Jag suckade lite lätt, såg mot min mobil. Nej. Jag borde absolut inte riktigt ringa henne om det. Jag lade försiktigt ifrån mig mobilen, såg mot brevet igen. EmmaLee skulle bli för oroad över det hela för att kunna stanna. Hon och hennes vänner hade ju precis flyttat till London. De hade sparat så länge. Och dessutom hade hon ju träffat Niall, och de andra... Plus det där att det var farligt för henne. Jag kunde klara mig ur det här. Jag menar... Jag var ju inte ensam. EmmaLee behövde inte veta något om det. Allvarligttalat, ingen alls behövde veta om det hela. Jag ville inte berätta, det var inte som om något skulle hända... Eller hur?

 

 

Jag vaknade upp. Hade jag hört ett.. rop från trapprummet? Klampandena i trappen fick mig att sakta sätta mig upp i sängen, för att sedan försiktigt resa mig upp, hoppades att jag inte väckt 

"Isabella? Vad gör d-" jag höjde handen för att tysta Louis, satte ihopkrupen vid dörren som stod på glänt, kikade försiktigt ut och lyssnade mogrannt.
"VEM ÄR HON?!" det första ropet bröt tystnaden, och jag ryckte till.
"Vad händer..?" Jag älskade Louis morgontrötta röst, I couldn't regret that, men jag var för upptagen med att lyssna så jag liksom.. Lyssnade inte på honom så mycket. Det här var något... Annorlunda.

 

"VEM ÄR HON?!" skrek jag, slängde tidningen på bordet och stirrade bara på den förvånade Harry, som satt och åt frukost. Jag tänkte inte riktigt på att EmmaLee och Bellz antagligen sov, men.. det här var viktigt.

"Vad pratar du om..?" frågade han tyst, jag såg in i hans trötta ögon. Jag bet mig i läppen, lade armarna i kors och suckade frustrerat.
"Spela inte dum Harold, du vet vad - och vem jag menar." sa jag ilsket, bet mig i läppen igen. Det var mitt sätt att minska ilskan en hel del, det riktigt blossade upp inom mig.  Jag pekade på den stora bilden, som föreställde Harry. Tillsammans. Med en tjej. En tjej. Och nej, de var inte bara vänner, det sågs på bilderna. Jag såg tillbaka på Harry, som verkade försvarslös.

"Allie..." sa han efter ett tag. Han skulle antagligen inte ens försöka ljuga. Visst? Snabbt ryckte jag tillbaka tidningen, bläddrade upp en sida och började läsa.

 

"Har Harry dumpat vackra Stellomi? En av våra fotografer har snappat upp honom tillsammans med en ny skönhet, under deras korta turné... Vet Stellomi om detta, är det okej för henne, eller är detta ren och skär otrohet..?" Jag tystnade, slängde tillbaka tidningen på bordet, och fnös. "Ja, det är ren. Och. Skär. Otrohet, och det är inte okej." Jag bet mig i läppen, tvingade tillbaka tårarna. Min röst var mer skakig en jag hade velat.
"Stellomi, jag..." började han snabbt.
"Jag bryr mig faktiskt inte just nu, Harry." Jag slöt ögonen. "J-Just nu... Vill jag att du... Du ska gå."

"Stellomi, snälla kan jag int-"

"Harry, gå." sa jag så hårt och kallt jag kunde.
"STELLOMI, LÅT MIG BARA BER-" Han skrek åt mig. Han skrek. Han hade aldrig tidigare gjort det, och det skrämde mig en hel del...

"HARRY EDWARD STYLES. OM DU INTE ÄR UTE UR HUSET INOM TRET MINUTER SÅ LOVAR JAG DIG ATT DET BLIR SYND OM DIG." Det var inte jag som skrek på Harry. Det var det inte. Jag riktade mig åt hållet som ropet kom ifrån.

 

Bellz. I vanliga fall hade jag varit arg på henne, då hon troligtvis hört det mesta av vår konversation. Men just nu brydde jag mig inte. Hon hade hjälpt mig. Så mycket. Då Harry inte reagerade, utan bara stirrade på henne också.

"HAROLD. GÅ." Bellz lät inte glad, eller ledsen. Det var inte ofta min vän var arg. Inte alls. Men när hon väl var det så var hon jäkligt förbannad. Då han reste sig upp så följde hon efter honom.

"Din ynkliga jävel, hur kan du ens tänka dig att vara otrogen mot en sån underbar tjej som Stellomi?" Bellz följde med Harry hela vägen till dörren, hela tiden ilsket mumlande något till honom, och hon skrek efter honom ut i trapputgången. Hon var verkligen arg.

"OCH KOM INTE TILLBAKA FÖRRÄN STELLOMI SAGT ATT DET ÄR OKEJ, FÖR OM DU SÄTTER DIN FOT I NÄRHETEN AV VÅR LÄGENHET FÖRRÄN DESS, DÅ ÄR DET FAN INTE KUL FÖR DIG." var det sista hon skrek innan hon smällde igen dörren. Hon såg på mig, medlidsamt.

"Stellz, är du okej..?" sa hon milt, jag blev nästan lite förvånad över hon kunde gå över från arg som ett bi till... Den vanliga IsaBella.

"J-Jag vet inte riktigt..." sa jag sakta, såg tomt på henne. Jag visste inte riktigt hur jag kände just då, men jag var helt säker på att det hela skulle bli ett rent helvete senare, jag lutade mig snyftandes mot Bellz. "Jag vet inte riktigt..." Jag var tyst ett tag, bara kramade min kompis. "Jag vill nog... Gå på det där fina kaféet du vet runt hörnet.. Med... Dig och EmmaLee. Om det är okej..?" Min kompis släppte mig, log mjukt.

"Visst. Gör dig i ordning, jag gå och väcker EmmaLee." sa hon sakta, innan hon lämnade mig. Ja. Jag kände det direkt. Jag ver helt... Helt tom...