En timme, två minuter och trettiofyra sekunder senare hade Stellomi kommit över, då hon sett alla sina missade samtal och börjat oroa sig. Jag hörde det, från min plats i vardagsrumssoffan då dörren slogs upp.

"ISABELLA ANDERSSON HUR I HELVETE VÅGAR DU RINGA MIG SÅ JÄ-" Hon tystnade rätt snabbt. "Har det hänt något?" EmmaLee såg mellan Niall och mig. Hon var tillbaka nu, och hade börjat prata igen, och hon och Niall verkade ha förlåtit varann - vad som än hänt tidigare. Jag slöt ögonen med ett svagt leende, och jag kunde höra hur EmmaLee hysteriskt började fnittra, och Niall skulle antagligen typ hata mig om han visste att jag skrev att han också fnittrade, så han... Skrockade. Lät det manligare? Det gjorde det säkert.

"Vad har jag missat? Va?!" Stello lät lite förolämpad. "Förlåt för att JAG måste få min skönhetssömn." Hon höjde huvudet en aning.

"Du har inte missat något viktigt..." sa EmmaLee då hon tillsist lugnat ner sig lite grann, och log mot Niall. "Ingenting viktigt." Jag såg ner i marken. Ingen av dem visste om - eller behövde veta, hur oroad, ledsen över mitt och Louis förhållande, som det nästan känns som om det börjar gå mot ett slut. Han har varit borta rätt länge.

"Hey, Niall..?" sa jag försiktigt, och såg upp från marken, stängde ute hur Stellomi kastade sig på EmmaLee med ett "SPILL THE INFORMATION!" Han såg lugnt på mig.

"Japp?" svarade han glatt.

"V-Vet du möjligtvis vart..." jag log lite nervöst och såg ner i marken, som om jag vore en tonårstjej... Oj, vänta. Det är jag ju. Jag menar, en tonårstjej som ska fråga en kille om att gå ut med en.. Okej?.. "..Vart Louis, och de andra har tagit vägen..?" Han såg förvånat på mig.

"Bellz, vet du inte det..?" frågade han, och jag skakade tyst på huvudet. Han nickade tyst. "Jag är inte helt säker... Han och Harry skulle någonstans, jag tror att de är och träffar något band..."

"Vadå, bandträff? Bandmöte? Varför ska de träffa något annat band.. Ni har ju ert egna..?" sa jag förvirrat.

"Wow, chilla..." sa han, och höjde händerna.

"F-Förlåt.." mumlade jag tyst. "Jag bara.. Saknar honom."  Han nickade lite förstående, men sa ingenting mer, utan riktade sig mot EmmaLee, som försökte kravla sig ur Stellomis grepp.

"JAG.. SA ATT DET INTE VAR NÅGOT..! HJÄLP MIG NIAAAAAALL!" Jag himlade med ögonen. Typiskt dessa två. Men jag kunde inte låta bli att tänka på det. Så ett annat band? Var det ett flickband? Var det typ Girl's Generation eller något och Louis är otrogen mot mig med dem? Jag tuggade nervöst på underläppen. 

 

"Bellz..? William gråter." EmmaLee väckte mig ur mina oroade tankar och jag ställde mig snabbt upp.

"Åh, oops. Ja." sa jag försiktigt och hastigt gick jag mot barnkammaren, där William såklart stod och väntade på att bli utsläppt ur sin lilla säng. Jag log lätt, och lyfte försiktigt upp honom.

"Morning baby!" sa jag mjukt. "Sovit gott?" Han såg glatt på mig, och fnittrade till lite. "Är du hungrig..?" Han nickade snabbt med ett leende på läpparna.

Allt jag kunde tänka på var Louis, vart är han? Hur längr ska han vara borta? Varför ringer han inte? Och är allt bara för mycket? Jag. Han. Vårat barn.

Skulle jag klara att ta hand om william själv? Ensam.

 

Jag kände mig obekväm med att ljuga Bellz rätt upp i ansiktet. Men 1. Hon kommer gilla överaskningen, 2. Jag hade lovat. Klockan tickade iväg snabbt, isabella matade William, Emmalee pratade med sin syster som försökte se intreserad ut.

 

Hand i hand gick vi (jag och hon) på vägen hem till vårat hus. Em skrattade och sjöng på massa olika låtar, jag försökte sjunga med, men det faktum att hon vägrade erkänna att hon sjöng fel låttext nästan hela tidet gjorde det lite svårt. Underdrift, Omöjligt är det rätta ordet.

Hon var väldigt hyper, personer som inte kände henne skulle nog tro att hon var full eller något. Men eftersom att hon är min flickvän vet jag mycket väl hur extremt konstig hon kan vara ibland.

"NIALL, NIALL, NIALL, VETDUUU?" Hon släppte taget om min hand och hoppade frammanför mig.

"Nej Em, vad är det?" jag flinade lite mot henne.

"jag gillar dig, ganska mycket" hennes ögon lyste av glädje. medans hon gick och la sig ner i gräset. "Kan vi inte sova här istället?" Frågade hon och försökte sig på någon form av valpögon. Jag gick och la mig bredvid henne, "bara för att du är du." Svarade jag och mötte upp henne i en kyss som hon besvarade. Och slutade lika fort. "Men om jag är du, vem är då DU?" Man såg hur hon värkligen ansträngde  sig för att komma fram till ett bra svar. Det var nu oficiellt. Hon är.. Speciell. Jag skulle säga konstig, men det kan uppfattas som något dåligt. "Godnatt em" hon la huvudet på min arm, och jag kände hur det blev tyngre och tyngre tills hon sov. Då lyfte jag försiktigt upp henne och bärde henne den sista biten hem.