Happily ~ Del 18

 
Previously; 
"You're looking really good without the blue colour in you face." Viskade hon fram. Jag kunde inte hjälpa mig själv, min hand var redan plaserad bakom hennes huvud och jag pressade försiktigt mina läppar mot hennes för andra gången. Fjärilarna i min mage höll på att explodera. Tills jag avbröt kyssen och såg hur förvånat hon kollade på mig. Fan Zayn, att du alltid ska förstöra allt. 
 
 
Destiny's Perspektiv. 
"...is it only me, or is it smelling a bit of perume in here?" frågade jag, och såg på London som precis slagit sig ner i soffan bredvid mig ännu en gång. "Male perfume..?" London ryckte försiktigt till. 
"Oh, yeah, about that..." Jag såg misstänksamt på min vän som log ett otroligt skyldigt leende.
"Morning London. Morning Destiny- wait, Destiny?" Jag höjde blicken mot trappan från övervåningen för att få syn på en otroligt förvirrad - och topless Michael, och jag vände snabbt bort blicken igen, för att snegla på London med ett höjt ögonbryn. London såg panikslagen ut, och mimade någonting i stil med it's not what you think. 
"Hi, Michael." sa jag bara tyst. 
"Mike," började London med en ansträngd ton. "Shouldn't you - I don't know, maybe... Put some clothes on before my brother wakes up..?" Hennes blick sååg brännande ut, och jag var lycklig nog att veta att hon inte stirrade på mig. 
"Oh, right." Jag hörde steg gå, en dörr öppnades för att sedan stängas.
"So, um... Are you going to tell me about that?" frågade jag försiktigt. London verkade ha fastnat med blicken på något, för hon stirrade fortfarande på samma punkt. "London..?"
"Wha- Oh right. Nah, don't think so..." sa hon tyst. "Well, maybe if... You follow me to London?" Förstså jag oförstående på henne, innan jag insåg vad hon menade.
"No. I'm not meeting Liam, even if that means I have to pass going to London with you and Brooklyn. Plus, I'll start watching some new series anyways..."
"You've seen all the episodes of Sherlock now?" frågade hon med ett retsamt leende, innan hon gäspade stort.
"Well maybe..." Jag log ett fåraktigt leende, innan jag reste mig upp. "You hungry? I'll make you some breakfast."
"I've honestly missed that you come over to my place uninvited and then make me the best meals ever." Hon log mot mig, och jag drog lätt på munnen.
"Yeah, I missed coming over to your place uninvited and make you the best meals ever." Jag började gå mot köket, med London tätt efter mig. Jag öppnade kylskåpet, och började ta fram ingredienserna till pankakssmeten. 
"So, it really is Zayn and Brooke, huh..?" Hörde jag London säga. Jag nickade och knäckte försiktigt ner äggen i skålen.
"Seems like it." svarade jag. "Did she tell you something, like, while I was..?" Jag vissste inte riktigt hur jag skulle avsluta meningen, men jag antog att det inte skulle krävas.
"Nah, not really. Brooklyn and I didn't speak too much either." Det blev tyst ett tag. "I, uh, I've got to go on the toilet. I'll be right back..." Jag nickade, och fortsatte vispa smeten. Jag hörde London lämna rummet, och lyssnade då hon sprang upp för trappen. Vart hon än skulle, så var London inte påväg till badrummet på nedervåningen. Jag fortsatte under tystnad att tillsätta ingredienser i skålen. Till slut hördes ännu en gång steg i trappen, och jag nynnade lugnt på medan jag lyssnade på hur stegen kom närrme och närmre till köket. 
"London, could you take down the pan..? I can't reach it.." frågade jag, utan att vända mig om.
"I don't think London would be able to, but I think I can..!" Jag ryckte till, och vände på huvudet för att få syn på Calum som flinade mot mig. Åh nej... Ärligt talat tyckte jag inte om Calum alltför mycket. Visst - han var rätt trevlig då hans syster var i närheten, men annars... Var han bara för mycket. I sin syster ögon var han nog den mest oskuldsfulla personen någonsin, men i själva verket var han nog den mest överdrivet 'charmiga' och irriterande personen som finns.
"Thanks.." mumlade jag tyst, och vände blicken mot smeten igen.
"What're you cooking anyways..? Kind off missed you being here."  Jag reagerade inte, utan stirrade bara ner i smeten. Jag kände plötsligt hur en kropp lätt pressades mot min, men jag fortsatte bara försöka ignorera honom. 
"You know that I'm dating one of you best friends..?" muttrade jag, och såg upp på honom då han sträckte sig mot pannan som tydligen stod i skåpet över mig.
"Yeah, why?" frågade han lågt, innan han fick tag på den, och tog några steg bakåt, räckte den till mig. Jag såg på honom med en svagt osäker min, innan jag tog emot den utan att svara och ställde den på spisen. Utan att kolla bak kunde jag känna Calums brännande blickar. Till min räddning hörde jag Londons snabba steg i trappen och jag försökte att konsentrera mig på maten, vilket var lättare sagt än gjort.
"Destiny how is it going, I want foood" Försiktigt vred jag på huvudet och bakom mig stod som tur var London. Min blick fasnade på hennes hår som var lite lätt tillruffsat och hennes tröja hade hamnat lite snett.
För en gångs skull hoppas att allt har en naturlig förklaring som jag inte hunnit tänka på, något som förklarar Michaels bara överkropp, Londons halvhjärtade ljögn om att hon skulle på toa och den starka lukten av killparfym som fylde hela köket.
"Are you there Destiny?" Frågade London och viftade med handen framför mina ögon, jag blinkade till lite och försökte att komma tillbaka till verkligheten.
"Yes, I'm sorry the food is done now" Både London och hennes irriterande bror strålade lycka och sprang till köksbordet som redan var färdigdukat. Just innan jag skulle börja hördes åter igen steg i trappen och snart drogs stolen brevid Calum och Michel satte sig, han log tacksamt mot mig när han tog för sig av maten. Alla verkade gilla maten, som vanligt och 'kärleksparet' betedde sig som att inget hänt.
 
