Happily ~ Del 10

Previously;
"Hi..?" sa jag lite frågande. 
"Oh, Destiny, you can, um, sit down?" Liam kom in i rummet efter mig, och slog mig snabbt ner bredvid Niall i den mindre soffan, inte särskilt pigg på att sitta vid någon av dem andra. Det blev lite tyst ett tag, de verkade granska mig lite försiktigt medan jag satt och stirrade ner på mina knäppta händer med en lätt suck. Skulle det fortsätta vara såhär i... Tre timmar och fyrtiofem minuter? Yippie.
 
 Destinys perspektiv.

Tystnaden fortsatte länge men den avbröts av att min mobil plingade till. Försiktit kollade jag på den och blev rent ut av förvånad vad som stod i det.
You've got a new message from; London the bosssss.
S.O.S Ashtons place n
 
Försökte hon lura mig eller var detta sant? Efter att vi kollat på pretty little liars tillsammans hade vi kommit överens om att bara använda s.o.s i nödfall. Dessutom slutade hon sitt sms med ett n, vad skulle hon skriva? Now? Men varför skulle hon vara där i första taget? Det kanske har hänt något med henne? Eller hennes bror?
"U-uhm, Liam could you drive me to Ashtons place, please?" Viskade jag försiktigt fram, det kändes hemskt att avbryta tysnaden.
"Why are you going there?" Frågade Liam, som absolut inte verkade bry sig om att bryta tysnaden. Däremot ändrades något i hans blick som jag inte kunde säga vad det var, den liksom... Mörknade.
"I think London is in trouble.." När jag sa Londons namn reagerade både Liam och L.. Louis.
"Okey, I'll go out and start the car" Sa Liam som fortfarande hade den där avundsjuka tonen när han pratade. Louis följde tätt efter honom ut till bilen. Jag tog upp mobilen och ringde Brooke, hon svarade inte alls lika fort som jag trott hon skulle och när hon väl gjorde det skrattade hon, och pratade med någon kille. När hon hade samlat sig sa hon att vi skulle ses hos Ashton om tio. 
 
Londons perspektiv.
~ Några Minuter Tidigare ~
 
Destiny hatar mig inte, än. Men ingen, jag upprepar ingen bråkar med London Appleton. Jag sprang så fort mina ben bar mig, ut ur skogen, förbi cafét och efter fem minuter stod jag utanför Ashtons hus, fast besluten om vad jag skulle göra. Så jag plingade på dörren och några sekunder senare stod han där. Utan att säga något gick jag in, tog av mig mina skor och hängde av mig jackan. Snart märkte jag att Ashton kom in i rummet, med en svagt förbryllad min.
"London, what are you doing here?" frågade han förvirrat.
"You owe me one, remember?" Han nickade hastigt och jag märkte på honom att han inte ville att jag skulle nämna varför. "So, I won't mention why ever again if you'll do exactly as I say and don't ask so much." Han nickade på nytt. "Let's go to your room" Jag började gå och han följde lydigt efter, det gav mig lite av en adrenalinboost, jag älskar verkligen när personer gör som jag säger. "Okay, so... Destiny will be here in... About five minutes." började jag snabbt.
"D-Destiny? Why?" frågade han, den vanligtvis glada och framåtriktade Ashton verkade lite... Bortvillad, generad och en aning.. Förälskad.
"Don't ask, just do as I tell you, alright..?" Han nickade ivrigt, allt för att dölja den där hemligheten.. "Okay, um... Just... Sit down." Han slog sig förvirrat ner vid skrivbordsstolen. "No, not there, on the bed." Jag gjorde en lätt gest mot sängen innan jag lätt öppnade dörren på vid gavel, så att man skulle se att det satt någon där, och kollade snabbt ut i hallen. Jag var rätt säker på att min lätt oroade bästa vän strax skulle vara här med andan i halsen för att se precis vad som hände.
"London, what is going on..?" hörde jag Ashton fråga, vilket fick mig att ta de få stegen fram till honom med en tung suck.
"Don't. Ask." sa jag till honom, innan jag lätt drog en hand genom hans hår. Det såg för... Perfekt ut för att passa för stunden.
 
