Summer Love Del 69

 
Bellz' Perspektkiv.
 

En timme, två minuter och trettiofyra sekunder senare hade Stellomi kommit över, då hon sett alla sina missade samtal och börjat oroa sig. Jag hörde det, från min plats i vardagsrumssoffan då dörren slogs upp.
"ISABELLA ANDERSSON HUR I HELVETE VÅGAR DU RINGA MIG SÅ JÄ-" Hon tystnade rätt snabbt. "Har det hänt något?" EmmaLee såg mellan Niall och mig. Hon var tillbaka nu, och hade börjat prata igen, och hon och Niall verkade ha förlåtit varann - vad som än hänt tidigare. Jag slöt ögonen med ett svagt leende, och jag kunde höra hur EmmaLee hysteriskt började fnittra, och Niall skulle antagligen typ hata mig om han visste att jag skrev att han också fnittrade, så han... Skrockade. Lät det manligare? Det gjorde det säkert.
"Vad har jag missat? Va?!" Stello lät lite förolämpad. "Förlåt för att JAG måste få min skönhetssömn." Hon höjde huvudet en aning.
"Du har inte missat något viktigt..." sa EmmaLee då hon tillsist lugnat ner sig lite grann, och log mot Niall. "Ingenting viktigt." Jag såg ner i marken. Ingen av dem visste om - eller behövde veta, hur oroad, ledsen över mitt och Louis förhållande, som det nästan känns som om det börjar gå mot ett slut. Han har varit borta rätt länge.
"Hey, Niall..?" sa jag försiktigt, och såg upp från marken, stängde ute hur Stellomi kastade sig på EmmaLee med ett "SPILL THE INFORMATION!" Han såg lugnt på mig.
"Japp?" svarade han glatt.
"V-Vet du möjligtvis vart..." jag log lite nervöst och såg ner i marken, som om jag vore en tonårstjej... Oj, vänta. Det är jag ju. Jag menar, en tonårstjej som ska fråga en kille om att gå ut med en.. Okej?.. "..Vart Louis, och de andra har tagit vägen..?" Han såg förvånat på mig.
"Bellz, vet du inte det..?" frågade han, och jag skakade tyst på huvudet. Han nickade tyst. "Jag är inte helt säker... Han och Harry skulle någonstans, jag tror att de är och träffar något band..."
"Vadå, bandträff? Bandmöte? Varför ska de träffa något annat band.. Ni har ju ert egna..?" sa jag förvirrat.
"Wow, chilla..." sa han, och höjde händerna.
"F-Förlåt.." mumlade jag tyst. "Jag bara.. Saknar honom."  Han nickade lite förstående, men sa ingenting mer, utan riktade sig mot EmmaLee, som försökte kravla sig ur Stellomis grepp.
"JAG.. SA ATT DET INTE VAR NÅGOT..! HJÄLP MIG NIAAAAAALL!" Jag himlade med ögonen. Typiskt dessa två. Men jag kunde inte låta bli att tänka på det. Så ett annat band? Var det ett flickband? Var det typ Girl's Generation eller något och Louis är otrogen mot mig med dem? Jag tuggade nervöst på underläppen. 
 
"Bellz..? William gråter." EmmaLee väckte mig ur mina oroade tankar och jag ställde mig snabbt upp.
"Åh, oops. Ja." sa jag försiktigt och hastigt gick jag mot barnkammaren, där William såklart stod och väntade på att bli utsläppt ur sin lilla säng. Jag log lätt, och lyfte försiktigt upp honom.
"Morning baby!" sa jag mjukt. "Sovit gott?" Han såg glatt på mig, och fnittrade till lite. "Är du hungrig..?" Han nickade snabbt med ett leende på läpparna.
Allt jag kunde tänka på var Louis, vart är han? Hur längr ska han vara borta? Varför ringer han inte? Och är allt bara för mycket? Jag. Han. Vårat barn.
Skulle jag klara att ta hand om william själv? Ensam.
 
Niall's perspektiv.

Jag kände mig obekväm med att ljuga Bellz rätt upp i ansiktet. Men 1. Hon kommer gilla överaskningen, 2. Jag hade lovat. Klockan tickade iväg snabbt, isabella matade William, Emmalee pratade med sin syster som försökte se intreserad ut.
 