"London, are you sleeping with Michel or what?!" Sa jag ovanligt högt direkt hon stängt dörren till sitt rum.
"yes, of course I am." Svarade Hon med en sarcastisk ton. "Well, you're not exactly a relationship person?" jag suckade liter irriterat, varför måste hon ljuga för mig?
"Destiny, I am not sleeping with him. We are just friends okay?" Hon såg faktist riktigt ärlig ut, men är det någon som kan dra till med en bra lögn så är det hon.
"All I want is for you to be honest, can you handle that?" Ingen av oss vek blicken och stämningen var spänd.
"GOSH, I AM NOT A WHORE DESTINY, I'VE MADE SOME MISTAKES BUT PLEASE STOP JUDGING!" Mitt hjärta hoppade till lite när hon började skrika på mig, jag antar att mitt enda val är att tro henne.
"Okey, I believe you. Let's talk about Brooke instead." Sa jag för att slippa ännu ett bråk, speciellt nu när jag verkligen behöver en vän.
"Well, I'm going to London tomorrow with or without you. She can't be together with him" Kanske hade hon rätt, men jag vet inte. Brooke förtjänar att vara lycklig, även om jag är förvånad att hon gillar Zayn. När jag skrek det till henne så trodde jag att det bara skulle vara något form av engångsligg. De känns så olika varandra.
"I'll stay here, Liam is the last person I would like to meet." London suckade lite irriterat och drog handen genom håret.
"Zayn better watch out." Sa hon och lät lite aggresiv, men jag visste att hon aldrig skulle slå till honom igen. Speciellt inte när hon förstår att Brooke vill vara med honom.
 