Strax hörde jag dörrklockan ringa. Ashton var påväg att resa sig upp, men jag knuffade försiktigt tillbaka honom.
"Just stay right there, and play with me, alright?" Han nickade sakta, nu verkade han lite mer misstänksam än tidigare. Dörrklockan ljöd ännu en gång genom huset. Jag höll bara tyst, väntade på att de skulle komma in. Jag hörde dörren öppnas.
"London?" Brooke. Vänta, var Brooke här? Det var inte så jag tänkt mig... Men när jag tänkte efter, vad hade jag att förlora? "London, are you here?"
"Um, do you really think we should go in just like this, you know..?" Jadå, det där var definitivt lilla Destiny. Det spelade inte någon roll hur arg hon var på mig, hon var fortfarande lite orolig om mig.
"Yeah, you should probably go in first..." Brooke lät inte så inställsam på att gå in i Ashton's hus, vilket jag nästan kunde förstå. "I'll wait here..."
"Oh, okay..." Steg hördes komma närmre och närmre dörren. "London?" Kunde jag höra Destiny ropa, och precis vid rätt tillfälle så... Pressade jag mina läppar mot hans. Han verkade en aning chockad, och ärligt talat kände jag mig äcklad, men vägrade visa det.
"L-London?" Då jag hörde Destiny's svaga, veka röst förstod jag att jag lyckats, och vände min blick mot henne.
"Oh." sa jag meden lätt spelad förvåning. Destiny stirrade på oss, hon såg bestört ut, och hon blinkade till, jag kunde se härirån hur hon var påväg att börja gråta.
"Ashton..?" mumlade hon tyst, den första tåren rullade nerför hennes kind. "How..." Hon fick inte fram ett ord till, såg ut att vara påväg att falla ihop på golvet i en snyftande hög.
"Destiny? What's going on in there?" Fotsteg hördes, och Brooke kom in i dörröppningen, såg lika chockerad ut som jag antog Destiny var då hon listat ut vad som hände här inne. "Destiny, come here." mumlade hon, tog ett ömt grepp om Destiny's handled, men riktade sig mot mig. "London? How could you? Was it really worth it?" Sedan försvann de båda ur min åsyn. Sedan reste sig Ashton upp, såg på mig med en irriterad blick innan han småsprang efter flickorna genom dörren.
"Destiny, wait..!" Och ärligt talat, i den stunden så undrade även jag om det verkligen var värt det..

Happily ~ Del 9

 
Previously;
"SHUT UP, LONDON! You don't know anything! You don't understand, and I don't understand how I could classify someone like you as a friend. You're so... So mean to everyone you meet, so selfish and such an bad person... I HATE YOU!" Orden ekade mellan husen, och jag stirrade bara tomt ut i luften. I hate you... De tre orden jag aldrig trodde att någon som Destiny skulle lyckas uttala. Jag blev så upptagen med tankarna att jag inte ens märkte att brunetten för en lång stund sedan vänt sig om, och lämnat mig ensam.
 
 Zayns perspektiv.

"Hi Zayn" Sa Brooke när hon var framme vid mig, jag var lite förvånad över att hon kommit fram och frivilligt startat en konvensation, men jag samlade mig snabbt och svarade,
"Hey Brooke, how are you?" Det blev tyst ett tag och man kunde nästan höra henne tänka, det känndes som att hon övervägde ifall det var för sent för att gå iväg.
"Well, to be honest, I've been better." Jag försökte att se lite medlidanden medan hon fortsatte sin mening, "The girls ran off after our fight." hon andades tungt och såg riktigt ledsen ut, "So I closed the café, and now I'm here. Alone."
Trotts att jag fortfarande var lite fundersam över varför hon egentligen pratade med mig, mötte jag upp henne i en kram och viskade försiktigt i hennes öra, "Your not alone, I'm here."
När hon avslutat kramen tyckte jag mig skymta ett litet leende "I am really sorry for what London did to you." Det kändes ganska bra att hon brydde sig om mig, lite iallafall.
"It's okey Brooke, I'm fine. Promise." Det tog inte lång tid innan jag och Brooke började prata om allt mella himmel och jord. Hon var faktist mycket mer öppen och glad än jag trott.
 
