Stellomi's Perspektiv. 

Det klickade till i andra luren, så jag antar att han hade svarat.
"Louis?" sa jag bara, för att försäkra att samtalet var igång.

"Faktiskt inte.." Åh nej. Det tog mig mindre än en sekund att inse det. Rösten jag kände så väl, det fick mig bara att rysa. Innan vi träffats också, men nu... Var det inte på ett bra sätt. Jag slöt ögonen.
"Harry... Snälla... Det här är viktigt. Jag måste få prata med Louis." sa jag lite svagt irriterat. Det blev nästan helt tyst på andra sidan luren, jag kunde höra något mumlande. De pratade med varann. Louis och Harry. Jag menar, det är en av mina bästa egenskaper: Jag kan säga vemdet är som sjunger i vilken One Direction-låt som helst... Åtminstone om det är One Direction som sjunger. Och jag menar, då har jag lärt mig hur de låter rätt bra... Ja. Ni förstår.

 

Snart kom Harry tillbaka igen.

"Louis skulle ringa till Bellz på min telefon.. Det här är också viktigt." svarade han, och jag knep ihop ögonen.

"Okej, vänta lite..." sa jag, och såg på Bellz, höll för 'mikrofonen' på telefonen så att man inte skulle kunna höra vad jag sa. IsaBella satt bredvid en förkrossad EmmaLee, höll om henne och viskade att allt skulle bli okej, även om hon själv - det syntes väl på min vän att hon fick anstränga sig för att inte gråta, jag menar, Cate var alltid som lite av en 'extramamma' för henne ibland, inte bara för mig... Jag suckade lätt.
"Bellz, du kommer att måsta berätta planen för Louis. Vänta på att det ringer." sa jag lågt. Hon nickade, lite förvirrat, och reste sig upp, Niall tog snabbt över hennes plats.

"Vad är så jävla viktigt Harry?" sa jag irriterat. "Det kan egentligen inte vara mer viktigt än det här, det... Bara går inte..." Jag suckade lite.

"Det är det att... Att..." började han, och jag satte mig ner i fotöljen jag vandrat fram och åter framför. Fram och åter. Fram och åter.
"Jag lyssnar.." sa jag lågt.

 

Jag väntade på att telefonen skulle ringa, eftersom att Stellomi sa det åt mig. En stor klump i bröstet på mig. Jag kunde bara inte... Jag ville bara inte förstå det. Cate. Hon var död. Andades inte längre, och hon skulle aldrig  vakna upp ur den ändlösa sömnen hon låg i. Nej. Jag ville att Cate skulle vakna. Nu. Hon skulle vakna upp, se sig omkring och bara:
'Vad konstigt... Vart är jag?' och le. Ja, i vissa dåliga tider så har hon tagit hand om mig... Det var bara så hemskt... Plötsligt ringde min mobil, jag svarade.

"Hallå?" sa jag försiktigt.

"Hejsan Bellzie..." Ett nytt smeknamn? Yay. Jag kunde inte låta bli att le litegrann, och började gå omkring, som jag ofta gjorde då jag pratade i min mobil. "Vad är det som är så viktigt?" Jag blev tyst ett litet tag, stannade till. Mitt ute på balkongen. Jag sket fullständigt i om det skulle finnas paparazzis eller vem som helst, som kunde se mig, jag stod och tårarna bara rullade ner för mina kinder. "Bellz?"

"Cate." sa jag försiktigt, min röst höll på att brista så jag fick harkla mig lite. "Hon... Hon är... Död." Det blev rätt tyst på andra linjen ett tag, jag antar att han var i chock eller något.

"Vill du att jag ska komma över?" frågade han försiktigt.

"Nej... Jag vill att du ska lyssna..." sa jag, och gick bort ifrån balkongen. Jag skulle vilja ha en cigarett, men... Antagligen skulle jag inte få någon. Jag suckade lite. "Så, Louis William Tomlinson. Det här är jätteviktigt. Lyssna jättenoga..."