Previously; 

 

 

 

"I don't want him to be back, I mean, he doesn't have to. And if I were him I wouldn't either... So why?" halvskrek jag ut, tror han verkligen att han, bara för att hans namn är Liam Payne kan komma tillbaka som att inget är fel. Mycket med han är fel.

"Brooke's right, that guy dosen't have anything to do in this town, he should just get lost." London lät upprörd och man såg tydligt hur hon försökte hålla inne alla svordomar och hemska ord hon lärt sig redan som liten.

"But, we won't meet him. Liam have his new friends now, and we all know that he did actually forget about us." Hon hade rätt, vi visste att det var sant. Han hade glömt oss för länge sedan, trots det var de första gången någon av oss sagt det högt.

 

När tårtan var färdigbakad och allt fika stod framme var vi redo att öppna precis i tid. För att inte ljuga så var det som vanligt Destinys förtjänst att vi hann klart i tid. Jag gick och vände på öppetskylten och tog sedan fram en trasa och börade torka bord. London stod i kassan medan Desteny höll på att baka i köket. 

"Can we pleeeease start some music?" Frågade London bedjande för första gången idag, och jag visste redan att detta inte heller skulle vara den sista. Det plingade till i dörren bakom mig, så jag vände mig automatiskt om och log artigt mot mannen och kvinnan som gick mot kassan. Dagen gick och dörren plingade till regelbundet, varje gång såg jag i ögonvrån hur Destiny tjuvkikade från köket för att kolla vem som kommit.

 

Liam's perspektiv.

 

Det kändes bra att äntligen vara hemma igen. Min familj blev överlyckliga att jag äntligen kommit hem och jag var inte ett dugg mindre glada att se dom. Direkt jag hade kommit in i mitt rum satte jag mig vid fönstret för att kolla mot grannhuset. I hopp om att äntligen få se henne igen. Hon, Destiny.

 

"So, Liam where are you taking us today?" Frågade Harry. "Well you are going to meet some of my old friends" Svarade jag utan att kanske tänka igenom det helt.

"Friends or Girlfriends?" Frågade Zayn medan Louis busvisslade. "Just friends, nothing more."

 

London's Perspektiv.

 

Det plingade åter igen till i dörren, och in kom fem killar. Först kopplade jag inte riktigt vilka dessa killar var, faktist så såg dom riktigt bra ut. Men jag ångrade genast att jag tänkt den tanken.

"Aw, London look who's finally showing up."  sa Brooke rätt tystlåtet. Jag visste att hon inte ville att vi skulle bli alltför uppmärksammade av kunderna. 

"Isn't it Liam and his boyfriends?" Svarade jag med vad alla andra kallat en 'b*tchig-ton'. Min blick vändes mot Liam som stod helt tyst och öppnade munnen som att han försökte säga någon men sedan stängt den igen innan något ljud kommit ut. Jag vände mig snabbt om och såg hur Destiny stod ganska tätt bakom mig. Med bestämda steg tog det inte lång tid innan jag befann mig endast några decimeter ifrån Liam. Så jag böjde mig fram, och viskade i hans öra.

"Get. The. Hell. Out. Of. Here." Med lika bestämda steg gick jag tillbaka till kassan, och hörde hur killarna började gå. Jag drog ett djupt andetag, och såg på Destiny med ett litet leende. 

"Well, that went pretty fast, didn't it?" frågade jag, men hennes blick verkade fortfarande vara fäst på dörren som tidigare slogs igen då Liam och hans nya vänner lämnat kaféet. Hon nickade frånvarande, innan hon försiktigt såg upp på mig. 

"Something tells me that this isn't going to be the last time they'll try to talk to us." mumlade hon  "Um, Destiny, what are you doing?" Destiny höjde blicken från marken. 

"Huh?" muttrade hon, hennes kinder var lätt rosa. 

"Are you blushing?" frågade jag och korsade armarna över bröstet. 

"Wha- Noooo..." sa hon och viftade med händerna mot oss som om hon ville att vi skulle låta det vara. "Of course not, I'm just... I'm just so mad at Liam right now." Hon suckade, och jag såg medlidande på henne. 

"That makes three of us." sa jag lågt.