♡Summer Love - Del 45♡

^Klicka på bilderna för att se gifsen.
 
 
 
Bellz' Perspektiv.
 
Jag suckade, där jag satt inne på mitt rum. Stellomi verkade deprimerad, och inte bara hon, utan även EmmaLee. Båda var så frustrerade översina pojkvänner. Eller... Ja... Ex. Jag hade inte heller pratat med Louis på ett tag, det hade ju faktiskt tagit ett tag sen de gjorde slut... Ju. Jag tryckte ner huvudet mot kudden. Jag hade helt glömt bort allt. Pappa var borta... De där... Gangster-killarna. Jag stönade högt.
"Bellz..?" Jag såg upp, fick syn på Stellomi, som stod i dörren till mitt rum.
"Vad vill du?" frågade jag sakta. Hon suckade. 
"Vi måste prata." sa hon, och kom in genom dörren, tätt följd av EmmaLee.
"NO. LEAVE ME ALONE TO DIE." sa jag sakta, det var något som hade fått både Liam och Louis att le, Lilo & Stitch-kommentaren (#YOLO) Jag tryckte ner huvudet i kudden igen.
"Nej.. Allvarligt Bellz..." Då jag sneglade upp såg jag EmmaLee's allvarliga blick insåg jag att hon faktiskt menade det.. Jag släppte kudden, satte mig upp.
"Vad är det..?" frågade jag försiktigt.
"Bellz... Jag - eller vi har övervägt det här... Du borde kanske... Liksom..." Stellomi tystnade. Jag frös till.
"Att jag borde.. göra slut med Louis..?" frågade jag försiktigt och bet mig i läppen. Hon lade huvudet på sned, och nickade lätt.
"Så... Ni försöker få mig att..?" sa jag tyst.
"För ditt eget bästa, Bellz. De är likadana allihop." Stellomi såg allvarligt på mig. Jag bubblade upp lite lätt. Jag ville inte tro dem. Louis är väl ändå annorlunda? Han... Alla verkade annorlunda från varann...
 
Men saken är klar. De hade väl rätt. Han var precis som de andra. Kända.. De kan liksom göra lite vad somhelst, det är som om de tror att de är de ända bryr mig om.. Kändisskapet, och pengarna. Jag slöt ögonen, suckade tungt. De ville väl bara att jag inte skulle... Bli skadad av honom. Jag suckade. Ja. Det verkade väl så.
"Okej..." sa jag sakta. "J-Jag gör det väl." Jag reste mig sakta upp, och gick iväg, letade rätt på den fasta, gamla telefonen, som bara var så gullig... Jag slog sakta numret. Det här var det hemskaste att göra... Någonsin... Det pep några gånger i luren, innan det klickade till.
"Hallå?" sa jag försiktigt.
"Bellz, jag..." Louis hade visst hört att det var jag, för han började genast prata. Tyngden i magen blev bara värre. 
"Louis." Jag avbröt honom innan han ens börjat, jag snurrade lite lätt på telefonsladden och svalde hårt. "Vi... Det är..."
"IsaBella, vad är det du försöker säga..?" Louis röst verkade lite skakig, som om han var lite... Oroad? Jag bet mig i läppen...
"Louis.. Jag tror.. Jag tror att vi måste ta en paus." sa jag förisktigt. "En... Rätt lång paus." Jag bet mig hårdare i  underläppen, kände blodsmaken i munnen.
"Bellz... Är det du eller dina vänner som bestämt det här?" sa han tyst. Jag blev helt tyst ett tag. Vad skulle jag säga..?
"Det... Det är jag." sa jag tyst, rösten mer skakig än jag hoppats på. Det blev tyst på andra linjen ett tag.
"O-okej, I guess." sa han försiktigt.
"Hejdå.." sa jag försiktigt.
"Hejdå, Bellz, jag älskar dig..." Jag kunde slå vad om att han var chockad, det hördes på hans röst, och jag stängde bara av den. suckade tungt. Nu var det gjort. Jag suckade tyst, snyftade lite lätt.
"Du gjorde vad som var rätt." En röst bakom mig, Stellomi.
"Jag behöver en hel del alkohol nu." sa jag bara, innan jag gick ut genom ytterdörren och stängde den med en smäll bakom mig. Oh man, vad hade jag gjort?
 
Jag var noga med att inte dricka mig för full, hur gärna jag än ville kunde jag inte ha en till natt som jag inte kommer ihåg något från. Aldrig kommer jag att få veta om Louis är som dom andra killarna. Är han lika sårad som mig just nu?
"Kan jag bjuda på en drink till gullet?" Bakom mig stod en kille i 40års åldern som såg helt packad ut. Jag sprang. Och sprang. Just nu skulle jag vilja ha chearleedingträning, våran tränare är så bra att få en person fokuserad. Det är precis vad jag vill vara nu. Fokuserad. Fokuserad på att hålla mig vid liv.
 
Emmalee's perspektiv.
 
Tänk hur fel allt kan bli. Bara på några minuter, sekunder. Dagar. Lycklig hade jag varit med honom, med det var över nu. Hur svårt kan det vara att bli lycklig igen? Isabella var ute och drack. Snart sjuton år och dricker redan.
"Allt kommer bli bra sis" Stellmi strök försiktigt sin hand genom mitt hår.
"Allt kommer bli bätte än bra" Jag tror helt ärligt att jag försökte övertyga mig själv me än henne.
"Så vad ska vi göra imorgon?" Hon log.
"Shoppa! personenavinuhatar betalade ju lägenheten villket betyder att vi kan köpa saker för alla lägenhetspengar" Jag log svagt tillbaka. Och kände hur min mobil började ringa.
"Hej der är Emmalee"
"Du råkar inte vara Cate från oxfords dotter?" frågade en kvinna, artigt.
"ursäkta men vem är du?" Jag försökte låta lika artig men min röst klarade inte längre än 'urs' innan den brast.
"Oj, så otrevligt av mig att inte pressentera mig. Jag är Rose från..." Mina öron stängde av sig, dom ville inte höra mer. Jag ville inte höra mer. Så jag drämde mobilen i väggen. Fanfanfan. Jag kunde inte längre se något, mina ögon hann inte ta bort tårarna innan det kommit ännu fler nya. Försiktigt kröp jag mot mobilen, den var hel. Jag tog bort onedirectionskalet och slängde iväg det så långt jag orkade. På sidan av min mobil stod det inristat "Niall<3Em" Denna gånge tappade jag ner mobilen av chock. Men tårarna slutade aldrig komma. Nu låg jag på golvet och Stellomi kom inspringande mot mig. 
Rose hade förstört mitt liv.
"Em snälla säg vad som hänt. Vem ringde?" Hon hade så fel. Hon trodde det var Niall, men allt var mycket värre.
"R-r-ing B-ellzz"
Kommentarer



Ditt Namn:
Gillar du kakor?

E-postadress (bara synlig för oss):

Din blogg?:

Din kommentar:

Trackback
RSS 2.0