Det var ingen hemligt längre. Nu visste alla. Eller okej, inte alla det var ju dock bara några personer. Men det var ju som personerna som betydde mest för mig. Förutom min familj.

" JAG ÄLSKAR DEN HÄR BALKONGEN. " skrek bellz ut över hela London. Vi gick in till dom andra. Jag kände hur mina kinder hettadtotal och jag greppade tag om Bellz hand. Det var med henne jag ville vara, hon hade allting. Det perfekta leendet, håret, skrattet och allt annat. Hon var den jag ville vara med, bli gammal med. Och jag skulle se till att min karriär inte skulle förstöra mitt kärleksliv, jag ska väll också få leva ett normalt liv som möjligt. Eller inte?

 

JAG KAN INTE FATTA ATT DOM HADE GJORT DET HÄR. Alltså one direction haer varit i min lägenhet. Jag dör. Men jag måste hålla mitt pokerface. Inte fangirla. jag hade ju faktiskt ganska bra pokerface från alla lekar jag har lekt med mina vänner, då behövde man ha ett bra pokerface. Alltså det var uppenbart att jag såg ut som en idiot men dom får faktiskt skylla  sig själva eftersom att det var trotsallt som som hade fixat  den så kallade "Överraksningen." Men egentligen var det ingen överraskning det var som att då bara frågade om en hjärtattack. 

"Tack. " sa jag lite tyst. Jag var helt stum eftersom att dom hade gjort såhär. Dom kände oss inte änns så jättebra, jag hade inte ens gjort något sånt här för mina vänner. Jag tror att någon sa varsågod eller något sånt men eftersom att jag var helt borta i min egen värld. Jag satt och dagdrömde inte vanligt för att var mig, jag brukade alltid vara med i alla konversationer och kommentera allting men inte idag. Dom kanske tror att jag är sjuk?, vad vet jag. Att fem personer skulle göra något sånt här snällt mot någon annan, det var fem kändis. Men det var inte det som var det viktiga. Förut gillade jag 1d för att som var one direction, dom sjöng bra, är supersnygga och är roliga. Men jag visste och trodde aldrig att jag skulle få lära känna världens största pojkband som om vi hade varit vänner hela livet. Ganska otroligt egentligen, flera miljoner tjejer skulle kunna göra vad som helst för att vara här. I samma rum som mig, och jag sitter bara här som att inget har hänt. Skulle folk reagera om jag skulle börja umgås med onedirection?

"vad har du i ansiktet?" Frågade Harry och skrattade lite. Jag sprang fort till toan, efter att jag hade letatett tag och såg hur mitt ansikte var fullt av olika hjärtan och sen stod det 'Jag älskar 1D' NEJ SÅ PINSAMT!

"EM, BELLZ VAD HAR NI GJORT MED MITT ANSIKTE!?!" man hörde hur alla skrattade. Till och med jag själv log lite innan jag började tvätta bort färgen.

 

JAG KAN INTE FATTA ATT DOM, DET KÄNDA POJKBANDET, AUTOTUNADE, SNYGGA OCH ALLT HADE GJORT DETTA, och min mamma var också där. Kärlek till dom. Jag och Niall hade suttit i soffan ett tag, jag hade saknat honom. Även om jag inte riktigt ville erkänna det för mig själv.

"Så, jag har typ köpt en sak till dig.." Sa Niall lite försiktigt och tog min hand och förde mig mot mitt sprillans nya rum. Han öppnade en låda vid skrivbordet och tog fram ett rosa paket. Jag var helt i chocktillstånd, medans han bara skrattade åt mig.

"du ska öppna det.." jag öppnade paketet försiktigt, där i låg det en ny iphone med ett onedriectionskal.

"Skojar du?" Jag mötte för första gången på ganska länge hans blick. Och han såg.. Orolig ut.

"ehm, gillar du inte iphone? Du kan få byta mobil om du vill? Och skalet var bara på skoj, jag kan ta av det nu direkt" hur söt får man bli?

"JAG ÄLSKAR DET" skrek jag och kramade om honom hårt. hela min kropp hlev aldeles varm och helt ärligt så ville jag inte släppa taget.