Jag stirrade på Louis pappa, munnen vidöppen och jag kände hur ögonen började fyllas med tårar. Sa... Sa han det verkligen? Eller var det något jag bara tänkt ut, min hjärna lurat mig. Jag kastade en blick på Louis, som även han verkade mållös. Sedan lät jag sakta mina ögon segla över till de andra familjemedlemmarna som såg lika förvånade ut som oss. Fizzy gapade precis som jag, och hennes ögon var stora som stekpannor (not literally though). Jag bet mig i läppen, försökte att inte gråta. Jag snyftade till, reste mig upp. Jag såg mot Louis igen, innan jag mumlade fram ett:
"Jag väntar i bilen..." innan jag sprang iväg, ut ur huset och kröp ihop i bilen, obrydd om vad de andra tyckte eller tänkte. Jag ville hem. Bara någon h*ra. Orden ekade i mitt huvud, och jag drog upp benen mot bröstet, lade armarna om dem och lutade hakan mot knäna. Bra första möte..

 

Ett tag senare - jag kunde inte avgöra om det var fem eller tio minuter då jag inte hade någon klocka på mig, innan jag hörde att någon knackade på bilrutan. Jag såg upp, och fick syn på Johannah. Jag såg ut genom fönstret på hennes ansikte, som såg mot rutan med ett milt leende. Självklart. Hon kunde inte se in genom rutan, det var sådant där konstigt glas då man såg ut, men inte in. Mest för att håll en massa galna fans borta, antar jag. Men antagligen hade de redan slickat på bilen, de hade väl hittat regnumret, jag menar, duh. De är directioners. Jag förstår liksom vad som hänt. Jag fuktade läpparna, och rullade ner rutan till hälften, sakta men säkert.

"J-Jag är ledsen..." sa jag försiktigt, såg ner på mina skor.

"IsaBella? Vad pratar du om, sötnos." sa hon mjukt, sträckte in ena handen genom den öppna rutan, och lade den på min axel.

"Jag.. Jag borde aldrig ha-ha..." Hon avbröt mig innan jag hann säga något mer. 

"Bellz..? Älskar du Lou?" frågade hon starkt, rakt på sak och såg allvarligt på mig. Jag såg rakt in i ögonen. Jag såg så allvarligt som möjlgit på henne jag kunde, även om det ryckte lite i mina mungipor då jag tänkte på Louis.

"Jag... Älskar honom." sa jag. "Varje liten del av honom, hans leende, hans ögon, och..." Jag log lite då jag tänkte på honom. Jag fortsatte gå igenom allt jag gillade med honom (Jag är bara lite lat och orkar inte skriva något mer), och sedan såg jag upp på Louis' mamma. Hon log lite bredare.

"Du tycker verkligen om honom rätt mycket..?" sa hon försiktigt. Jag blev tyst ett tag.

"Jag skulle kunna ge allt för honom." sa jag bestämt. Hon log igen.
"Så mycket tror jag inte så att du behöver offra, sötnos. Jag är ledsen för hur Louis pappa reagerade, men det är så han är rätt exakt. Han kommer lugna ner sig." Hon slöt ögonen, suckade försiktigt, och sedan öppnade hon dem igen. "Om du älskar Louis, är det inget att vara ledsen över. Ni kanske inte får stöd av Troy, men jag kommer stötta er." hon log lätt, och jag bara log tillbaka.

"T-tack. Jag tror det behövs..." sa jag tyst, och snart hörde jag någon komma gåendes.

 

Emmalee's perspektiv.

 

Hörlurarna sprudlade med underbara låtar. Även om jag fortfarande inte hunnit lära mig texten på den nyaste låten på min spel-lista kunde jag inte låta bli att sjunga med på vägen ut från lägenheten.

"Late-ly, I been, I been losing sleep. Dreaming about the things that we could be." När jag kommit ner för trapporna möttes jag av en mängd skrikande galna onedirection fans. Men jag ska inte klaga, är man tillsammans med den underbaraste personen i världen så får man väll räkna med lite avundsjuka blickar.

Jag tog ett djupt andetag innan jag bestämt öppnade dörren och började snabbt gå iväg mot mitt favorit cafe i hela London.

'EMMALEE ÄR DU GRAVID?', 'HUR KAN DU VARA TILLSAMMANS MED NIALL, HAN FÖRTJÄNAR NÅGOT BÄTTRE.' Skriken blandades med musiken, kamera blixtrarna blev bara fler och fler, som tur var stod det poliser efter gatan. Skulle jag värkligen kunna leva med detta resten av mitt liv?

 

Louis perspektiv.

 

"Isabella det är okej. Gråt inte" Det gjorde så ont att se henne så ledsen och rädd. Hela hon skakade. Hon grät. Kanske inte så konstigt med tanke på hur min pappa reagerat tidigare, jag ville värkligen bara slå till honom j'vligt hårt. Han kallade Bellz för en h*ra. Min Isabella. Bara 17 år, gravid. Och rädd.

"S-snälla, lä-ämna in-te mi-g." Det hemskaste med meningen hon just utalat snyftat fram var att hon inte att hon grät, utan att hon tvekade om jag ville vara med henne. Hon. den finaste. Av alla.