Happily ~ Del 12

 
Previously;
"It's okay to be mad, Destiny. And it's okay to be sad too..." Hörde jag henne tyst mumla. Det var då jag insåg att tårar rullade nerför mitt ansikte. 
"B-Brooke, I.." Hon hyssjade mig lätt. 
"I'm fine." mumlade hon. "It's okay, just... Come with me, alright? We'll go talk to London."
"But-"
"No buts," avbröt hon mig. "Let's try to fix this..." 
 
Brooke's Perspektiv.
Tänk hur sjukt mycket det kan hända på en dag. Bara några timmar. Orden Destiny skrek åt mig kommer nog finnas kvar i mitt huvud ett bra tag. Även om hon inte menade det, jag vet att hon bara känner sig sårad. Men London är utom kontroll ibland, och idag gick hon för långt. Det kanske finns en viss saning i det hon skrek om mig. Det är oftast när man är som argast sanningen kommer fram på riktigt, när man inte orkar bry sig om konsekvenserna. Du är en h*ra, Lämna mig ensam, Fuck you. Aldrig att jag skulle gilla Zayn, som mer än kompis. och ALDRIG att jag skulle utnyttja honom, visst han ser bra ut, är trevlig, glad och så. Men han är känd, och inte min typ. Big chocker att även jag, Brooke har en egen typ.
"Broklyn I am not speaking to London, she is a b*tch." Jag flinade lite för mig själv. "You sound just like her."
"Sometimes i wish that I was more like her, beacuse they say that bad girls have more fun." Destiny kan vara lite.. speciell ibland, samtidigt som jag oftast förstår ungefär vad hon menar. Det kan inte vara kul att leva hennes liv, 'Den duktiga flickan, som gick ut med MVG+++ i alla ämnen och har en förälskelse i barndomsvännen. Tjejen som ALDIRG haft pojkvän, svarat fel eller gjort något som varit till gränsen på olagligt, och hon som ALLTID är glad och trevlig mot allt och alla.' Plus att hon älskar att läsa böcker, utand bilder, med ord, konstiga ord som utblottad, ordinär och obenägen.
Vi passerade bara Ashton utan att säga något även om han försökte starta ett flertal konvensationer, det dramat får faktist Destiny reda ut själv. När jag lyckats att släpa med mig en väldigt motsträvande Destiny satt London utanför huset på trappan. Och det blev en väldigt stel tystnad.
"Well, I'm leaving you to. But don't even think about going away because I'm watching yah." Lite dramatiskt gjorde jag en gest som visade att jag skulle kolla varje steg de tog, fast från avstånd.
 
Några meter bort stod Zayn och väntade på mig, vilket var ganska förvånande med tanke på att han säkert stått där i över en timme nu.
"Hello" Sa jag lite tyst,
"Hey, how are you doing, what happend?" Faktist så kände jag inte för att svara på frågan, även om jag aldrig brukar ha något emot att prata. Men med honom var det ovanligt skönt med tystnad. Zayn mötte upp mig i en.. betrygande kram, jag hörde hur hans hjärta slog i en rytmisk takt som var väldigt lugnande.
Det kändes nästan som att jag skulle somna, tills verkligheten drog mig tillbaka när Zayn avbröt kramen och jag kunde klart och tydligt höra två tjejer, mina bästa vänner som stod och skrek på varandra. I know you like him, fuck you wh*re.
 
Destiny's Perspektiv.

Så fort Brooke lämnade oss kändes det plötlsigt otroligt kyligt, som om det plötsligt blivit tio minusgrader. Jag slog mina händer om mig själv, fortfarande blöt efter att jag stått ute i regnet ett tag.
"So..."  hörde jag henne börja säga, i en ovanligt obrydd ton.
"I've got nothing to say, darling." muttrade jag, rösten dröp av ironi och jag blickade upp, beskådade tyst huset framför mig.
"I'm..." Jag låstades att inte lyssna på vad hon sa, men kunde inte låta bli att göra det. "I'm sorry." Jag skulle precis himla med ögonen åt hennes irriterande kommentar, då jag insåg att det inte var en kommentar. Hon hade bett om förlåtelse. Jag slet blicken från huset, och såg förvånat på henne. London Appelton bad aldrig om förlåtelse, hon var den kalla tjejen som fullkomligt skjöt ifrån sig skuldkänslor och fick allting att se ut som alla andras fel. London såg nästan ut som om hon var påväg att kräkas, antagligen på grund av att hon uttalat de där orden...
"Well, that's funny." sa jag tyst, vände blicken från och upp på huset igen. Tänk om Ashton's mamma eller syskon skulle komma hem och såg två flickor stå vid trappan och se otroligt ilskna och uppgivna ut på samma gång...
"Um, Destiny, I just told you I'm sorry..?" Jag lät bli att höja blicken. Hon menade det inte, hon ville bara inte att jag inte skulle vara så arg på henne länge, hon ville bara få veta att hon vunnit. 
"Um, London, I don't care if you say so." sa jag lugnt, härmade hennes tonläge. Jag hörde London sucka frustrerat, och det blev ännu en gång tyst.
"What is wrong with you, Destiny? I just told you that I am sorry for what I done, and you... You just reject it..?" Jag kunde höra hur irriterad hon började bli över att jag fortfarande inte godtog hennes vädjan.
"You know what, London? Nothing is wrong with me. Something is probably wrong with you, though. You don't even regret what you've just done, now do you? You just don't want me to do something to you, get my revenge for what you just did..." började jag, kände ilskan börja bubbla upp inom mig. "That is not okay, London."
"So, you don't think I care, Destiny?" Jag sneglade på henne igen, och hennes ansikte visade att hon var försjunken i sina egna tankar, men hon skakade snabbt av sig det. "I-I am, honestly. I don't know what flew into me, I... I wish I wouldn't have done that.. Because, even though it've only been a few hours, I hate to see you being mad. Mostly because your mad... At me."
"But you know what? I think you're lying." sa jag, känd. "Could you like, please, stop lie to me? To everyone? I.." Jag suckade frustrerat och begravde ansiktet i händerna då jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.
"I'm not lying." London's röst lät hård som sten. och jag höjde huvudet igen för att se på henne. "I'm not lying, I usually do lie, I know, but do you really think I would lie about something like this? Something this important, especially when I'm talking to you, one of my best friends..?"
"I don't believe you.." sa jag tyst, skakade på huvudet, innan jag vände mig om. "I... Don't speak to me, okay?"


 Det tog sin tid, men här är del 12! Tack så mycket för att ni fortfarande läser!<3
Kommentarer
Alina Hallbäck

tack så mkt du!
detsamma!

2014-02-14 @ 21:31:55



Ditt Namn:
Gillar du kakor?

E-postadress (bara synlig för oss):

Din blogg?:

Din kommentar:

Trackback
RSS 2.0