Bell'z Perspektiv.

Han sa inget. Jag vågade inte heller säga något, vill inte göra det heller. Men obetydliga människor ska inte prata. Han såg på mig, nästan lite uppgiven, precis som pappa brukade göra när han såg att jag gjort något dumt. Han var inte arg eller sur, eller ledsen. Men uppgiven. Lite besviken. Det gjorde nästan ont i mig att hans blick kändes lite besviken, typ 'shame om you'... Jag snyftade.
"Bellz... Du är underbar.. Låt dem inte få dig att glömma det." Han sa det sakta, lade huvudet lite på sned. Helt plötsligt såg jag det. Jäklar. Han har en fricking kniv. Jag såg på honom, nästan lite rädd. Tänkte han cutta mig? Jag bet mig i läppen. Nepp. Det kändes konstigt. Jag såg upp igen. Hans blå ögon såg lite gladare ut, nästan som om de log, men det var någon sorglig glimt i dem... En blick jag inte riktigt kunde tyda, vilket nästan skrämde mig mer än kniven. Han dolde något...

Louis' Perspektiv.

Det kändes inte bra alls. Det nästan dödade mig inombords att hon inte visste exakt vad som hänt den kvällen. Jag borde inte prata med henne, borde inte bry mig om henne. Och kanske bara lämna henne nu. Det vore absolut enklast. Men IsaBella betydde för mycket för mig, jag kunde inte bara lämna henne så här. Jag ville absolut berätta för henne, men vi måste komma överens om vi ska göra det. Jag var nästan säker på att Niall inte heller ville lämna EmmaLee, och Harry hade seriöst fått ett psykbryt om han skulle fara ifrån Stellomi (jag har alltid undrat vart det där namnet kommer ifrån. Stellomi. Det kändes typ lite exotiskt. Men Stello hade perfekt brittisk brytning, jag hade svårt att tro att hon var från utlandet. Tillskillnad från Bellz. No comments om den här tjejens sätt att prata). Jag lade huvudet lite lätt på sned, såg in i hennes ögon.
"Bellz... Du är underbar.. Låt dem inte få dig att glömma det." sa jag sakta. Hon såg inte riktigt ut att lyssna, och då jag märkte att hon såg mot kniven släppte jag försiktigt ner den på marken. Jag försökte se lite gladare ut, men jag kunde bara inte glömma att ingen av tjejerna visste vad som hänt. Jag bet mig i läppen, innan jag sakta lämnade rummet.
"Killar?" sa jag allvarligt då jag stängt dörren till Bellz rum. Alla huvudena vändes mot mig. "Vi måste prata." Jag slängde en blick på tjejerna i rummet, insåg den slående likheten mellan EmmaLee och hennes mamma. Cate måste vara ung. "Ensamma."

Liam's Perspektiv.

Vi samlades inne på den mintfärgade toan. Absolut bästa stället att prata på, kanske inte, men det var det enda rummet vi riktigt 'fick' gå in på. Väldigt trångt, om ni frågar mig. Harry, Zayn och Niall trängdes i badkaret, medan jag slagit mig ner på toan. Louis hade vigt hoppat upp för att sätta sig på handfatet, men slagit huvudet i badrumsskåpet som hängde på väggen precis över, och sedan bara lutat sig mot väggen. Det var tyst. Länge. Ingen av oss sa något, bara väntade på att något skulle hända. Tillslut öppnade Zayn munnen:
"Så... Vad är det?" Min blick, som flackat runt i rimmet riktades mot Louis.
"Vi måste bestämma hur vi ska göra." sa Louis med låg röst, mest för att det inte skulle höras ut genom den vita träddörren, som var låst.
"Göra vadå?" Denna gång var det Harry som öppnat munnen. Jag höll verkligen på att dö av skratt då Bellz hade frågat Harry om han hade linser, den där gången vi träffades på stranden. Men, tillbaka till verkligheten...
"Hur vi ska berätta om... Den kvällen." Alla blev knäpptysta. Ja, det var ingenting någon av oss egentligen ville göra, tror jag. Jag såg mellan killarna, väntade på att någon skulle säga något igen. Det var ett viktigt ämne, men jag visste inte riktigt.. Jag menar, egentligen var jag inte så inblandad... Så mycket. Iallafall. Men lite. Eller. Tja, okej, ganska mycket..

Bellz Perspektiv.

Från toan, som jag av någon anledning fått rum bredvid, hördes ett lågt mummel. Jag lyssnade inte, egentligen satt jag bara och stirrade på kniven. Utan att tänka efter så steg jag sakta upp, tog kniven från marken. Jag var värdelös, pappa hade försvunnit... Ingenting någon skulle säga kunde stoppa mig. För jag tänkte inte. Ett litet snitt, med kökskniven, och jag bara stirrade på den, hur blodet sakta började forsa (lite överdrivet, jag hittade inte riktigt rätt ord för det hela. Vad hade jag gjort? Vad hade jag gjort? Jag stirrade länge på såret jag själv orsakat, en liten tår rullade sakta ner för min kind. Vad hade jag gjort? Jag släppte kniven på marken, började darra. Vad höll jag å med... Och... Oh my god... Vad hade jag gjort?