Gatulyset blinkade till någon gång, innan det tillslut slocknade. Min blick fladdrade iväg på klockan, som visade 2 minuter över sex. Jag tittade återigen ut genom fönstret, och fortsatte mitt oavbrutna tryckandet på bläckpennan. Spetsen flög in, ut, in, ut så många gånger att jag inte riktigt kunde räkna. Jag bet mig i läppen. Jag hade inte lyckats somna på hela natten, och hade nu suttit i exakt en timme, femtiosju minuter och fem sekunder och betraktat det där gatulyset. I vanliga fall hade jag ringt EmmaLee eller Stellomi, eller tagit en lång promenad. Men jag kunde inte. Jag ville inte riskera att väcka William, han behövde sin sömn, och om jag gick någonstans skulle han kanske kunna vakna. 

 

Jag saknar Louis. Jag saknar hur han brukade hålla mig i hans armar och tyst sjunga mig till sömns. Hur han varje morgon lika glatt skulle hälsa med sitt "Morning, babe." Jag såg ner på det vita skrivbordet, där jag tidigare klottrat en liten panda med en svart tuschpenna. Det ena ögat var lite för stort, och nosen var alltför liten. Men den var fin. Första gången Louis sett den frågade han mig om jag funderat på att bli konstnär, då det var den "finaste Björn han sett." Jag log lite åt tanken. Min älskade Louis. Varför hade han inte hört av sig på ett tag? Jag saknade hans röst, hans skratt, hans ögon och hans leende. Vart... Vart var han? Jag såg mot mobilen, som låg på laddning bara en och en halv decimeter ifrån mig på skrivbordet. Skulle jag ringa honom? Det var så tidigt på morgonen, men ändå... Jag kastade en blick mot dörren, som stod på glänt. På andra sidan den korta 'korridoren' fanns William. Han borde inte höra. IsaBella, det är tidigt. Du borde inte ringa honom nu.. Men jag kunde inte motstå det.

 

Jag tog mobilen, slog med darrande fingrar numret jag nu kunde så väl, det var så.. Enkelt. Jag väntade tyst medan signalerna började gå.. Efter ett litet tag slogs telefonsvararen igång, och jag suckade.

"Tala in ett meddelande efter tonen..." Ett pip hördes, och jag harklade mig.

"Hej, Louis... Det är jag. Jag-jag vet att det är tidigt och så, och jag är ledsen att jag ringer men jag.." Jag snyftade till, ovetande om var och när dessa tårar som brände under ögonlocken kom ifrån. "Jag saknar dig, Lou. Vart... Vart är du? Jag är så ledsen, jag bara. Jag kan inte sova, det... Vi behöver dig. Jag, William... Vi behöver dig. Vart har du tagit vägen? Jag vet att ditt jobb betyder mycket och så, men... När ska du komma hem till oss?" Jag blev tvungen att harkla mig för att rösten inte skulle brista. "Du... Snälla, ring mig, när du hör det här.. Okej? Jag.. Älskar dig, Louis. Bye." Jag viskade tyst de sista orden, innan jag lade på, och lade armarna om mig själv, tyst och stilla gråtandes. "Varför var du tvungen att åka, Lou..?" viskade jag tyst, innan mina snyftningar tvärt slutade. Ett välkänt gnällande ljud hördes ifrån rummet bredvid, och jag reste mig snabbt upp, och tassade in i Williams rum, och lyfte upp honom ur sin lilla säng.

"Sch, baby. Please don't cry. Jag är här nu.. Allt är bra.." viskade jag trött och vaggade honom försiktigt i min famn. Just då önskade jag mer än tidigare att Louis var där. Han kunde ha tagit över det här, långsamt fått sin son att somna, och jag kunde ha gått och lagt mig.. Jag suckade, fortsatte vädjande försöka få honom att sluta gråta. Varför var Louis inte här när jag.. Behövde honom som mest? Jag slöt ögonen. 

"Sch... Willie... Mamma är trött, hjärtat. Kan du inte försöka somna..? Allt är bra..." Jag hörde på hur han sakta lugnade ner sig, och tillslut somnade igen. Jag började med tunga steg gå mot mitt - och Louis rum igen, och satte mig ner vid skrivbordet igen. Så... Vart var jag? Ännu en gång började jag klicka med bläckpennan, stödde hakan i handen och stirrade ännu en gång ut på det grå, släckta gatulyset.