"But seriusly D, when are you going to break up with Ashton?" Klumpen i min mage växte när hon tog upp det, "Uhm, I don't know. He is so nice to me, but I can't get L-Liam out of my head." Hon flinade lite, "I told you so. But don't you dare break Ashy's tiny-weeny heart or I'll stab you in the chest." Jag stirrade på henne med en svagt uppskrämd blick. "I was only kidding, but when you break up with him-"
"He's not my boyfriend, we're just officialy dating, kind of.." muttrade jag och begravde ansiktet i händerna. "So I can't really 'break up with him', can I?" 
"I guess not." sa London som lät lite väl ointresserad. "But hey, let me guess something. He hasn't gotten to kiss you yet, right?" Jag kände rodnaden blossa på mina kinder, och jag var tacksam för att jag redan höll händerna över mina antagligen röda kinder.
"No." sa jag svagt.
"OH MY GOSH DESTINY YOU HAVEN'T EVEN GOTTEN YOUR FIRST KISS YET YOU'RE SO ADORABLE AND INNOCENT, AWWW..." Jag hoppade till av London's plötsliga utrop och jag lät händerna falla till mina sidor igen.
"Scream a little louder, can you? That's just exactly what I want your brother to hear..." viskade jag, och London såg först oförståend på mig innan hon reste sig från sängen och slängde upp dörren.
"HEY CAL, MIKEY, GUESS WHAT? YOU GUYS' BEST FRIEND HASN'T EVEN GOTTEN TO KI-" Jag kastade mig bokstavligt mot henne för att tackla henne till marken, vilket jag nästan lyckades med. Notera nästan. Jag slängde mig på marken och landade en bit bort från henne med ett 'ugh'. Hon kastade en blick på mig innan hon bestämde sig för att avsluta sitt meddelande, "KISS DESTINY YET. ISN'T THAT ADORABLE THAT SHE STILL HASN'T GOTTEN HER FIRST KISS? ..Why're you lying on the floor." Jag stönade högt och vände mitt ansikte mot trägolvet utan att göra en ansats att resa mig upp.
"I wasn't serious about that, can't you get irony?" mumlade jag, samtidigt som jag kunde höra de två killarna skratta lågt från nedervåningen. "Oh god..." muttrade jag tyst. Jag hörde London fnittra tyst.
"Of course darling, but still.." Jag höjde blicken och blängde på min vän.
"Oh c'mon... But still," började London sakta innan hennes ansikte verkad llite mer allvarligt. "Are you sure you won't follow me to London..?"
"Yeah." sa jag snabbt. "Firstly, I don't want to meet Liam - and you can take care of this on your own, and secondly, I don't even have the money for a ticket." Jag suckade, innan jag log lätt. "I'll be fine. Just tell Brooke I said hi, right?" 
"Yup, I will surely do that." sa hon. "Are you going to take care of this thing with Ashton while I'm gone?"
"I'm pretty sure I will..." muttrade jag medan jag satte mig upp. "Or, I'm not fully sure how it'll work out.." London log snett mot mig.
"Alright." svarade hon bara lugnt.

Happily ~ Del 17

 
Previously;
 Under de korta minuterna det tog att åka buss till London ångrade jag vad jag valt att göra, och ville bara åka hem och sätta på någon ny serie. Jag försökte koncentrera mig på musiken som spelades i mina öron - det var mitt favoritband All Time Low som jag lyssnade på, vilket var sådan musik som både London och Brooke hatade. Jag lutade huvudet mot den svala rutan, och så fort som bussen stannade på rätt station hoppade jag av bussen med en frustrerad min. Jag fortsatte gå, och ringde tillslut på klockan till Londons hus.
 