Hand i hand gick vi (jag och hon) på vägen hem till vårat hus. Em skrattade och sjöng på massa olika låtar, jag försökte sjunga med, men det faktum att hon vägrade erkänna att hon sjöng fel låttext nästan hela tidet gjorde det lite svårt. Underdrift, Omöjligt är det rätta ordet.
Hon var väldigt hyper, personer som inte kände henne skulle nog tro att hon var full eller något. Men eftersom att hon är min flickvän vet jag mycket väl hur extremt konstig hon kan vara ibland.
"NIALL, NIALL, NIALL, VETDUUU?" Hon släppte taget om min hand och hoppade frammanför mig.
"Nej Em, vad är det?" jag flinade lite mot henne.
"jag gillar dig, ganska mycket" hennes ögon lyste av glädje. medans hon gick och la sig ner i gräset. "Kan vi inte sova här istället?" Frågade hon och försökte sig på någon form av valpögon. Jag gick och la mig bredvid henne, "bara för att du är du." Svarade jag och mötte upp henne i en kyss som hon besvarade. Och slutade lika fort. "Men om jag är du, vem är då DU?" Man såg hur hon värkligen ansträngde  sig för att komma fram till ett bra svar. Det var nu oficiellt. Hon är.. Speciell. Jag skulle säga konstig, men det kan uppfattas som något dåligt. "Godnatt em" hon la huvudet på min arm, och jag kände hur det blev tyngre och tyngre tills hon sov. Då lyfte jag försiktigt upp henne och bärde henne den sista biten hem.
 

Summer Love Del 68

 
 
Emmalee's perspektiv.

Jag öppnade munnen för att svara, men åter igen kom inget ljud fram. Mina händer hade nästan börjat domna bort, vilket inte var så konstigt med tanke på hur hårt jag tryckte dom mot den varma tekoppen med choklad i. Niall satt mittemot mig och jag kunde se hur han grät, hur han hade gråtit. "snälla Emmalee, jag älskar dig." viskade han fram. Jag blundade för ett tag.

Flashback:
"Emmalee, kan inte du komma in i köket en stund? Jag och pappa skulle vilja prata med dig." Mitt blonda lockiga hår fladrade i solen medans jag sprang in till mamma och pappa. Lyckligast i världen var jag."Jo, Emma nu är det ju så att jag och din mamma har bestämt oss för att spendera lite tid ensamma. Utan varandra." Jag fnissade lite tyst för mig själv. "Men lilla pappa då, ni är ju ensamma varje dag. På jobbet, du är ju enpolispolis potatis gris." Han kollade allvarligt på mig. Med en blick jag aldrig mött förr från någon av mina föräldrar, sorg. "Lee, vi ska skilja oss. Cate, din mamma har hittat någon annan." Egentligen förstod jag inte riktigt vad han menade. Min mamma kunde ju inte ha hittat någon annan, hon älskade ju pappa? Med tårar i ögonen sprang jag ut och gömde mig under trappan upp till huset. Efter ett långt tag kom min mamma ut, hon satt mittemot mig och jag kunde se hur hon grät, hur hon hade gråtit. "snälla Emmalee, jag älskar dig." viskade hon fram. Jag kunde inte svara min mamma, om hon inte älskade pappa, hur skulle jag då kunna veta att hon älskade mig?

"Jag älskar dig också mamma. Men snälla pappa älskar ju dig. Lämna honom inte. Lämna inte mig." Jag öppnade försiktigt ögonen och insåg att det inte var min mamma som satt mittemot mig. Min mamma var och är död. Borta. "Emmalee, jag är inte din mamma?" Han kollade konstigt på mig och jag grät. Jag grät som aldrig förr. Men varför? Kanske var det först nu jag förstått hur mycket jag saknar min mamma, kanske var det faktumet att Niall grät, pågrund av mig.
 
Niall's perspektiv.
 
Tårarna slutade inte att rinna. Hade jag förlorat henne på riktigt?
 
