Isabella såg rädd ut, förtvivlad och en smula ledsen. Men ohmy har hon nerver av stål ellervad? Jag menar ärligt, om någon timme ska hon gå in till killarna som dödat min mamma?

"Hur är det Bellz?" Hon skrattade ett tonlöst skratt, lite creepy.

"Em jag flippar ut! Han vet att jag döljer något!" Halvskrek hon medans hon hela tiden svepte med blicken upp mot platsen hon senast sätt hennes pojkvän.

"Har du inte sagt något?!" Hörde jag mig själv skrika. "TYST EM DOM KAN HÖRA"

"oj förlåt bellzululu, men när ska du säga.. det?" 

"ikväll." minsupersnyggakompis mimade något i stil med 'nu kommer dom' och det dröjde inte länge innan jag hörde två röster som jag mycket väl känner igen nu för tiden. Och det är inte på grund av stellomi.

 

"Är du verkligen säker på att du vill göra detta isabella?" Frågade Louis för kanske tjugotredje gången på en minut. Och varje gång svarade hon med samma 'jagmårperfektoroadiginte-ton'

väl inne på baren var det redan fullt med folk, om allt stämde skulle poliserna redan vara på plats. Isabella klädde av sig några lager kläder så att hon bara stod i shorts och linne, hennes perfekta lockar hängde och dinglade i luften varje gång hon rörde på sig. 

Louis gav henne en kram och sedan följde han med mig och niall till den delen i rummet vi skulle gömma oss i.

 

 

varför var jag tvungen att stanna i London? Jag ville ju också vara med på ett spännande uppdrag, det här är ju exakt som på film. Istället får jag sitta hemma i soffan och vänta på att dom ringer mig. 

Klockan gick, först blev den sju, sen åtta, nio, tio, elva, tolv, ett, halv två. Inget samtal. 

Klockan kvart över två vibrerade min mobil, och jag kollade på den direkt till min besvikelse var det '<3' som hade smsat mig. 

Kan jag komma över?<3 Jag ingnorerde bara smset i hopp på ett samtal av Em eller någon.. Hade det hänt något?

 

 

Det känns lite som att Bellz undvikt mig sedan igårkväll.  Kanske även innan dess. Jag förstår att hon är orolig med tanke på att allt inte gått riktigt som vi velat men det är inte hennes fel. Vi gjorde vad vi kunde nu får poliserna sköta sitt.

"Hur är det Isabella?" Hon såg så nervös ut, rädd.

"Louis, Älskar du mig?"

"Ja, såklart jag gör?" hon flyttade sig lite närmare mig och det började rinna tårar ner för hennes underbara kinder.

"Jag är gravid."