[Epilog] Summer Love [Epilog]

 
 
5 år senare.
 
Isabellas's perspektiv.
 
Allt var underbart. Det var varmt ute, men som tur var svalkade vindarna. Jag tittade på min blivande make, ett bröllop på stranden var visserligen inte min idé men som tur var hade Stellomi kommit med en snilleblixt för det här var perfekt. Jag vred på huvudet för att se på brudnäbbarna som var tvillingarna Prim och Ellie mina gudbarn, alltså Emmalee och Nialls barn. 
Egentligen hade jag velat ha William som brudnäbb, men när han vägrat eftersom att han trodde att bara tjejer kunde vara det fick han bli bestman istället. Han såg så gullig ut i sin lilla kavaj. När jag kollade åt höger kunde jag i ögonvrån se Stellomi och Harry som lekte med Lilly och Wendy som fortfarande var för små för att förstå vad som snart skulle hända. William och Wendy, mina två barn.
Jag var känd över hela världen som 'Isabella (snart Tomlinson) Strax över 20, tvåbarnsmamma och inom kort gift med honom aka han. En utav de 5 killarna som slog igenom i x-factor, de 5 som lyckades. Jag vände tillbaka blicken mot personen jag älskade. Allt som behövdes var ett enkelt 'Ja' från min sida, först då skulle mina 'lyckliga i alla dagar' börja. Även om jag tror att dom börjat för länge sedan, även om jag och mina bästa vänner aldrig slog igenom som kända sångare, eller att jag inte heller blev proffs i cheerleading så spelad faktist ingen roll. Som Em säkert hade sakt, 'Får man gifta sig med en fejkad, autotunad, kändispojke från bandet One Direction har man tur'
"Isabella Andersson tager du Louis Tomlinson att älska i nöd och lust?" Prästen avbröt mina tankar och det kändes som att hela mitt liv flashade förbi under några sekunder, skulle jag dö nu? Hela kyrkan satt tysta och väntade på mitt svar, som att dom trodde att jag tvekade, Louis drog handen genom håret och man såg hur mycket han skakade.
"Ja, såklart jag gör. Har aldrig tvekat en sekund förr, så varför göra det nu?" Jag mötte åter igen Louis blick och märkte hur han log, flinade, någotsånnt, han var glad. Det var allt som betydde något.
 
Middagen gick fort, alla var glada och trevliga. Vet inte hur många människor som har kommit fram till mig och sagt "Grattis" eller "Lycka till ni två" osv. Mina kinder gjorde nästan ont efter att ha haft det störstan leendet någonsin en hel dag. 
Jag kände hur Louis ställde sig bredvid mig och kollade ut över havet, han närmade sig mitt öra, kysste det försiktigt, och viskade,
"Are you ready for your honeymoon, sweetie?"
 
 
 
 
 
Emmalee's Perspektiv.
 
Månaderna gick fort alldes för fort och snart var det jul. Jag och min familj befann oss på Irland i Mullingar för att vara mer exakt. Det var nervöst, självklart var det det. Trots att jag träffat dem allihop: Greg, Bobby, Maura och alla de andra tidigare så var det lika nervpirrande att få prata med dem varje gång. Sanslöst nervpirrande, för att vara ärlig. Men, trots allt, så är de min familj nu, den enda faktiskt. Jag följde mina döttrar med blicken, då de tultade omkring tillsammans med Theo med ett brett leende på läpparna. En försiktig arm lades på ett nästan obemärkligt sätt över mina axlar. Jag sneglade diskret åt vänster, och där satt min make med ett minst lika stort leende som mitt. Det var nästan som att småpratet vid mina sidor dog ut, sorlet slutade nästan höras och det enda jag riktigt kan koncentrera mig på är de ljusblå, undebara ögonen som stirrar tillbaka in i mina. Ingenting behövs säga, för vi känner alla till det som nedskriven i en bok..
 
 
 
 
 
Stellomi's Perspektiv.
 
"Och, öppna paketet!" Pappa såg förväntansfullt på Lily, den lilla treåringen som såg på honom med sina stora, gröna ögon innan hon ser ner på den lilla lådan, inslagen med rosa, glansigt papper, som nästan får henne att gråta av glädje, hon älskar färgen och lådan var så liten och vacker i hennes ögon, och den lilla presenten och helt plötsligt var den hennes. Harry lutade sig fram och hjälpte henne lätt med flikarna, och jag bara log och log, det kändes nästan som om kinderna skulle spricka. Jag vände mig mot pappa och vi bara log och log, allting var så perfekt. Och inte bara för vår perfekta lilla familj, utan även för EmmaLee, jag behövde inte ens prata med henne för att veta, och Isabella vad med sin mamma och farmor och med Lollo och där var allting bara perfekt, det visste jag. Och jag älskade det här. Tårar i ögonen hade jag då min lilla flicka drog bort inslagningspappret, med hjälp av sin pappa öppnade den och stirrade storögt på den lilla ponnyn. Mina vänner hade hjälpt min ivriga pappa att välja något, då han ville att det skulle vara en överraskning 'för alla tre'.
 


Nu är Summer Love äntligen avslutad, hoppas att ni gillat novellen! Kommentera gärna vad vi ska göra bättre, och vad ni gillat med novellen! Nya novellen är på G.


NY DESIGN!

 
Som ni kanske ser har vi en ny design, den är inte helt klar men den är gjord till den nya novellen.
 
Missa inte del 70 av Summer Love nedanför.

