Happily ~ Del 30

 
 
Previously; 
"What do you think I'm doing?" Jag skrattade med honom, lite frustrerat.
"You know that the car has a door right?" Frågade han lite försiktigt. "Oh, right.." Sakta klättrade jag tillbaka för att sedan använda dörren. 
Zayn placerade sin han på min som jag hade lagt på mitt lår.
"Would you like to do something, with me?" Frågade han nästan lika försiktigt som tidigare. "Yes, of course Zaynie" 
 
Destiny's Perspektiv.

"Mom.? Can I maybe, possibly ask you a question?" Min röst darrade lätt och jag tuggade mig nervöst i underläppen då min mor, som satt i sin favoritfotölj inne i vardagsrummet. Hon tittade vaksamt på mig över kanten på sina läsglasögon.
"What is it now, Destiny?" Hon lät lite irriterad, vilket fick mig att hoppa till en aning. 
"Oh, um, right... I uh, I... You know, that um... That grounded-thing I have right now, isn't it a bit... Um, a bit weird? I'm an adult, after all."
"An adult who's blabbering a lot at the moment, and have been out drinking even though you in reality shouldn't." Hon såg ner i boken igen, och då  insåg jag hur besviken mamma nog var på mig just då, och jag förstod precis varför också. Jag drog ett djupt andetag.
"I know, I'm really, really sorry for that. It's just - I uh, I might've been asked out for a little while. Now. I mean, a few hours ago, but he's kind off going to get over here like.. Um, in half an hour." Min mamma lade ifrån sig boken på soffbordet, böjde sig lätt fram och spände ögonen i mig.
"Destiny, darling. I don't really get how you're thinking if you say yes to something like that, even though you know I've-"
"I know, mom! I know, I know I've upset you really badly. But you know what? I hated the taste of alcohol, I will most likely never drink again - you know me that well, don't you? I couldn't think clearly, I was just so distressed because of my broken heart.."
"Broken heart, darling?" Min mor verkade nu lite mer förvirrad än arg.
"Ashton've moved to Australia with his family, so he broke up with me, alright? It hurted really bad when he told me that. A-And now, I just wanted to, try again you know?" Jag suckade tyst. "I get it if you say no, though.. I'd be pretty mad if I were you as well..!" Jag valde att försöka göra scenen lite överdramatisk, och vände mig frustrerat om.
"Darling, why didn't you tell me? Even if I want you to be able to go out today, you can't." Jag suckade irriterat och började gå i väg. "Because we're invited over to the Payne's for dinner. Liam's coming back to Wolverhampton, so I figured you two could... Talk." Jag stirrade på henne. Hon kunde inte mena det. Liam fucking Payne var tillbaka, igen..?
Louis perspektiv.
 
"Oh my god, my head hurts so fucking much, kill me now." Jag inspekterade London noga, varje ord hon utalade var fyllda med hat och smärta. "Come on babe, you weren't that drunk." Hon öppnade ögonen och kollade irriterat mot mig. "I hate you, And I hate Brooke for leaving me here with you, And you know what, I hate Destiny for being so fucking in love with Liam, because that's why I am sitting here with you." 
"And it all leads back to me," Hon suckade frustrerat och himlade lite lätt med ögonen. "I know why you hate me. I'm the only guy that makes you feel anything. But it's okey babe." London stängde ögonen och vände sig bort från mig. Om hon hade varit någon annan hade hon rodnat nu, men det är själva grejen. Hon är ingen annan, hon är London, London Appleton.
"The only reason why you hooked up with that guy yeasterday was because you wanted to feel something else. You like the feeling when other people adore you, when they are affraid of you or when they like your body." Tystnaden spred sig över rummet.
"I know that you like me, that's what you told me last night before you kissed me. You wanted me so bad London." Jag vet inte varför jag sa så, hon hade egentligen bara skrikit på mig.
 
"Louis, who do you think I am? I would never, ever, EVER have sex with someone like YOU. Don't you get it? You are just a celebrity whose fame has began to get over your head.. You think that you can have everything just because of who you are. But that's not true. So can you please leave me alone now before I'll kill you. Believe me, I'd loved to." 
"And by the way, stop calling me 'babe', it is so cheesy."
"Oh, London. You know you like me, you're just trying to ignore the fact yourself..!" Jag lutade mig lätt mot henne, och för ett svagt ögonblick verkade hon faktiskt lite.. Nervös.
"No, Louis. Stop it. I don't want to hear more of you trying to say that I'm the one crushing. You're just trying to hide the fact that you literally love me, with teasing me. It doesn't really work, you know..!" Hon reste sig upp. "Now, if you excuse me. I've got to call one of my best fucking friends and listen to her crying over that she probably knows the fact that Liam Payne is coming back, or that my borther probably almost raped her or whatever... And then, I'm going to call my other best friend and scream at her for leaving me alone here. Good day." Wow.