"So, do you wanna follow me home or what?" Skrattade Brooke fram, och jag nickade lite för ivrrigt till svar. Hennes skratt klingade verkligen fint. "Lets go then, Are you ready?" Hon började, gå fram och såg ut att vara mycket gladare än tidigare.
"Tell me something I don't know about you?" Det dröjde inte länge innan hon svarade, "My real name is Brokelyn not Brooke. But if you use it I'll make sure your face get's back to normal again." Jag log lite för mig själv. "Something more?" Hon tänkte lite längre innan hon svarade "My favorite colour is pink, I used to be a cheerleader and my favorite food is probably hamburger. But I'm not that interesting, lets talk about you." Rosa, Cheerleader och hamburgare. "So you think I'm interesting?" Skojade jag och hennes kinder fick en lite rödare nyans än vanlig. "You wish." Skrattade hon nervöst fram och ökade tempot lite.
 
"This is my home, nothing special.." Hon låste upp dörren och klev in. Det var hemtrevligt, i hallen hängde det bilder på hon och två vuxna, troligast hennes föräldrar. När Brooke märkte att jag kollade på bilden tog hon snabbt tag i min hand och började gå upp för en trappa. "I'll show you around." Allt jag kunde tänka på var hennes hand som befann sig i min.
 
Destiny's Perspektiv.
 
Herregud. Jag hade precis skrikit åt London för första gången i mitt liv. Första gången jag sett henne så chockad, så förvirrad... Jag gick med hastiga steg hemåt, de grå molnen över mig mullrade oroväckande. Tårar rullade nerför mina kindar, och jag bet mig i läppen för att inte börja storgråta på riktigt. En känsla av något blandat med ilska och lycka flög omkring i mig, adrenalinet pumpade och jag förstod att jag kanske... Kanske, hade gjort London så arg att hon aldrig mer ville prata med mig... Mina tankar upphörde då jag kände första droppen, och höjde blicken. Det var som om en enda droppe utlöste ett niagarafall. Regnet föll snabbt, och jag fick småspringa den lilla vägen tillbaka hem. Så fort jag kommit upp för den lilla trappen och lade handen på dörrhandtaget insåg jag att den var låst. Självklart, mamma var på jobbet... Just det, min nyckel. Jag famlade med mina kalla händer i jackfickan, men det enda jag fick fram var ett paket tugummi med mintsmak, min mobiltelefon och mitt kreditkort.
"Crap..." muttrade jag, och slog snabbt in numret till mamma, men kom inte fram. Just det, mamma jobbade till fem och jag skulle egentligen vara på cafét just nu... Jag suckade, ville inte tänka på det hela. Men jag skulle inte stå här dyngsur i fyra timmar.
 
