"Kolla vad duktig du är, William..!" sa jag med mjuk röst, då han stapplande kom fram till mig på sina små knubbiga ben, han log sitt breda, underbara leende och fnittrade till.
"Jag gååå!" ropade han högt, innan jag slog armarna om honom, för att han inte skulle trilla ner på golvet igen. 
"Ja, du går." sa jag milt, och log tillbaka mot honom. 

"Hey, hey Bellz?" Jag vände huvudet mot platsen jag hört ljudet ifrån, och det var Stellomi.

"Ja..?"

"'Ellomiiii!" ropade William, och jag skrattade lite lätt åt honom, och Stellomi kunde inte låta bli att le.

Jag reste mig upp, med William i famnen samtidigt som jag såg Stellomi komma in till oss.

"Stello! Hej!" sa jag glatt och log lätt. Jag gav henne en snabb kram innan jag blev tvungen att fixa till greppet om min son. William Louis Tomlinson. Jag log lite när jag tänkte på det. Min - och Louis son. Vår son. Jag älskade de båda mer än jag älskade pandor, och det är rätt mycket förstår du. Och ännu mer än det.

"..Bellz? Är du där?" Jag rycktes ur mina tankar, och kädnde hur William försökte vrida sig ur mitt grepp.

"Va?" sa jag förvånat.
"Hunriiiig." hör jag William gnälla från min famn, och jag såg ner på honom.

"Jag hämtar lite mat åt dig, okej?.." sa jag och satte försiktigt ner honom i barnstolen som stod i hörnet av rummet, och börjar gå mot kylskåpet.

"..Bellz?" EmmaLee lät lite irriterad.

"Ja?" sa jag försiktigt, och läste på titlarna till babymaten för att hitta mango-burken.
"Jag frågade hur du mår." sa hon lågt.

"Ja, jag mår jättebra, det är bara lite..."

"Kaos?" Stellomi fyllde i meningen, och jag gav henne en irriterad blick.

"Nej." sa jag lite halvstelt samtidigt som jag fortsatte försöka rycka upp locket till burken.

"Jag tror att du ska vrida Bellz..." sa EmmaLee försiktigt, och jag slutade på med mina försök.

"Åh." sa jag, och vred till. Med ett lätt klick gick burken upp och jag log trött. "Nejmen, det är bara lite jobbigt att Louis är borta och allt..." sa jag och öppnade en av lådarna och hittade en liten rosa 'nassesked' och rörde runt lite i burken innan jag gick tillbaka till William.

"Vadå, så du menar att jag inte räknas som hjälp?!" Stellomi flämtade till med ett falskt anklagande ansiktsuttryck.

 

"Jo, det är klart Stello, det är bara att... Willie's pappa borde vara med nu, när han lär sig gå och prata och så.." sa jag sakta, och ställde ner burken och skeden på köksbänken, och öppnade ännu en till låda och tog fram den lilla haklappen, och satte försiktigt på den på William som glatt trallade på sin fars 'Best Song Ever' som han redan lärt sig melodin till, bankade med sina små händer på stolen i otakt och log glatt.

"Jaaa.. Vart är han just nu..?" frågade EmmaLee lågt.

"Han är ute med Harry, Zayn och Liam, jag vet inte riktigt vad han gör. De har varit borta någon vecka nu. Hur gick rättegången förresten?" Jag hade inte haft någon anledning till att vara där, enligt juryn och fick därför inte komma. Plus att någon behövde ta hand om lilla William. Stellomi's blick flög ner mot hennes hand, och beundrade ännu en gång den vackra ringen. EmmaLee såg ner i marken.

"Som... Du kanske har märkt så är jag på samhällstjänst." muttrade hon. "Det... Gick inte så bra." sa hon så lugnt hon kunde och jag plockade upp burken och skeden och började försiktigt mata William, samtidigt som jag gjorde billjud med munnen.

"Så de kommer inte sätta fast dessa killar..?" frågade jag tyst.

"De ska överlägga det." muttrade hon och gick fram mot kylen, plockade ut en cupcake som jag bakat tidigare idag och tryckte i sig den. Hon verkade inte särskilt glad. Väldigt sur. "JAG ÖNSKAR ATT NIALL VORE HÄR." sa hon lite högt, och William stängde tvärt munnen och såg förvånat på EmmaLee. Ingen hade höjt rösten sådär i hans närheten.

"Will..?" sa jag försiktigt och hans blick ryktes mot mig igen. "Gapa stort, gubben, flygplanet vill in i garaget..." sa jag och förde försiktigt skeden mot honom, och han kastade sig mot skeden. Mangon var hans favoritsmak... Jag log lite lätt, innan jag riktade mig mot mina vänner igen. Stellomi stod med armarna korsade över bröstet och lutade sig mot dörrkarmen, och EmmaLee stod och mumsade på ännu en cupcake."Jag förstår att du saknar honom rätt mycket nu, men han är väl i Irland...?" frågade jag försiktigt.

"Jo." sa hon kort. Jag nickade.

"Bellz?" sa Stellomi efter en stunds tystnad - förrutom William som fortfarande satt och trallade. Min lilla sångare. "Din mobil piper." Jag skrapade lugnt ut det sista ur barnmatsburken, och ställde undan den.

"Jaså?" sa jag försiktigt, och tog upp William ur stolen och satte ner honom på golvet, och han kravlade iväg, antagligen påväg mot sina leksaker som låg inne i vardagsrummet. Jag tog upp mobilen, tyst och lugnt och öppnade upp den... Vänta. Jag stirrade chockat på den.

"T-Tjejer? Ni borde kanske se det här..."