"Isabella Andersson, är du vaken..?" Mamma - som alltid pratade svenska med mig hemma, lät mig aldrig sova längre än till halv elva på sommarlovet. För att jag ska få ut något av dagen, alltså. Jag tycker det är patetiskt. Jag får ju inte ut någonting av dagen alls om jag är så trött att jag nästan somnar hela tiden, ju.

"Ja mamma..." ropade jag trött till svar, och satte mig upp. Från nedervåningen luktade det himmelskt. Antagligen höll pappa på att laga frukost till oss. Men.. Något luktade annorlunda. Jag reste mig upp, tassade ut och ner mot
köket. Där stod mamma. Seriöst. Mamma stod och lagade mat. Hon har tillochmed bränt vid vatten. Något måste vara fel. Helt fel.
"Vart är pappa...?" frågade jag, och mammas glada nynnande tystnade. Hon stod med ryggen mot mig, men jag kunde ändå se hur hennes käkar spändes. Nu har jag gjort något fel. Men hon svarade mig inte, fortsatte bara lugnt nynna. "Jag har lagat ägg och bacon, utan att förstöra det faktiskt!" Hon lät överdrivet entusiastisk. "Vill du ha lite?" Hon log och såg på mig, med en hoppfull min.
"Mamma..." Min röst lät allvarligt talad lite oroad. "Vart är pappa?" Mamma satte bara fram ett par tallrikar på bordet, och började sakta duka fram.
"Mamma..." Jag kom på mig själv föra att gnälla som en femåring.
"Kommer du inte ihåg något om vad vi pratade om?" Mammas röst var hård, men hennes ansikte var allvarligt talat väldigt sorgset. Jag skakade på huvudet.

"Pappa... Han har lämnat oss." Hennes röst dog ut, men försökte le lite.
"HAR PAPPA DÖTT?!" ropade jag högt, panikslaget.
"Nej, men han packade snabbt sina väskor... Och försvann. Minns inte du någonting?" Hon såg på mig med sin grimas som skulle likna ett leende. Jag stirrade bara på henne. Det tog mit några minuter att förstå vad som hänt.
"Nej.." viskade jag. "Det kan inte... Vara sant." Mamma såg på mig. Hon förstod väl att jag hade tagit det hårt. Inom några minuter hade jag stormat iväg, ut i min 'fina' rosa pyjamas med pandor på, utan skor och bara sprang. Iväg mot killarnas hotell. Mot Louis.

 

Allt hade kommit tillbaka. Jag visste nu varför jag supit mig full, jag hade varit så ledsen, och deprimerad. Typ. Jag hade ringt EmmaLee och Stello's hem telefon, berättat det lite snabbt, och sedan sagt att jag skulle iväg. Och typ dö. Det hade antagligen fått de båda oroade, rusat iväg och börjat leta efter mig... Jag höll emot för att inte gråta. Så snart som jag äntligen skymtade det stora vita huset, med hotellets namn skrivit med stora neonbokstäver över porten, så sprang jag. Snabbt. Jag rusade så fort jag kunde upp för trapporna, började läsa på numren som stod på dörrarna, och hittade tillslut Louis'. Jag ringde på, tryckte knappen så hårt jag kunde och hörde tillslut fotsteg därinnifrån. Så fort dörren öppnades kastade jag mig in, kramade om honom hårt och kunde inte riktigt hålla inne tårarna. Jag kunde inte säga något, utan bara höll honom hårt, snyftandes. Louis stod helt förvirrad något som kändes som ett år, men kanske var någon minut, innan han sakta stängde dörren, och kramade om mig tillbaka. Allt kändes... Faktiskt rätt bra just då. Även om det var något fruktansvärt som hänt. Men ändå.. Jag kände mig så trygg i hans armar...