Det tog mig ett litet tag att lista ut vad jag var tvungen att göra, något som jag absolut inte ville göra. Gå över till familjen Payne. Men vad hade jag för val? Jag kände inga andra grannar, och jag kunde ju inte bara sitta på trappan och vänta... Och att gå till Brooke eller London var inte heller något alternativ. Jag skulle kanske kunna gå till Ashton, men... Tanken kändes inte så lockande, ärligt talat. Så med bestämda steg började jag gå mot huset bredvid med en lätt suck, ringde på dörrklockan. Det tog någon minut innan dörren öppnades.
"He-" Det var inte Liam som öppnade, tack och lov så var det en av hans vänner, jag kunde inte ens komma ihåg vad han hette. "Hi, you're... Destiny, right?" Jag drog en hand genom mitt våta hår, trettio minuter ute i spöregn fick mig inte på bättre humör..
"Yeah." sa jag kortfattat. "Can I come in?"
"S-Sure, I mean, I guess.." Jag nickade, och gick förbi honom in i den välkända hallen, sparkade av mig mina converse, och såg mig lätt omkring. "So, that cute puncher is not here?" Jag sneglade tillbaka på honom, med en irriterad blick.
"No." svarade jag, irritationen spreds lätt inom mig.
"Louis? Who's-" Liam. Liam kom in i rummet, stannade, och stirrade på mig. Som om hans värld frusit eller något. "Destiny, what're you doing here?" Han lät... Annorlunda än vanligt. Han lät nästan... Avundsjuk? Vad hade Liam att vara avundsjuk över.
"I, uh..." började jag försiktigt. "I'm locked out."
"Oh." svarade han sakta. "But why didn't you go to London or Brooke?"
"I... It's complicated." muttrade jag tyst, tog av mig jackan och hängde den på en av krokarna utan att vänta på ett svar.
"Destiny, is something wrong?" frågade han. Jag öppnade lätt fickan till min jacka, och tog fram ett tuggummi.
"Y-Yeah. You could say that." muttrade jag frånvarande, innan jag lätt gick förbi honom in i vardagsrummet. Kul. Där satt två pojkar, Harry - som jag kände igen med sitt lockiga hår och gröna ögon, och blondinen, Niall som verkade vara den annorlunda snöflingan... Vänta, va?
"Oh, hi there!" Niall log brett mot mig, och jag förvånade mig över hur trevligt han hälsade på mig.
"Hi..?" sa jag lite frågande. 
"Oh, Destiny, you can, um, sit down?" Liam kom in i rummet efter mig, och slog mig snabbt ner bredvid Niall i den mindre soffan, inte särskilt pigg på att sitta vid någon av dem andra. Det blev lite tyst ett tag, de verkade granska mig lite försiktigt medan jag satt och stirrade ner på mina knäppta händer med en lätt suck. Skulle det fortsätta vara såhär i... Tre timmar och fyrtiofem minuter? Yippie.

Happily ~ Del 8

 
Previously;
Hon hade säkert inte heller berättat något för London heller, och jag insåg att det typ är det första hon hållt hemligt för oss. Vi tre som alltid berättat allting för varann. Visst, vissa otroligt privata saker höll jag väl också hemligt, men och? Det här var viktigt. Det kändes så otroligt viktigt. Och jag visste inte någonting om det hela. Hur länge hade det hållt på? En vecka, en månad, kanske tillochmed ett år? Jag suckade frustrerat, och höjde takten. Det här var definitivt vad vi skulle prata om nästa gång vi träffades...
 

Brooke's perspektiv.

Dagen efter var jag och London på väg till cafét, när jag gått iväg från parken hade jag promenerat till London och berättat vad som hänt. Utom delen att jag pratat med Liam. Hon blev rasande. Bokstavligt talat, hon kasstade iväg böcker (som egentligen var modetidningar med många bilder och lite text.) och var även nära på att fråga sin lillebror. Det hade troligast inte slutat bra, med tanke på hur det gick sist hon frågade honom om något..
"London take a deep breath." Sa jag och log försiktigt mot henne innan jag ryckte upp dörren och möttes av en ovanligt glad Destiny. "Hi girls, why are you so early?" Sa hon och skrattade glatt.
 
Allt hade gått så fort, från att vi hade en normal diskution, till att vi skrek på varandra. London hade tappat humöret, igen. Och gått ifrån cafét, Destiny hade sprungit efter, med en minst lika hög ton som den tjutande London. Vilket var något väldigt ovanligt med tanke på att hon oftast inte brukade höja rösten.
Så nu stod jag här och klistrade fast en liten rosa lapp på dörren, innan jag gick iväg läste jag den en sista gång. 
Sorry, we're CLOSED
Please come back tomorrow.
 
När jag vände och började gå hemåt, kunde jag borta i korsningen se en kille, svart hår och blåslagen i ansiktet. Snabbt tog ett djupt andetag och gick fram för att hälsa, med ett svagt leende på mina läppar. Jag kanske kunde berätta om situationen för honom? Han kanske skulle förstå...
 