Flashback:
"Men Niall sluta filma, jag har ju bara pyjamas på mig" Skrattade Em fram medans jag kittlade henne. Det var första gången hon hade sovit över hos mig.
"Aldrig, jag vill kunna komma ihåg hur ditt fina skratt låter när jag är borta." Man såg klart och tydligt hur hennes kinder bytte till en mer rosa nyans, hon vände huvudet bort från kameran.
"Em, kolla hit, jag har slutat filma nu." Hon vred sakta sitt huvud mot mig. Hennes ögon var glada, busiga. "Heyy, du har ju inte alls slutat filma" Fnissade hon fram och sprang iväg in till köket. Jag följde såklart efter, och fick helt plötsligt något mjukt, kletigt i ansiktet. Grädde från gårdagens efterätt. Fort började hon springa iväg, men innan hon ens hunnit två meter hade jag fångat in henne. "Snälla he inte det där vita i mitt ansikte. Du vet att jag inte gillar det vita." Jag log mitt busiga leende innan hela hennes ansikte också var fyllt med grädde. Eller 'det vita' som hon kallar det.
"MEN NIALL TA BORT DET, BLÄÄ" Skrattade hon och började torka av sig på tröjan. "Vänta jag kan hjälpa dig," försiktigt kysste jag henne snabbt, hon log sitt största leende innan hon fortsatte att torka sig. 
 
"Snälla Em säg något, vad som helst." Jag gav det ett sista försök. Hon hade kollat ner i marken ett tag men först nu vände hon upp blicken mot mig igen. Det såg ut som att hon försökte få fram något att säga met att det inte kom fram något. Hon lutade sig lite närmare mig, och hennes perfekta läppar kysste mina. Hon avslutade kyssen och log lite lätt, prövande mot mig. Men hon sa inget.
"Älskar du mig?" frågade jag, Hon såg ut att tänka lite innan hon försiktigt nickade med huvudet upp och ner.
 
"Hur mår Em?" hörde jag isabella fråga från dörrkarmen. Även hon hade tårar i ögonen, var hon verkligen så orolig för min Emmalee?

Summer Love Del 67

 
 
Emmalee's perspektiv.
 
Han aka Niall stod där frammanför mig, max 5 meter bort. Precis lika fin som alltid. Han drog nervöst ena handen genom håret.
"Hey Em, hur mår du?" sakta gick han in genom ytterdörren, men han släppte mig inte med blicken. Lite som att han förväntade sig att jag skulle säga emot. Säga att jag inte ville ha honom. Jag brydde mig inte riktigt om att svara på hur jag mår, det spelar ingen roll.
"Min manager ville att jag skulle ta en paus från dig, alltså göra slut med dig." Vadå, för att jag är psykiskt sjuk eller vad? för att min mamma har dött? för att mitt liv är trasigt? för att jag är ful och äcklig? alla tankar, men jag sa inget. "Men det är okej Em, vi klarar det tillsammans. Jag skulle aldrig lämna dig, men allt var bara så rörigt, jag ville inte orora dig" tystnad. "Jag älskar dig, det vet du visst?"
Jag kunde inte svara, mina läppar var försegade. Inget ljud ville komma fram, hela min kropp var som förstenad.
Han gick närmare mig så att det bara skiljde någon decimeter. Försiktigt böjde han sitt huvud mot mig så att hans läppar nästan snuddade vid mina.
"Säg till om du vill att jag ska sluta." viskade han. och det var allt mina läppar kunde pressa fram, ett ord. "sluta."
 
Nialls perspektiv.
 

"sluta." Jag var bara någon millimeter från personen som betyder allt för mig. Kanske att jag inte bara borde ha farit iväg utan att säga något, men jag skulle ändå ha farit till Irland och det är inte precis något man pratar om över mobilen, och hon behövde inte oroa sig. Jag skulle ju lätt kunna lämna one direction för henne.
"Kom vi går och sätter oss i köket, så kan vi prata lite. Kanske ta något att äta." Sa jag och log ett provande leende. Men hon stod bara där, tyst, hade jag inte vetat bättre hade jag nog trott hon slutat andas.
"Emmalee, det är okej. Vi är tillsammans nu." Hon andades snabbt till och sprang ut. Bort från mig.
 
Bellz perspektiv.
 