Summer Love del 70

 
Bellz' Perspektiv
 
Jag såg på William, där han lugnt sov med sina små fingrar lindade runt mitt egna pekfinger. Jag saknar honom. Med en lätt suck lossar jag försiktigt på Williams grepp och lämnar tyst barnkammaren. Kort där efter låg jag i sängen med min rosa panda pyjamas och hoppades på att kunna få iallafall några timmas sömn. När jag hör hur det ännu en gång är någon vid ytterdörren, som tur är ligger stekpannan kvar bredvid mig. På platsen som brukade vara hans. Trött gick jag ner för trappen, genom köket och in i hallen. Då jag bara befann mig ungefär en meter ifrån dörren kunde jag klart och tydligt höra hur någon vred om nyckeln till ytterdörren och öppnade den. Jag grabbade ett hårt tag i stekpannan och var just på väg att slå till personen som just öppnat ytterdörren till mitt hus, när jag insåg att det var han.
 
Louis' Perspektiv
 

Harry släppte av mig utanför mitt och Bellz hus, så skönt att äntligen vara hemma. Eftersom att William och Isabella troligast redan hade sovit i flera timmar försökte jag låsa upp ytterdörren så tyst jag kunde. Försiktigt vek jag upp dörren och möttes av en stekpanna bara några centimeter från mitt huvud. Jag ryggade förvånat tillbaka.
"Snygg sving." skämtade jag försiktigt, då jag insåg att tjejen med stekpannan riktad mot mig var min älskade flickvän. Hon sänkte den sakta, såg hela tiden en aning vaksamt på mig.
"Vad gör du här?" frågade hon, hennes röst lät väldigt vek, och då jag tyst studerade hennes ansikte såg jag de mörka ringarna runt hennes ögon, hur länge sedan var det sen hon sov ordentligt?
"Jag... Bor här? Det här är min - jag menar vår lägenhet, som vi bor i tillsammans med våran älskade son?" sa jag försiktigt. Bellz bara stirrade på mig. Det här var inte den välkomsten jag förväntat mig. Jag hade förväntat mig en glad Bellz, med förvånande tindrande ögon. Men det här? Jag kunde väl åtminstone fått ett litet leende? Jag själv pressade fram ett leende, höjde förvirrat ögonbrynen. Jag antar att hon försökt pussla ihop allting, och att hon nu insett det. Hon släppte ner stekpannan på golvet och blåste upp kinderna en aning för att sedan pressa ut luften.
"Louis..." började hon lågt, jag kunde se på hennes ansikte att hon var väldigt irriterad men försökte hålla sig lugn. "Vart. Tusan. Har. Du. Varit?" Jag antar att hon skrikit på mig, men då William antagligen låg och sov inne på sitt rum och hon ville nog inte väcka honom, inte nu. 
"Jag, uh-" började jag, men blev tvärt avbruten.
"Och hur tror du att det har varit för mig? Och inte bara jag, utan hur tror du det har varit för William? Den enda hjälp jag har haft är EmmaLee och Stellomi, och vet du? Det känns inte så bra att ljuga för sin son då han frågar vart hans pappa är, då man själv inte ens vet vart han är... Du missade det. Du missade alltihop. Det enda han vet om dig just nu är hur du ser ut, Stellomi har visat några bilder av dig... Förstår du? Din son, din enda son vet inte vem du är... Han..." Hon tystnade, sjönk ihop på marken med ett lätt snyftande. "Och jag... Jag kan inte gå utomhus längre, för att jag vill inte längre vara med i tidningar som Louis helt förstörda ex... Jag kan inte sova på nätterna, för jag kan inte sluta tänka på vad du gör, vart du är eller vem du är med. Jag började tro att allt var mitt fel, alla mina brister och med tanke på min ålder att jag är modern till ditt barn.. Men nu kommer du trampande in här, och tror att allt är förlåtet..." Hon andades häftigt, och då hon såg upp på mig såg jag hur tårarna strömmade nerför hennes bleka kinder. "Problemet är... Problemet är att allt är förlåtet. För... Jag kan inte klara det här utan dig. Hur mycket stöd jag än får från de andra, det spelar ingen roll. Jag kommer inte klara det här utan dig, Louis. Och hur mycket jag än önskar att jag kunde det, så kan jag inte be dig gå. Jag behöver dig, Louis. Jag älskar dig så otroligt mycket även om du lämnat mig ensam såhär utan att ens tänka på din son." Hon tystnade, och stirrade på mig, som om hon fått slut på ord. Allt kändes så... Annorlunda. Jag hade varit borta länge, det visste jag. Men jag kunde inte berätta för henne vad jag gjort, det vore... Fel. Hon hade förstått vad jag skulel göra, men nu kände jag mig så otroligt dum. Någonting borde jag ha kommit på att säga. Men nu harklade jag mig lätt.
"Bellz, jag är... Så otroligt ledsen över det som hänt... Men, älskling... Jag hade planerat det här. Jag vet att du flera gånger sagt att du hatar överraskningar, men... Det kändes som om det skulle vara något speciellt. Jag vet att jag var borta länge, och att jag... Inte har kunnat vara här så mycket med William, men... Jag har gjort allt det här för att..." började jag försiktigt, svalde lite oroat. "För att jag älskar dig, jag älskar dig så otroligt mycket.. Och därför har jag tänkt fråga om du... Om du vill gifta dig med.. Mig." 

Tidigare inlägg
RSS 2.0