Happily ~ Del 11
Previously;
"Destiny? What's going on in there?" Fotsteg hördes, och Brooke kom in i dörröppningen, såg lika chockerad ut som jag antog Destiny var då hon listat ut vad som hände här inne. "Destiny, come here." mumlade hon, tog ett ömt grepp om Destiny's handled, men riktade sig mot mig. "London? How could you? Was it really worth it?" Sedan försvann de båda ur min åsyn. Sedan reste sig Ashton upp, såg på mig med en irriterad blick innan han småsprang efter flickorna genom dörren.
"Destiny, wait..!" Och ärligt talat, i den stunden så undrade även jag om det verkligen var värt det..
Ashtons perspektiv.
Jag hade aldrig kunnat ana att London skulle göra något så extremt, fast det vill säga hon är ju ändå London Appelton. Direkt efter London förvånat mig med en kyss kom Destiny in rummet, när jag såg henne avbröt jag kyssen så snabbt som möjligt. Destinys ansiktsutryck blev väldigt förvånat och det dröjde inte länge innan hon började snyfta. Hoppas att London förstår att det är hennes fel, den här gången gick hon faktist för långt. När Destiny lämnade rummet sprang jag så fort jag kunde efter henne. Om jag ändå inte varit skyldig London en tjänst.
Flashback.
"Ashton you're crazy, you really want me to be your fake girlfriend so that your ex will get jealous and you guys can get back togheter." sa London och gav mig en frågande blick. Jag nickade.
"I'll do it but there will only be on kiss and you definitley owe me a favor whenever I ask for it."
Zayns perspektiv.
Nu stod jag utanför någon Ashtons hus och väntade på att Brooke skulle komma tillbaka ut. Hon hade fått ett samtal tidigare av Destiny som trodde att London var illa ute.
Hela eftermiddagen hade Brooke berättat en massa berättelser om henne, London och Destiny som alltid hade varit den superstarka trion. Hon berättade även om hur Liam hade "lämnat" dom när han for till xfactor. Jag berättade om min familj, var jag kommer ifrån och en hel del om hur det är att vara känd. Personligen gillar jag inte att prata mycket om hur det är att vara känd men eftersom att Brooke verkade intresserade av mitt "kändisliv" så berättade lite saker. Till exempel att man nästan aldrig kan gå ut på en promenad utan att bli igenkänd, hur fina alla fans är och hur det är att gå på en så kallad kändisgala.
Det tog inte alls så lång tid innan Destiny sprang ut gråtandes, Brooke sprang bredvid henne och ropade ord som jag tror skulle vara tröstande. (de funkade nog inte så bra) Och kanske tio meter bakom dem sprang en kille som ropade att han inte visste något om det, och att han var ledsen.
Så där stod jag, ensam utanför någon killes hus som jag absolut inte hade någon aning om vem han var. Trotts att jag inte visste ifall Brooke skulle komma tillbaka ikväll kände jag för att vänta, ut i fall att.
Destinys perspektiv.
Ilskan kokade inom mig, hatet växte och just i den här stunden kunde jag verkligen inte förstå hur hon vars namn inte borde nämnas någonsin skulle kunna göra något sådant mot mig. Hennes bästa vän.
"Destiny please stop, You can't run away from me, I'm faster then you?!" Skrek Brooke bredvid mig som den smarta, peppande personen hon alltid varit, vet hon alltid vad man ska säga när någon är ledsen. Eller inte. Jag tvärstanade och vände mig mot henne, ilskan bara växte.
"BROOKE JUST LEAVE ME ALONE, FOREVER, I DON'T WANT YOU OR LONDON IN MY LIFE, SO STOP TRYING OKEY? THIS IS ALL YOUR FAULT, IF YOU HAD KEPT YOUR MOUTH CLOSED JUST FOR ONCE THIS WOULD NEVER HAD HAPPEND. SO PLEASE, GO AWAY, MEET ZAYN, I KNOW YOU LIKE HIM, YOU ARE SUCH A WH*RE JUST LIKE LONDON. GOSH I CAN'T UNDERSTAND HOW I'VE KEEPT UP WITH YOU FOR SO LONG. JUST GO AWAY AND PLAY WITH ZAYN AND THEN BREAK HIS HEART AFTER A FEW WEEKS. FUCK YOU BROOKE." Brooke stirrade på mig, verkade en aning chockad. Hon drog ett djupt andetag, slöt ögonen.
"Destiny, it really hurts that you're saying this, but... I know that you don't mean anything that you're literally screaming in my face at the moment, because you are mad, and I understand that. I understand that you're mad, because one of your best friends just kissed the guy you like." Hennes lugna röst som sakta förklarade för mig vad som hänt fick ilskan inom mig att lägga sig. Det kändes så... Hemskt att få höra det. Att få höra Brooke bekräfta att det faktiskt hänt, och att det faktiskt inte bara var något jag på något sätt lyckats lurat mig själv att en av mina bästa vänner, en av de personer jag berättade allting för och litade på allra mest hade kysst den person som jag faktiskt gillade... Det kändes som om jag inte kontrollera mig själv, benen vägrade då jag ville vända mig om och rusa därirån. Någon sekunder senare kände jag Brooke lägga armarna om mig.
"It's okay to be mad, Destiny. And it's okay to be sad too..." Hörde jag henne tyst mumla. Det var då jag insåg att tårar rullade nerför mitt ansikte.
"B-Brooke, I.." Hon hyssjade mig lätt.
"I'm fine." mumlade hon. "It's okay, just... Come with me, alright? We'll go talk to London."
"But-"
"No buts," avbröt hon mig. "Let's try to fix this..."
Vi har lite problem med den här delen, speciellt bilden, så den kommer uppdateras under morgondagen!