London's Perspektiv.
Kanske att jag håller på att bli en helt ny människa, någon som inte beter sig som London Appleton. Jag håller nog på att ändras, bli snäll, glad, possitiv och hjälpsam. Min blick är vänd mot Michael som sov tungt i min säng,  mitt hår var alldeles ruffsigt och luktade killparfym samtidigt som mina kläder låg utslängda på golvet. Jag skrattade lite tyst för mig själv. Om Calum skulle komma in i mitt rum nu skulle han bokstavlig talat dö. Eller i alla fall få en hjärtattack och svimma, undra om han skulle tro mig när jag berättade vad som verkligen hände igår kväll.
Sanningen var att det inte hände något alls. Jag tyckte synd om Michael som skulle behöva gå hem själv i regnet mitt i natten, så han fick sova över. No biggie. Gud vad trevlig jag låter, som värsta ängeln. Men vem försöker jag lura, mitt öde är och kommer alltid vara att bete mig som en bitch. 
Lukten från Michaels tröja började att bli för mycket så jag bytte snabbt om och gick ner till köket för att ta något att äta. I vardagsrummet låg det kvar en godispåse från igår och på TV:n var det någon konstig film med en sjukt irriterande dialekt. Jag har ingen aning om vad den handlade om och orkade verkligen inte försöka att förstå. Istället tog jag upp mobilen och kollade igenom mina dagliga appar, som på den senaste tiden blivit några fler. Väl inne på twitter svepte jag förbi blicken på vad som trändade och jag blev minst sakt chockad när jag såg att ALLA tränder handlade om Brooke. Eller Brooke och Zayn för att vara mer exakt. De kallade henne för saker som inte ens jag blivit kallad. Fan, Zayn kommer förstöra hennes liv. Vad gör hon ens i London med honom?
 
Det ringde på dörrklockan och jag gick frustrerat för att öppna och om jag blev chockad innan var det inget jämfört med vad jag blev nu. I dörröppnignen stod Destiny i egen hög person. Hon stampade lite försiktigt med foten i marken som hon alltid gjorde vid sitiuationer som är jobbiga, obekväma. Jag stod och bokstavligt talat stirrade på henne i säkert fem minuter innan jag samlat mig och gjorde en gest som visade att hon var välkommen in.
"I didn't expect you to be here." Sa jag ärligt. Hon såg lite förvånad ut, kanske att hon glömmt hur rakt på sak jag verkligen är.
"Well, I've been thinking.. And.. U-hm." Destiny blev tyst och ville helst inte fortsätta meningen, men jag visste precis vad hon menade.
"Best Friends again?" Frågade jag, och hon nickade tveksamt. Vi kramades och satte oss tillsammans i soffan. "You know that i suck to express my.. Feelings. But I've missed you Destiny" Jag pressade fram den sista meningen och kollade bort, men jag kunde se hur hon log lite försiktigt i ögonvrån.
"London I think that you are right," Hon pausade meningen och samlade sig lite mentalt innan hon fortsate, "I-I'm, in L-love with Liam. I c-can't stop thinking about him. He is stuck in my brain."
 