#5 - Länkbyte!

 
Klicka här, här eller HÄÄÄR för att komma till bloggen.
Eftersom att det är lite dålig uppdatering på bloggen just nu, (finns anledningar, 1 El har blivit påkörd av en bil!?, 2 Det är typ slutuppgifter i alla ämnen, 3 alla borde bara försöka höja sina mvg+++) Så vad passar inte bättre än ett länkbyte till en annan superbra novell?
 
Novellerna skrivs av Lottie, och de handlar om one direction. Hon har avslutat flera noveller men den pågående heter Something Great, och värkar sjukt bra. Alla delar är välskrivna och det är en fin bloggdesign!

Prolog

Elena Hamilton är en 18-årig tjej som bor i London med sin mamma Sara, pappa Gavin och lillebror Kevin. Hennes mamma är 37 år. Hon var alltså bara 18 år när hon fick Elena för Elena blir 19 det här året, och hennes pappa är 38 år och blir 39 i år, så han var 20 år när han blev pappa till Elena. Elenas lillebror Kevin är 9 år. Han må vara bara 9 år, men för sin ålder är han väldigt smart. Elena och hennes familj bor i ett ljusblått fint hus. Det är inte på landet och inte i stan, det ligger lite mitt emellan. Men så nära stan så att hon kan gå till skolan.

Elena har en ganska stor släkt. Hon och hennes familj umgås med alla i släkten. Det är ingen som inte gillar nån annan, eller okej nästan ingen. Elena är inte så förtjust i sin kusin Mandy på pappas sida. Hon kan vara ganska bitchig och ansvarslös. Men annars gillar alla alla. Elena har åtta kusiner en på sin mammas sida och sju på sin pappas sida. Sen förutom det har hon farmor, farfar, faster, farbror, moster, morbror, mormor, morfar.

Elenas mormor och morfar heter Laura och Alex. De är 60 och 62 år och bor i Southampton, England, UK. Hennes morbror och hans tjej bor också i Southampton. Hennes Farmor, farfar, faster, fem kusiner deras pappa och ett kusinbarn och kusinbarnets pappa bor i Glasgow, Scottland, UK. Hennes farbror, hans tjej och två kusiner bor i Cardiff, Wales, UK och sist men inte minst, hennes moster, mosters man och en kusin bor i Manchester, England, UK. Elenas kusin som bor i Manchester är lika gammal som Elena själv är. De är kusiner men även bästa kompisar. Lexie är den kusin som Elena står närmast och tvärt om.

Elena vill verkligen att hennes kusin Lexie ska flytta ner till London. De har alltid så rolig när de umgås och de saknar verkligen varandra. Elena umgås nästan alltid med sina bästisar Trina Kennedy, Brady Addison och Derek Barkley. De är barndomskompisar och håller fortfarande ihop. De blev kompisar när de var mellan två-tre år. Deras familjer bor i samma område, så det blev att de träffades ute i lekparken. Elenas pappa är polis, men just nu är han sjukskriven efter att ha blivit skjuten i magen. Så han jobbar hemma med pappersarbete. Hennes mamma jobbar som frisör och hon är jätteduktig. Nu får ni hänga med Elena på hennes resa i livet. Det kommer bli skratt, lycka, romantik, tårar och smärta. Det här är novellen Something Great.    

 
 

Happily ~ Del 29

 
Previously; 
"Yeah, you are quiet the douche around her, mate," började han instämmande. "
But, she kind off seems like she's into you, try not to mess it up and just... Be yourself instead, maybe. Alright?" Jag svarade inte utan stirrade bara förvånat ut i tomma intet.
"She likes me..?" muttrade jag lågt innan jag slog mig ner på soffan, med ett svagt leende. 
"Seems like you like her too." hörde jag Zayn säga lite tystare än vanligt. Jag ignorerade de bara med ett svagt leende.
 