Där satt jag i mörkret med pennan och pappret och försökte hålla tankarna borta från louis, pappan till mitt barn, vårat barn. När det helt plötsligt började banka på ytterdörren. Jag grabbade tag i en stekpanna på vägen (bara utifall att). Väll framme vid dörren vred jag sakta på låset och drog ner hantaget så att dörren öppnades och in kom en blöt, blodig Emmalee. Hon sa inget utan haltade bara in. 
"Em, Vad f*n har hänt?", hon satte sig ner på en stol som stod i hallen, men hon sa inget. Inte ett ord. I säkert en timma satt jag och försökte få henne att prata, men inget funkade. Stellomi var ikke-kontaktbar. Min mobil började vibbrera. 'Niall is calling yahh' Jag klickade grönt och han började skrik-prata direkt.
"BELLZ HAR DU SÄTT EM, HON BARA SPRANG UT? JAG TROR HON HATAR MIG" hade Niall skadat Em? Fast varför skulle han då ringa och vara orolig nu?
"Ja, hon är här. Du borde komma, hon vägrar prata..." sa jag försiktigt, och harklade mig lite, min röst lät fortfarande lite krasslig efter jag gråtit, och jag ville inte riktigt att någon skulle veta om det... "Åh, du kanske borde ta-" Det var helt tyst på andra linjen. "Hallå? Niall? Är du där?" Inget svar. Hade han lagt på? Jag tuggade lite fundersamt på underläppen. Var han redan påväg?
 
Bara några minuter senare hörde jag hur det ringde på dörren. Jag hade precis gjort en kopp choklad till min vän, ledit in henne i vardagsrummet, och hon satt med händerna om den varma koppen. Hon hade fortfarande inte gett ifrån sig ett ljud, annat än då hon druckit av den heta drycken. Jag sakta till dörren, och öppnade den försiktigt. Såklart var det en trött, flåsande och förfärad irländsk pojke. Niall.
"Vart är Em..?" frågade han snabbt, och sparkade av sig skorna precis vid dörren.
"I vardagsrummet.. Snälla håll ljudet nere, William har precis somnat om igen..." sa jag lågt, och han nickade försiktigt.
"Tack..." sa han kort.
"För vad?" frågade jag försiktigt, och gäspade .
"Du ljög inte och sa att hon inte var här. Stellomi hade nog gjort det..." Jag nickade lite, och såg ner i marken. "Isabella, har du gråtit?" frågade han plötsligt, och jag såg upp, skakade våldsamt på huvudet.
"N-Nej." ljög jag, och bet mig i läppen. Jag hade aldrig varit en bra lögnerska, och kommer nog aldrig bli det heller. "Men det här handlar inte om mig, utan EmmaLee. Gå in och kolla om du kan få liv i henne." sa jag stelt, och pekade i riktningen mot vardagsrummet, och han nickade, började gå. Eller ja - gå eller gå. Han rusade in i vardagsrummet, och jag hörde hur han började mumla därinne, men jag ville inte riktigt... Förstöra det här. Det kändes som något de båda skulle ta tillsammans.
 
Niall's Perspektiv.
 
"EmmaLee?" sa jag försiktigt, och satte mig på huk framför henne. Hon gav inte ifrån sig ett ljud, utan såg bara ner i sin kopp som hon hade i händerna. "EmmaLee, om jag gjort något fel- Okej, jag vet ju redan att jag... Ja.. Men... Jag är ledsen. Jag, jag menar... Jag borde inte ha... Jag var bara så förvirrad. Att du är... Gravid och allt det där, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.." Det blev tyst ett bra tag, jag visste inte vad jag skulle säga. Det såg ut som om hon höll på att ta in det jag sagt, som om det varit något väldigt djupt.
"Jag är inte gravid." Jag såg upp från mina händer, upp på min älskade flickvän.
"V-Va?" sa jag förvånat.
"Jag är inte gravid." upprepade hon tyst. "Vart har du fått det ifrån?" Jag bet mig i läppen, utan att säga någonting. Jag såg ner på hennes händer, knogarna var vitnade av hur hårt hon höll om koppen. Jag bet mig i läppen, utan att säga något på ett litet tag.
"F-Förlåter du mig..?" frågade jag försiktigt. Hon såg upp på mig utan att säga någonting. Hon öppnade munnen...
RSS 2.0