Louis' Perspektiv

Jag blev minst sagt förvånad. Ena sekunden stod jag morgontrött och bad att det inte var någon som klurat ut vårat gömställe, och nästa stod jag med en snyftandes Bellz i armarna. Jag såg ner på Isabella, drog en försiktig hand genom hennes hår och såg på henne förvånat.
"Hur är det..?" mumlade jag lågt i en så mjuk ton som möjligt. Men hon svarade inte, fortsatte bara tyst gråta. Något var fel. "Vill du prata om det..?"Jag hade fortfarande samma ton, och hon ruskade lite på huvudet. Jag log lite. "Vad sägs om te?" Hon nickade lite och jag drog med henne in.

Ett litet tag senare satt Bellz inlindad i en filt, sörplande på en kopp te och fortfarande snyftandes. Jag lade huvudet på sned.
"Vad har hänt, Baby..?" frågade jag försiktigt, där jag satt bredvid henne med en egen tekopp i handen.
"P-Pappa.. Han.." Hon tystnade. En massa idéer började cirkulera i mitt huvud. Vissa värre än andra. Och andra ännu värre än det. Men jag ville inte få henne att känna sig tvingad att berätta, men  det var ganska hemskt att inte veta. Exakt vad som hänt.
"Han..?" sa jag mjukt, lite frågande.

"Han har lämnat oss..." Hennes röst dog ut, och hon grät ännu mer, torkade tårarna med ena hörnet på tröjärmen.

Bellz' Perspektv

Hade det inte varit så att jag varit så ledsen, hade jag kanske tyckt att det var lite roligt att han reagerat på exakt samma sätt som jag.
"Har han... Dött?" Han lät absolut chockad, och jag ruskade lite på huvudet.

"N-Nej, han har lämnat oss. Bokstavligen." Fick jag fram då jag lugnat mig lite, och Louis nickade lite. Det blev tyst någon sekund, innan jag brast i gråt igen.
"OCH JAG FÖRSTÅR INTE, VI HADE DET SÅ BRA, OCH HAN BARA... FÖRSVANN!" nästan ropade jag och snyftade högre, gömde ansiktet i händerna. Efter ett tag kände jag en hand röra vid min rygg, stryka över den. Det fick mig att känna mig trygg. Jag förstod att det var Louis, samtidigt som han lugnt mumlade något lugnande. Snart snyftade jag bara lite försiktigt, och såg upp på Lou. Han log försiktigt, strök försiktigt bort mina tårar med tummen. Jag bet mig i läppen, unsåg nu hur... Egentligen pinsam situationen var. Jag satt. I min pyjamas. Hemma hos Louis Tomlinson. Jag kände en lätt rodnad spridas på mina kinder, men försökte att inte låstas om det.
"Vill du kanske.. Typ.. Berätta för EmmaLee och Stellomi nu, eller något.." sa han sakta, log lite. Jag nickade.
"J-jag antar att jag vill det." viskade jag lågt.