Brooke's perspektiv.
Louis hade erbjudit sig att vakta över London (Något som inte förvåndade mig), som har en tendens till att få vissa.. Utbrott.. När hon varit full dagen innan. Så därför passade jag på att tillbringa lite tid med Zayn, som skulle skjutsa Liam till flygplatsen.
"So, uhm, are you guys like together or something?" Frågade min barndomsvän, Liam som satt framför mig i bilden jag tidigare tillbringat natten sovandes. Nyfiket turades han om att kolla på mig och Zayn samtidigt som han flinade lite försiktigt.
"No, we're... Friends." Svarade Zayn lugnt. "So why are you going to Wolverhampton, I mean, you don't live there, or yeh, you've just been there, Are you going there to be with Destiny?!" Frågade jag, delvis för att avbryta den för mig pinsama tysnaden. Jag hatar när det är tyst då har man tid att tänka så mycket, eller jag brukade iallafall hata det innan jag träffade Zaynie.
"I'm not talking to Destiny." Awkward. "Well thats to bad, I heard that she had some problems with Calum and his citcats." 
"What do you mean?" Liam ryckte till, och han lutade sig närmre från sin plats i baksätet. "Are you saying that Destiny's in trouble..?" Jag log retsamt.
"Well, since you don't talk to Destiny..." började jag, och Zayn hostade högt, det lät som om han försökte dölja ett skratt. 
"Oh, come on Brooklyn..!" Liam's frustation fick mig att känna mig... Nöjd. Det kanske inte bara var känslan av att jag retat upp honom, jag var bara så lycklig för att allt - eller nästan allt, var som det varit för 4 år sedan.
"Well, she made it pretty bad for herself. She got drunk when Ashton broke up with her-"
"Wait, what? They broke up?" Liam avbröt mig och jag såg irriterat på honom.
"Yes," svarade jag. "But  anyways, she went to this bar and drank a little too much-"
"Wait, are we talking about the same Destiny? Destiny Lee? She would never drink, like ever."
"I know, but she was pretty heartbroken like when y-" Jag tystnade. Liam behövde inte veta om hur hon känt då han försvunnit, det ville nog inte Destiny. "However, when she was this drunk and the last thing she remembered was that Cal came up to her on this bar, kissed her and then she puked on him."
"What the actual fuck..?" muttrade han. "But how did that get her in trouble?"
"Well, she woke up at London's house with this other boys shirt on and after that she kind off didn't find her stuff so she had to stay there for a good while. Destiny's mother was literally scared to death... After we go this information London was about to kill her brother over phone.." Jag skrattade lite lätt åt tanken. "But I think that we should return to Wolverhampton soon and take care off our little cutie."
"Did anything else happen to her..?" frågade han klent, som om att få veta det som hänt fick honom att känna sig lika rädd om hon var i omständigheten. Jag såg tveksamt på honom.
"Well..." började jag. "She's going out on a date with Michael." Jag mumlade orden snabbt och lågt.
"Pardon..?" mutrade han. 
"She's going on a date with..." Hans ögon vidgades och jag kunde inte riktigt förmå mig att få ur mig namnet. "M... Michael." pressade jag fram.
"What?!" skrek Liam. Det blev tyst en kort sekund, jag höjde ett ögonbryn.
"But since you're not in to heeeer, i bet you don't care at all.." Jag bet mig lite försiktigt i läppen för att inte börja skratta.
"I-uh, I'm. Yeah, you know, what you said." Trots att Liam kollade ut genom fönstret kunde jag se hur han rodnade. Han trodde väl inte att jag skulle ge mig så lätt?
"If, you're right, look me in the eyes and say it to me. Say that you are okay with it, say that you have no feelings for her, and that any guy could fuck her up and that you wouldn't give enough shits to care a tiny bit." 
 
"Let's talk about that another time, yeah?" Innan jag visste ordet av hade Liam hoppat ut ur bilen och var redan påväg in till flygplatsen. 
"Oh, come on!" Irriterat himmlade jag med ögonen och mötte Zayns blick, han log. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka, vi båda visste varför Liam värjde undan frågan sådär. 
"Okay, so. What's up next?" Frågade han. "Well, you tell me." Svarade jag och gjorde ett försök till att smidigt klättra fram till platsen där Liam suttit tidigare. Något som inte riktigt gick som tänkt.
"Brooke, what are you doing?" Skrattade Zayn fram.
"What do you think I'm doing?" Jag skrattade med honom, lite frustrerat.
"You know that the car has a door right?" Frågade han lite försiktigt. "Oh, right.." Sakta klättrade jag tillbaka för att sedan använda dörren. 
Zayn placerade sin han på min som jag hade lagt på mitt lår.
"Would you like to do something, with me?" Frågade han nästan lika försiktigt som tidigare. "Yes, of course Zaynie" 
 

Jag tror att ni inte förstår hur ledsna vi är över att det gått nästan en månad sedan vi uppdaterade! Men det ska vi förska att ändra på, Här är del 29! Hoppas ni gillar det, och TACK för att ni fortfarande kollar in dagligen!
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0