"Destiny, love? There are two young boys standing outside our door looking for you..." Jag öppnade ögonen och kunde urskilja min mors förvånade blick i det starka ljuset, som nästan sa mig hur tusan lärde du känna två pojkar i din egen ålder och hur tusan ska du förklara dig sedan? Jag reste mig sakta upp.

"Oh, I um..." Jag avbröt mig själv med en stor gäspning. "I'll go and talk to them..?" Jag reste mig sakta upp, såg ner på min pyjamas med en kort blick innan jag släpade mig själv nerför trappen,drog en hand genom håret. 
"Hello..?"

"Hi." Michael, och Luke stod utanför min dörr. De två av Calum's vänner jag pratat minst med.

"What you two doing here?..."

"I, uh, we..." Jag stirrade tyst på de två killarna utan att säga någonting. 

"What?" sa jag tröttsamt, lutade mig irriterat mot dörrkarmen. 

"We, just kind of..." Michael började rabbla på utan att riktigt få fram någonting, tills dess att den vanligtvis tysta Luke avbröt honom.

"Well, Michael has had a crush on you since he was like 7 years old, so he kind of wanted to ask you out on a date." Jag stirrade på Luke med en förvirrad blick, och sedan över mot Michael.

"Wait, what..?" Jag såg mellan de två killarna ett kort tag. "Is this some, uh, some kind off joke?" De båda växlade en kort blick, Michael såg panikslagen ut medan Lucas bara såg på honom med en blick jag inte kunde läsa.

"No, I mean-" Michael som faktiskt verkade vara beredd på att försöka få ur sig någonting som man förstod blev avbruten.

"Destiny, darling? Do you want to invite your... Friends in for some... Lunch?" Min mor stod i hallen bakom mig och tog på sig sina skor. "I'm going over to Mrs Payne for a while, and I left some money for pizza on the counter. I'm coming home sometime sooner in the evening.. We've got a lot to do, especially when... Forget it, just make your friends some lunch, alright?" Min mor tog det inte längre som en fråga, hon krävde att jag serverade Lucas och Michael någon sorts mat innan jag körde bort dem från tomten.

"Yes, bye." Hon trängde sig förbi de två killarna, log snabbt innan hon skyndade sig iväg över gatan.
"Well, I uh.. I'll prepare something to eat, and yeah." Jag sträckte på mig med en gäspning, innan jag vände mig om för att fortsätta in i köket. 

"Destiny this dosen't have to be a awkward moment." Hörde jag Luke säga bakom mig. Frustrerat fokuserade jag på matlagningen. En snabb maträtt, något som inte tar så lång tid att tillaga. I vanliga fall hade jag absoulut inte har något problem med att laga mat det är tillfredsställande, men nu. Fuck my life.

När jag kom tillbaka från toan satt Brooke och Zayn satt tillsammans i soffan och pratade med London som satt med ryggen mot mig. Försiktigt smög jag upp bakom henne och precis när jag skulle skrämma henne kunde jag uppfatta vad hon pratade om. Mig. 

 

Det kändes fel att höra henne säga hur mycket hon hatar mig, att jag borde dö. Egentligen var det ingen stor överaskning men, ja. Både Zayn och Brooke kollade nervöst på mig och Brooke gjorde ett försök till att viska till London, som misslykades.

"He is behind you." Hastigt vred London huvudet mot mig, hon visade inte på någon form utav känsla, inget medlidande heller.

"Hey babe, I've missed you." Jag flinade lite lätt mot henne och hon himlade irriterat med ögonen. Jag kollade bara på henne, men trotts det kunde jag inte låta bli att känna de brännande blickarna från kärleksparet bredvid mig. Hon kollade tillbaka på mig. Hon såg nästan lite osäker ut för en kort sekund, innan hon himlade lätt med ögonen. Det blev helt tyst ett tag, tills dess att en liten melodi om enhörningar gick igång. Alla blickar riktades mot Brooke som log ursäktande innan hon reste sig upp för att ta fram sin mobil ur bakfickan.
"Hello, it's- Oh hi, Dess, what's u- wait, why are you freaking out- oh, okay, I'll hand the phone over now. Bye." hon sträckte mobilen mot London som såg frågande på Brooke. "She said she needed your help, it's about... Someone you know quiet well." London såg ännu mer förvånad ut, men lade telefonen mot örat, mumlade ett 'hello' innan hon lämnade rummet. Det blev tyst ett kort tag.
"You know, Louis... Even though you seem like you're pretty... Annoying to London, I - believe she likes you." Hon gick med snabba steg ut efter London, och jag såg på Zayn.
"Yeah, you are quiet the douche around her, mate," började han instämmande. "But, she kind off seems like she's into you, try not to mess it up and just... Be yourself instead, maybe. Alright?" Jag svarade inte utan stirrade bara förvånat ut i tomma intet.
"She likes me..?" muttrade jag lågt innan jag slog mig ner på soffan, med ett svagt leende. 
"Seems like you like her too." hörde jag Zayn säga lite tystare än vanligt. Jag ignorerade de bara med ett svagt leende.