Destinys perspektiv.

Tystnaden fortsatte länge men den avbröts av att min mobil plingade till. Försiktit kollade jag på den och blev rent ut av förvånad vad som stod i det.

 

Försökte hon lura mig eller var detta sant? Efter att vi kollat på pretty little liars tillsammans hade vi kommit överens om att bara använda s.o.s i nödfall. Dessutom slutade hon sitt sms med ett n, vad skulle hon skriva? Now? Men varför skulle hon vara där i första taget? Det kanske har hänt något med henne? Eller hennes bror?

"U-uhm, Liam could you drive me to Ashtons place, please?" Viskade jag försiktigt fram, det kändes hemskt att avbryta tysnaden.

"Why are you going there?" Frågade Liam, som absolut inte verkade bry sig om att bryta tysnaden. Däremot ändrades något i hans blick som jag inte kunde säga vad det var, den liksom... Mörknade.

"I think London is in trouble.." När jag sa Londons namn reagerade både Liam och L.. Louis.

"Okey, I'll go out and start the car" Sa Liam som fortfarande hade den där avundsjuka tonen när han pratade. Louis följde tätt efter honom ut till bilen. Jag tog upp mobilen och ringde Brooke, hon svarade inte alls lika fort som jag trott hon skulle och när hon väl gjorde det skrattade hon, och pratade med någon kille. När hon hade samlat sig sa hon att vi skulle ses hos Ashton om tio. 

 

 

Destiny hatar mig inte, än. Men ingen, jag upprepar ingen bråkar med London Appleton. Jag sprang så fort mina ben bar mig, ut ur skogen, förbi cafét och efter fem minuter stod jag utanför Ashtons hus, fast besluten om vad jag skulle göra. Så jag plingade på dörren och några sekunder senare stod han där. Utan att säga något gick jag in, tog av mig mina skor och hängde av mig jackan. Snart märkte jag att Ashton kom in i rummet, med en svagt förbryllad min.

"London, what are you doing here?" frågade han förvirrat.

"You owe me one, remember?" Han nickade hastigt och jag märkte på honom att han inte ville att jag skulle nämna varför. "So, I won't mention why ever again if you'll do exactly as I say and don't ask so much." Han nickade på nytt. "Let's go to your room" Jag började gå och han följde lydigt efter, det gav mig lite av en adrenalinboost, jag älskar verkligen när personer gör som jag säger. "Okay, so... Destiny will be here in... About five minutes." började jag snabbt.

"London?" Brooke. Vänta, var Brooke här? Det var inte så jag tänkt mig... Men när jag tänkte efter, vad hade jag att förlora? "London, are you here?"

"Um, do you really think we should go in just like this, you know..?" Jadå, det där var definitivt lilla Destiny. Det spelade inte någon roll hur arg hon var på mig, hon var fortfarande lite orolig om mig.

"Yeah, you should probably go in first..." Brooke lät inte så inställsam på att gå in i Ashton's hus, vilket jag nästan kunde förstå. "I'll wait here..."

"Oh, okay..." Steg hördes komma närmre och närmre dörren. "London?" Kunde jag höra Destiny ropa, och precis vid rätt tillfälle så... Pressade jag mina läppar mot hans. Han verkade en aning chockad, och ärligt talat kände jag mig äcklad, men vägrade visa det.

"L-London?" Då jag hörde Destiny's svaga, veka röst förstod jag att jag lyckats, och vände min blick mot henne.

"Oh." sa jag meden lätt spelad förvåning. Destiny stirrade på oss, hon såg bestört ut, och hon blinkade till, jag kunde se härirån hur hon var påväg att börja gråta.

"Ashton..?" mumlade hon tyst, den första tåren rullade nerför hennes kind. "How..." Hon fick inte fram ett ord till, såg ut att vara påväg att falla ihop på golvet i en snyftande hög.

"Destiny? What's going on in there?" Fotsteg hördes, och Brooke kom in i dörröppningen, såg lika chockerad ut som jag antog Destiny var då hon listat ut vad som hände här inne. "Destiny, come here." mumlade hon, tog ett ömt grepp om Destiny's handled, men riktade sig mot mig. "London? How could you? Was it really worth it?" Sedan försvann de båda ur min åsyn. Sedan reste sig Ashton upp, såg på mig med en irriterad blick innan han småsprang efter flickorna genom dörren.

"Destiny, wait..!" Och ärligt talat, i den stunden så undrade även jag om det verkligen var värt det..