Jag öppnade munnen för att svara, men åter igen kom inget ljud fram. Mina händer hade nästan börjat domna bort, vilket inte var så konstigt med tanke på hur hårt jag tryckte dom mot den varma tekoppen med choklad i. Niall satt mittemot mig och jag kunde se hur han grät, hur han hade gråtit. "snälla Emmalee, jag älskar dig." viskade han fram. Jag blundade för ett tag.

Flashback:

"Emmalee, kan inte du komma in i köket en stund? Jag och pappa skulle vilja prata med dig." Mitt blonda lockiga hår fladrade i solen medans jag sprang in till mamma och pappa. Lyckligast i världen var jag."Jo, Emma nu är det ju så att jag och din mamma har bestämt oss för att spendera lite tid ensamma. Utan varandra." Jag fnissade lite tyst för mig själv. "Men lilla pappa då, ni är ju ensamma varje dag. På jobbet, du är ju enpolispolis potatis gris." Han kollade allvarligt på mig. Med en blick jag aldrig mött förr från någon av mina föräldrar, sorg. "Lee, vi ska skilja oss. Cate, din mamma har hittat någon annan." Egentligen förstod jag inte riktigt vad han menade. Min mamma kunde ju inte ha hittat någon annan, hon älskade ju pappa? Med tårar i ögonen sprang jag ut och gömde mig under trappan upp till huset. Efter ett långt tag kom min mamma ut, hon satt mittemot mig och jag kunde se hur hon grät, hur hon hade gråtit. "snälla Emmalee, jag älskar dig." viskade hon fram. Jag kunde inte svara min mamma, om hon inte älskade pappa, hur skulle jag då kunna veta att hon älskade mig?

"Jag älskar dig också mamma. Men snälla pappa älskar ju dig. Lämna honom inte. Lämna inte mig." Jag öppnade försiktigt ögonen och insåg att det inte var min mamma som satt mittemot mig. Min mamma var och är död. Borta. "Emmalee, jag är inte din mamma?" Han kollade konstigt på mig och jag grät. Jag grät som aldrig förr. Men varför? Kanske var det först nu jag förstått hur mycket jag saknar min mamma, kanske var det faktumet att Niall grät, pågrund av mig.

 

Niall's perspektiv.

 

Tårarna slutade inte att rinna. Hade jag förlorat henne på riktigt?

 

 

"Snälla Em säg något, vad som helst." Jag gav det ett sista försök. Hon hade kollat ner i marken ett tag men först nu vände hon upp blicken mot mig igen. Det såg ut som att hon försökte få fram något att säga met att det inte kom fram något. Hon lutade sig lite närmare mig, och hennes perfekta läppar kysste mina. Hon avslutade kyssen och log lite lätt, prövande mot mig. Men hon sa inget.

"Älskar du mig?" frågade jag, Hon såg ut att tänka lite innan hon försiktigt nickade med huvudet upp och ner.

 

"Hur mår Em?" hörde jag isabella fråga från dörrkarmen. Även hon hade tårar i ögonen, var hon verkligen så orolig för min Emmalee?