Jag såg på spegeln, granskade ännu en gång mig själv, från topp till tå. Jag var rädd. Rädd för vad som skulle hända idag. Louis var långt borta nu, och jag förstod knappt vad jag skulle göra alls, faktiskt. Att jag ens gått med på det här var nästan som ett självmord. Jag såg ner på klänningen jag bar. Jag såg tjock ut. Jag visste att det var helt normalt. Alla blev rundare när de var gravida, men det här såg inte rätt ut. Jag såg bara... Tjock ut. Jag suckade, och slet av mig den fint mönstrade klänningen, och gick tillbaka till min garderob för att försöka hitta något annat. Jag hittade en vit klänning som hängde långt inne på en krok som jag allvarligt talat inte visste att jag hade. Jag drog på mig den, och gick sakta, och vingligt tillbaka till spegeln. De höga klackarna var inget måste, men då jag sett hur både EmmaLee och Stellomi lugnt trippade runt på de flera centimeterhöga klackeskorna ville jag inte känna mig dålig och inte använda ett par själv. Jag slätade ut kjolen på klänningen och studerade min spegelbild ännu en gång. Det såg bättre ut, men jag var fortfarande... Tjock. Jag suckade irriterat. Det här verkade vara det bästa jag kunde göra av situationen nu. Jag öppnade sakta dörren till mitt rum, och såg ut på mina vänner, som båda satt med sina mobiler. Jag hade låtit de vänta, då jag inte kunnat bestämma mig vad jag skulle ha på mig. Vi skulle nu, trots allt göra något viktigt. Jag stapplade sakta ut till vardagsrummet, vilket fick både Em och Stellomi att titta upp.

 

"Hallå där, Bellz!" Stellomi lät väldigt glad. Alltför glad. Var det klänningen? Fick den mig att se tjock ut, och det fick henne att känna sig mycket bättre än mig? Jag skakade av mig tankarna. Bellz, skärp dig. Det här är en av dina två bästa vänner. Hon skulle aldrig tänka så om mig. "Vad fin du är..!" Hon log mot mig, och jag log tveksamt tillbaka.

"Tack." sa jag lågt, och såg ner i marken. Att jag ens tänkt mig något sånt. Borde inte hormoner och allt det där försvinna då man blir gravid? Det bevisar liksom att man är en vuxen kvinna som har tagit ett stort beslut som rör både liv och död, och även tagit ett steg ut från tonårslivet. Men du är fortfarande sjutton, IsaBella. Den irriterande rösten i bakhuvudet hade rätt. Var jag verkligen gammal nog för det här, jag var trots allt bara sjutton år. Och tänk om killarna inte alls var på turné. Tänk om de bara har hjälpt Louis att lämna mig, och att de aldrig kommer tillbaka... Jag måste ta hand om barnet själv, och Stellomi och EmmaLee blir förkrossade och jag måste hjälpa dem att komma över det, och mamma får en stroke eller något och-

"Bellz?" EmmaLee's röst avbröt mina tankar. "Mår du bra, vännen? Du ser blek ut..." Jag nickade två gånger, väldigt ivrigt.

"Jadå, jag bara försvann in i mina tankar..." sa jag och log lätt. "Ska vi gå..? Jag ska bara hämta min väska och jacka så kan vi-"

"Är du helt säker, IsaBella?" Stellomi såg lite oroad ut. "Du vill inte stanna här, vi förstår fullt ut om du inte vill följa med till radiostationen.."

"Stello, jag är säker. Vi har trots allt bestämt med killarna - med Louis att det här är sättet det ska komma ut, inte sant..?" sa jag lugnt, och började vackla tillbaka in i sovrummet för att hämta väskan. "Jag vill göra det och jag vill göra det stoltare än en.. Pelikan!" Jag tyckte mig höra Stellomi mumla: 'sen när har hon sådanna här humörsvängningar?' vilket bara fick mig att le igen. Det kändes trots allt som om det här var... Något stort, och det var inte bara viktigt för mig nu, det var viktigt för alla att få reda på det. Jag hoppas iallafall att alla directioners kommer att ta det bättre än min mamma gjorde...

 

"Mamma?" Jag öppnade försiktigt dörren till mitt före detta hus, det var så länge sen jag var där att det inte var klokt.. Jag hatade att jag inte pratat med henen på så länge, och nu måste jag berätta det här för henne. Jag hörde hur något smällde till inne i köket. "Jag... Är hemma..."

"Bellz..?" Jag hörde hur chockad hon lät. "IsaBella, är det du..?" Jag bet mig läppen, och slängde en blick mot Louis som såg väldigt nervös ut. Jag hörde hur någon - också känd som min mor, skyndade sig ut i hallen för att stanna, stirra mållöst på mig.
"Bellz..?" Hennes först förvånade uttryck utbyttes mot ett stort leende, tårar bildades i hennes ögon, och jag fick blinka till för att själv inte gråta. Jag hade saknat henne. Hon öppnade sina armar, och jag rusade in i hennes öppna armar. "Åh Bellz... Varför har du inte hört av dig, jag trodde jag aldrig mer skulle gå träffa dig..." viskade hon lågt.
"Jag har saknat dig, mamma..!" sa jag, och hon avbröt kramen, och granskade mig uppifrån och ner, tårar flöt sakta ner för hennes kinder.

"Lova mig att aldrig göra om något sådant..." sa hon lågt. "Gå aldrig mer utan att berätta för mig..." Jag nickade, och först nu fick mamma syn på Louis, såg på honom med ett lite frågande leende. Jag är inte förvånad att hon inte förstod vad min pojkvän gjorde där... Inte nu.

"Jo du mamma... Det..." Jag harklade mig, även jag kastade en blick på Louis, innan jag nervöst bet mig i läppen och såg på mamma. "Det är något vi måste berätta..." Först såg hon frågande ut, sedan... Helt oläsligt.

"Hm?" sa hon försiktigt, som att jag skulle fortsätta.

"Jo, mamma... Jag..." Jag blev tyst, nervositeten blev nästan för mycket. "Jag.."

"Du, vadå älskling?" frågade hon milt, lade huvudet på sned.

"Jag är gravid." viskade jag. Tystnad.'

Jag satte mig i vår skjuts, tillsammans med mina vänner, och såg lite nervöst på dem. Om femton minuter skulle vi vara framme vid radiostationen, om nitton skulle vi sitta och bli intervjuade, och om trettiosju minuter skulle vi sluta med småpratandet, den kvinnliga av de två radiopratarna skulle luta sig framåt, fukta läpparna och fråga hur våra förhållande höll sig nu under deras stora turné. Stellomi skulle lugnt berätta att det bara gjorde kärleken starkare på håll, att vil skulle hälsa på dem när de skulle till USA, och sedan skulle hon fråga mig, som mest suttit tyst, hur det var med Louis. Det var då jag skulle släppa bomben. Jag drog en nervös hand genom håret. Jag visste just då inte att precis det här skulle hända, men nu när jag vet det... Vet jag faktiskt inte om jag ångrar det eller inte...