Han aka Niall stod där frammanför mig, max 5 meter bort. Precis lika fin som alltid. Han drog nervöst ena handen genom håret.

"Hey Em, hur mår du?" sakta gick han in genom ytterdörren, men han släppte mig inte med blicken. Lite som att han förväntade sig att jag skulle säga emot. Säga att jag inte ville ha honom. Jag brydde mig inte riktigt om att svara på hur jag mår, det spelar ingen roll.

"Min manager ville att jag skulle ta en paus från dig, alltså göra slut med dig." Vadå, för att jag är psykiskt sjuk eller vad? för att min mamma har dött? för att mitt liv är trasigt? för att jag är ful och äcklig? alla tankar, men jag sa inget. "Men det är okej Em, vi klarar det tillsammans. Jag skulle aldrig lämna dig, men allt var bara så rörigt, jag ville inte orora dig" tystnad. "Jag älskar dig, det vet du visst?"

Jag kunde inte svara, mina läppar var försegade. Inget ljud ville komma fram, hela min kropp var som förstenad.

Han gick närmare mig så att det bara skiljde någon decimeter. Försiktigt böjde han sitt huvud mot mig så att hans läppar nästan snuddade vid mina.

"Säg till om du vill att jag ska sluta." viskade han. och det var allt mina läppar kunde pressa fram, ett ord. "sluta."

 

"sluta." Jag var bara någon millimeter från personen som betyder allt för mig. Kanske att jag inte bara borde ha farit iväg utan att säga något, men jag skulle ändå ha farit till Irland och det är inte precis något man pratar om över mobilen, och hon behövde inte oroa sig. Jag skulle ju lätt kunna lämna one direction för henne.

"Kom vi går och sätter oss i köket, så kan vi prata lite. Kanske ta något att äta." Sa jag och log ett provande leende. Men hon stod bara där, tyst, hade jag inte vetat bättre hade jag nog trott hon slutat andas.

"Emmalee, det är okej. Vi är tillsammans nu." Hon andades snabbt till och sprang ut. Bort från mig.

 

Bellz perspektiv.

 

Där satt jag i mörkret med pennan och pappret och försökte hålla tankarna borta från louis, pappan till mitt barn, vårat barn. När det helt plötsligt började banka på ytterdörren. Jag grabbade tag i en stekpanna på vägen (bara utifall att). Väll framme vid dörren vred jag sakta på låset och drog ner hantaget så att dörren öppnades och in kom en blöt, blodig Emmalee. Hon sa inget utan haltade bara in. 

"Em, Vad f*n har hänt?", hon satte sig ner på en stol som stod i hallen, men hon sa inget. Inte ett ord. I säkert en timma satt jag och försökte få henne att prata, men inget funkade. Stellomi var ikke-kontaktbar. Min mobil började vibbrera. 'Niall is calling yahh' Jag klickade grönt och han började skrik-prata direkt.

"BELLZ HAR DU SÄTT EM, HON BARA SPRANG UT? JAG TROR HON HATAR MIG" hade Niall skadat Em? Fast varför skulle han då ringa och vara orolig nu?

"Ja, hon är här. Du borde komma, hon vägrar prata..." sa jag försiktigt, och harklade mig lite, min röst lät fortfarande lite krasslig efter jag gråtit, och jag ville inte riktigt att någon skulle veta om det... "Åh, du kanske borde ta-" Det var helt tyst på andra linjen. "Hallå? Niall? Är du där?" Inget svar. Hade han lagt på? Jag tuggade lite fundersamt på underläppen. Var han redan påväg?

 

Bara några minuter senare hörde jag hur det ringde på dörren. Jag hade precis gjort en kopp choklad till min vän, ledit in henne i vardagsrummet, och hon satt med händerna om den varma koppen. Hon hade fortfarande inte gett ifrån sig ett ljud, annat än då hon druckit av den heta drycken. Jag sakta till dörren, och öppnade den försiktigt. Såklart var det en trött, flåsande och förfärad irländsk pojke. Niall.
"Vart är Em..?" frågade han snabbt, och sparkade av sig skorna precis vid dörren.

"I vardagsrummet.. Snälla håll ljudet nere, William har precis somnat om igen..." sa jag lågt, och han nickade försiktigt.
"Tack..." sa han kort.

"För vad?" frågade jag försiktigt, och gäspade .

"Du ljög inte och sa att hon inte var här. Stellomi hade nog gjort det..." Jag nickade lite, och såg ner i marken. "Isabella, har du gråtit?" frågade han plötsligt, och jag såg upp, skakade våldsamt på huvudet.

"N-Nej." ljög jag, och bet mig i läppen. Jag hade aldrig varit en bra lögnerska, och kommer nog aldrig bli det heller. "Men det här handlar inte om mig, utan EmmaLee. Gå in och kolla om du kan få liv i henne." sa jag stelt, och pekade i riktningen mot vardagsrummet, och han nickade, började gå. Eller ja - gå eller gå. Han rusade in i vardagsrummet, och jag hörde hur han började mumla därinne, men jag ville inte riktigt... Förstöra det här. Det kändes som något de båda skulle ta tillsammans.

 

"EmmaLee?" sa jag försiktigt, och satte mig på huk framför henne. Hon gav inte ifrån sig ett ljud, utan såg bara ner i sin kopp som hon hade i händerna. "EmmaLee, om jag gjort något fel- Okej, jag vet ju redan att jag... Ja.. Men... Jag är ledsen. Jag, jag menar... Jag borde inte ha... Jag var bara så förvirrad. Att du är... Gravid och allt det där, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.." Det blev tyst ett bra tag, jag visste inte vad jag skulle säga. Det såg ut som om hon höll på att ta in det jag sagt, som om det varit något väldigt djupt.

"Jag är inte gravid." Jag såg upp från mina händer, upp på min älskade flickvän.

"V-Va?" sa jag förvånat.

"Jag är inte gravid." upprepade hon tyst. "Vart har du fått det ifrån?" Jag bet mig i läppen, utan att säga någonting. Jag såg ner på hennes händer, knogarna var vitnade av hur hårt hon höll om koppen. Jag bet mig i läppen, utan att säga något på ett litet tag.

"F-Förlåter du mig..?" frågade jag försiktigt. Hon såg upp på mig utan att säga någonting. Hon öppnade munnen...