Zayn's Perspektiv.
Jag höll Brooklyn's hand i ett försiktigt grepp när vi gick upp för trapporna. Hennes leende var så vackert och men hon var ovanligt tyst, kanske tycker hon att det är obekvämt mellan oss. Att mina känslor för henne är fel.
"So, are you ready to meet the boys?" Frågade jag och stannade utanför min och killarnas lägenhet. "As ready as I can get." Skrattade hon lite nervöst fram. Jag öppnade dörren och hörde direkt skrikande, skrattande ljud från köket. Brooke ställde ifrån sig sin väska och följde med mig in till köket.
"H-hey Brooke." Sa Liam förvånat och granskade lite snabbt tjejen som stod bredvid mig. "Hi" Skrattade Brooke glatt fram och vinkade med handen som jag inte höll i. De andra killarna hälsade glatt på henne och vi satte oss vid matbordet.
"Now I understand why you were in such a rush this morning." Skrattade Liam fram, och de andra började också skratta. Lika så Brooke som rodnade lite lätt.
"So what are you doing here in London?" Frågade Harry artigt och jag skämdes nästan lite när jag insåg att inte ens jag visste varför hon var här. "I'm on my way home from Ireland, my granparents live there." Förklarade hon.
"Oh, Ireland that's a lovely country" Sa Niall glatt och Brooke nickade instämmande. De började prata på om olika sevärdigheter, platser och sådant jag inte hade någon aning om, men jag var 95 % säker på att pratade om Irland. Jag utbytte en blick med Liam, som såg otroligt förvirrad men samtidigt glad ut, och jag ryckte bara på axlarna. Jag försökte fokusera mig på det Niall och Brooke pratade om, men då jag inte förstod någonting kom jag på mig själv med att bara stirra på Brooke. Jag visste inte att någon kunde vara så... Perfekt.
"So, um.. How's the others?" Jag väcktes ur mina tankar då Liam lätt sparkade till mig under bordet, och jag blängde bara på honom men han log försiktigt mot Brooke, låstades som att ingenting hänt.
"Oh, they're still fighting. Destiny's not wanting to talk to London who's... Being London, I guess..?" svarade Brooke, ryckte lätt på axlarna och såg ner på sina händer. "But Destiny seems happy though. I mean, with Ashton and all that. Honestly I don't think she'd be fighting for him otherwise.." Hon försökte le, men hon verkade fortfarande så.. Överrumplad över hur hennes bästa vänner faktiskt bråkade för första gången på länge. Allt jag ville var att luta mig framåt och krama henne.. Det blev tyst ett tag innan en glad liten jingel började spelas. Pink fluffy unicorns dancing on rainbows, pink fluffy unicorns dancing on rainbows... 
"Oops.." Brooklyn såg sig omkring med ett skyldigt leende innan hon reste sig upp, tog upp mobilen ur bakfickan och tittade på displayen ett kort tag. "I need to take this..." mumlade hon, innan hon lämnade rummet. 
"She's definetly something different..." hörde jag Harry mumla, som sedan vi träffat dessa flickor varit otroligt tyst. Han har rätt. Hon är verkligen något annorlunda.
 
"London called me, she said that twitter is going crazy." Sa Brooke när hon kommit tillbaka in till rummet. Att det alltid ska vara något som går fel. "Fuck" mumlade jag lite tyst när Brooke visade mig vad som trändade på twitter. "Don't care about the hate Brooke." Sa jag och hon nickade förstående. "Well, I don't but London does. She is coming to London tomorrow. And Zayn you better watch out." Tonen i hennes röst visade att hon skojade med det sista. "It sounds kind of funny, London in London. Thats like Brooklyn in Brooklyn." Skrattade Brooke fram och jag flinade lite mot henne. Alla andra killar kollade lite konsigt på henne, vilket jag i och försig förstod. 
"Let me show you around Brooklyn" Sa jag och tog åter igen tag i hennes hand. Det kändes bra, helt rätt. Jag började gå och hon följde lydigt efter. Vi gick förbi vardagsrummet, Liams rum och sedan mitt rum.
"Yeah, um, this is my room." Hon kollade sig nyfiket omkring och inspekterade rummet noga. "It's really nice Zaynie." Sa hon och bet sig i läppen. Och det var där min blick fasnade, på hennes rosenröda fylliga läppar. Hon gick ett steg närmare mig, och hon la försiktigt upp hennes hand på min kind, ganska precis där min blåtira varit för några veckor sedan.
"You're looking really good without the blue colour in you face." Viskade hon fram. Jag kunde inte hjälpa mig själv, min hand var redan plaserad bakom hennes huvud och jag pressade försiktigt mina läppar mot hennes för andra gången. Fjärilarna i min mage höll på att explodera. Tills jag avbröt kyssen och såg hur förvånat hon kollade på mig. Fan Zayn, att du alltid ska förstöra allt. 

NY DESIGN!

Vi har länge tyckt att den gamla designen inte blev så jättebra. Men idag är det söndag och snart sportlov för oss (och typ alla andra i norrland) så varför inte fira med en ny design? Missa inte del 16 här nere. (:
 
Updatering: Headern verkar sitta snett för vissa, hur ser det ut för er?
 
 
RSS 2.0