag bet mig lite i läppen över svaret.
"Åh herregud, åh herregud, åh herregud.." Jag kunde höra Stellomi på andra sidan om EmmaLee sitta och mumla för sig själv. Jag tyckte så synd om henne. Jag ville ta hennes hand, försöka lugna ner henne. Men jag kunde inte. Jag var för uppjagad själv för att kunna göra någon sån nytta. Jag slöt ögonen, satt och bara funderade ett tag.
"Louis?" mumlade jag och öppnade försiktigt ögonen. Han verkade ha hört mig, då han såg mot mig.
"J-Ja?" svarade han. Det hade varit himligt svårt att smälta det hela, men...
"Vi måste.. Typ prata." sa jag lågt, reste mig upp och började gå mot mitt rum. "Ensamma." tillade jag lite högre.

 

Stellomi's Perspektiv

Åh herregud. Åh herregud. Åh herregud. Åh herregud. Jag kastade mig mot EmmaLee, och hon höll om mig. Jag var så räddd. Så sjukt rädd för det hela. Jag ville hem. Hemhemhem. Till Oxford. Nu. Till pappa. Jag ville låstas som om inget av det här hänt, men... Vi kanske var mindre säkra där. Det kanske var därför det var så viktigt att vi skulle flytta. Nu. Så fort menar jag. Jag kände att någon såg på mig, men jag brydde mig inte. Även om jag inte brukade gråta framför folk... Det här var verkligen annars. Absolut, ett sällsynt fall av... Svaghet. Jag hörde någon närma sig lite, och plötsligt satte sig någon ner i soffan bredvid mig, strök en försiktig hand genom mitt hår.
"Snälla... Gråt inte.." Harry. Det fick det hela att kännas... Lite. Lite. Lite bättre.

"Varför lever vi nu? Varför är vi inte döda?" Halvskrek jag medans tårarna börjat rinna. Jag grät. Em har nog max sätt mig gråta en gång tidigare, jag brukar inte gråta. Harry stelnade till när han uppfattat min fråga. och flyttade sig några centimeter bort från mig. 

"Ni lever för att Harry och Niall nästan.. Ehm.. Ja, dom låg nästan med er mitt på festen typ. Men dom hade aldrig tänkt göra något.  Speciellt inte eftersom att vi insåg att det inte hjälpte er. Så ja typ, stellomi du slog till en kille och på något sätt lyckades vi komma där ifrån. Levande." Jag kände hur Em som satt på ens sidan av mig reste på sig och gick iväg.

 

Emmalee's perspektiv.


 Långsamt gick jag till mitt rum och satte mig ner i sängen. Jag hade alltså nästan legat med Niall, en person jag aldrig träffat förr. Även om jag borde varit sur, var jag.. Tacksam. Utan killarna hade jag varit död nu, jag hade aldrig fått reda på saningen om den kvällen. Det knackade lite tyst på mitt rum, och in kom Niall, han såg så förstörd ut, söndergråten.  Han viskade något med i stil med förlåt när han suttit sig på andra sidan av min säng. Jag satte mig lite närmare honom, han skakade och tårarna rann fortfarande. 

"Har inte du tjej Niall?" Jag försökte lee, men det gick inte.

"Förstår du inte hur sjukt kär jag är i dig. Jag är så ledsen Em, men jag kommer aldrig kunna glömma dig. Du är perfektion. Hejdå" Han var påväg att resa sig. Att lämna mig, föralltid. Jag hann ta tag i hans hand, försiktigt drog jag honom närmare och mötte upp honom i en kyss. Min första kyss, av det jag kommer ihåg. Nialls läppar var som gjorda för mina. Ingen kommer någonsin fatta hur kär jag är.

"Tack Niall, utan dig hade jag varit död nu. Du räddade mig," han log bara stort, förvånat mot mig, lite som i videorna när han gick vidare i xfactor. 

 Bellz' perspektiv.


höll på, medans vi höll på. Jag hoppas bara att jag misförstått vad höll på betyde. Direkt Louis hade kommit in i rummet Låste jag dörren bakom mig, det brände till i såret, ska det verkligen göra såhär ont? Nu till viktigare saker.

"Vad menade dom med att vi höll på?" Min röst lät inte alls lika säker som jag hoppats på. Jag tror att han inte riktigt ville svara på frågan, det tog några minuter innan han öppnade munnen för att svara.

Niall's perspektiv.


Hon, hade kysst mig? Vad hände, hon skulle ju hata mig, oss. Mig. Kanske att jag borde göra henne full, se till att hon nästan bli dödad och sedan typ ligga med henne? Gillar hon mig då eller va? Okej koncentrera dig nu Niall. Em sitter bredvid dig, du kan bara fråga?

"Varför kysste du mig nu? Du borde hata mig Em. Det var inte riktigt som killarna sa, jag hade kunnat legat med dig om du sluppit personerna som vill döda dig nu. Jag insåg direkt att du var speciell"

"Sluta bara förvirra mig, jag vet vem du är, och jag kommer inte ångra att jag kysste dig. Tur för dig att jag tror på kärlek i första ögonkastet." Jag skrattade lite tyst.

"Så om jag skulle vilja, möta dina läppar igen. Typ nu. Vad skulle du göra då?" Hon tänkte lite snabbt,

"Jag vet inte, testa" försiktigt tryckte jag henne närmare mig, min kropp blev alldeles varm. Hon är min drog från och med nu.

#2 - Länkbyte!

 
^Länkar för er som är intresserade
RSS 2.0