London's Perspktiv.
 

"London, come back!" Jag vandrade hemåt, och då jag hörde Destiny's rop bakom mig, vilket fick mig att stanna, och jag vände mig lätt om.
"What the hell do you want now?" fräste jag till svar, kanske lite mer aggresivt än tänkt. Min vän såg först lite chockad ut, innan hon verkade inse något.
"Why are you so mad at me?" frågade hon, och korsade armarna.
"I, uh, I..." började jag för att inse att jag faktiskt inte visste varför, men jag avbröts i mina funderingar då hon fortsatte.
"It's not like it's your brother, I would've all respect for that, but now it's Ashton. You're not related in any way..."
"But, he's so..."
"He's so what? Young? He's the exact same age as us, he's a year older then Calum..." Det blev tyst ett litet tag, Destiny verkade försöka samla sig, och komma till saken. "And so, what... I can't even go out on a date without having you guys getting really pissed off?" 
"Well, you two could never work out..." sa jag, frustrationen började nå mig. Det var aldrig bra att bråka med den 'smarta' tjejen...
"You don't have any idea of how it could work, London! Plus, it's only been one date. Nothing official, just one little date..." Hon suckade, slöt ögonen ett kort tag. "I think you're just jelaous, and selfish."
 
Jag var chockad. Minst sagt chockad över vad Destiny precis sagt.
"You're just so jelaous over that I actually have some time to lay on someone who actually appricietes me. It's not only you who has the right to date. And just because none of those hundred of boys you've met has turned out to be 'douchebags'..." Det var där det smällde till. Som en liten bomb inom mig som tickat, och nu exploderade. Då Destiny pratade sådär om mig, om de personer jag gått ut med. "I actually like Ashton, so just leave it be..!"
"No, no you don't." min ton lät kall, och jag stirrade på Destiny, ilskan spreds genom kroppen som ett gift. "You don't like Ashton. Well, you might think so, but you don't. You're just trying to convince yourself that you are, just because of that you're trying to get over Liam." Destiny såg ut att frysa till is, hennes tidigare svagt belåtna min byttes snabbt ut och hon såg plötsligt otroligt förfärad ut.
"I-I'm not... I never were..." började hon försiktigt.
"Lie." Konstaterade jag högt. "Both me and Brooke knew the whole time that you liked Liam more then as a friend, but we didn't want to crash your dreams, if we say it so... And you never got over him, did you, Dessie?" Jag använde det smeknamn som Liam tidigare kallat henne, det hon verkligen avskydde om någon sa till henne nuförtiden.
"London, don't." Fick hon fram, med en sammanpressad min.
"And I don't care if I'm not related to Ashton, I don't want you to break his heart when you realize that you don't want him, that you can't get over Liam... So, you're not the one you should call selfish, you're the one selfish right here. And, you're jealous too. Jelaous because I can actually get over my crushes, but you're still stuck with crushing on Liam."
"S-S..." Det verkade som om Destiny kände sig besegrad då hon knappt kunde få fram orden, hon sänkte armarna samtidigt som hon sänkte blicken i marken. Hennes knogar vitnade då hon hårt tryckte ihop sina stackars små händer. "SHUT UP!" Det var som om den tomma lilla vägen vi gick på blev ännu tystare än vanligt då Destiny snabbt höjde huvudet igen, hennes ögon översvämmade med tårar. "SHUT UP, LONDON! You don't know anything! You don't understand, and I don't understand how I could classify someone like you as a friend. You're so... So mean to everyone you meet, so selfish and such an bad person... I HATE YOU!" Orden ekade mellan husen, och jag stirrade bara tomt ut i luften. I hate you... De tre orden jag aldrig trodde att någon som Destiny skulle lyckas uttala. Jag blev så upptagen med tankarna att jag inte ens märkte att brunetten för en lång stund sedan vänt sig om, och lämnat mig ensam.
RSS 2.0