♡Summer Love - Del 52♡

Harrys perspektiv.
Varför hade Liam pratat med Stellomí?, jag visste att hon inte skulle förlåta mig. men jag måste komma på ett sätt så att hon förlåter mig, för att jag älskar henne av hela mitt hjärta. Jag stirrade på Liam, mållös.
"Så vad pratade ni om?" frågade jag sakta, såg på min jämnåriga vän med ett lite stelt leende. 
"Stellomi har planerat något om Bellz. Hon ville att jag skulle hjälpa till.." Jag suckade lättat.
"Jaså?" Nu var det Louis som pratade. Både han och Zayn verkade faktiskt lyssna, då de reste sig upp och borstade av sina kläder. "Vad då då?"
"Eh... Det är hemligstämplat." sa Liam med ett flin, vilket fick Louis att vädja högljutt om att han skulle säga, då Liam sa nej så protesterade Louis ännu högre, och det slutade med en frustrerad suck från Liam.
"Om..." började han, med ett litet småelakt leende. "Jag bara har råkat nämna det... Så handlar det om Josh. Med all den här informationen borde ni-" han såg menande på Louis, sedan på resten av oss. "Kunna lägga ihop ett och annat. Om ni ursäktar, jag har ett ärende till en viss Josh Devine." Han såg på oss med ett nonchalant leende innan han lämnade hotellrummet.
"Oh hell no..." Jag hörde Louis mumla, och log stort.
"Jealous much?" sa jag småroat och han tittade på mig med en irriterad blick.
"Pfft, Nej." sa han och viftade nonchalant med handen. "Jag säger bara att Josh får det lite hett om öronen om det är vad jag tror..." 
 
Emmalee's perspektiv.

klockan gick ovanligt sakta, ticktackticktack. Det fanns bara typ två saker i mitt huvud nu, och helt ärligt ville jag inte erkänna någon av sakerna för mig själv. Det gick inte. Sanningen är att jag inte förstör hur man kan säga en sådan sak till sina bästa vänner. Faktiskt var nog BÅDA sakerna omöjliga att säga, att tänka. Bara för att jag är allmänt bäst>inte. så kan jag göra det omöjliga. Nej. Det kan jag inte. 
"Em du ser så tankespridd ut, så ledsen." Sa Lollo till mig, och kollade mig djupt in i ögonen. Hade hon varit en vampyr från the vampire diares så skulle hon nu ändra mitt minne, få mig att glömma eller tvinga mig att säga vad som var fel. Men som tur var levde jag inte i en värld av övernaturliga varelser. Hoppas jag, tänk om jag nu bara skulle bli biten av en vampyr, eller så skulle jag få vet att isabella var en fe? Stellomi kanske var en varulv.
"Emmalee hoho, lever du?"
"Oj, jo eh. jag tänkte bara på att vi skulle träffa killarna idag." Det kanske inte var helt sant, men jag saknar Niall. Han är den jag kan prata med fast jag är lite rädd för att han ska vara otrogen mot mig. Fast jag dumpade honom då kan han inte vara otrogen. Egentligen skulle det nästan vara värre, att han gick vidare fast jag stod kvar ensam. utan min mamma. utan honom. han. den finaste personen på hela världen.
"Em, det är okej att du älskar Niall." 
 
Niall's perspektiv.

Vi stod och sjöng i studion, när jag (och troligast dom andra killarna) hörde röster från tjejer. Det var inte bara en tjej, hela jag stelnade till när insåg vilka tjejerna var. Hon. Dom. Varför. Hon grät. Hennes vanligtvis glada ansikte var nu helt söndergråtet. Dom andra tjejerna såg bara osäkra ut, kanske att dom var förvånade. När chocken äntligen började släppa gick jag ut till Em och dom andra. Men när jag såg henne så förstörd försvann allt annat. Hon var det viktigaste för mig, jag skulle inte klara av att se henne så förstörd.
"Em, är du okej?" frågade jag försiktig, hon skakade på huvudet och kramade om mig. Länge.
"Lämna mig inte Niall snälla jag behöver dig." Viskade hon i mitt öra medans jag drog henne lite närmare. Jag skulle inte lämna henne. Hon hade lämnat mig. Helt ärligt har jag ingen aning om hur länge vi stått där, min tröja var alldeles blöt ifrån hennes tårar. När hon plötsligt började släppa taget om mig, alla andra hade visst lämnat rummet vi befann oss i. Em tog tag i min hand och gick mot soffan som bara var någon meter ifrån oss. Hon satte sig just bredvid mig.
"Älskar du mig?" Frågade Em, rakt på sak. Älskar, älskar är ett stort ord. Men jag behövde inte tveka på mitt svar.
"Ja, jag älskar dig. förlåt." Ordet 'förlåt' sa jag lite tystare än det andra, för egentligen var det inget jag ville be om ursäkt för.
"Är det fel om jag älskar dig?"
 
 
 
Kommentarer



Ditt Namn:
Gillar du kakor?

E-postadress (bara synlig för oss):

Din blogg?:

Din kommentar:

Trackback
RSS 2.0