De senaste veckorna har bara flygit förbi och USA-turnén är redan över. Trotts att veckorna i USA har varit fantastiska och våra fans är bäst i världen, tar det väldigt mycket på krafterna att åka runt och uppträda. När vi var i Wolverhampton fick vi verkligen chansen att vila ut och det kändes faktist ganska skönt att få möjligheten att leva ett 'vanligt' liv igen. Försiktigt förde jag handen under ögat där London slagit mig, svulnaden och blåtiran hade varit borta ett bra tag nu.

"Excuse me sir, could you please turn your seatbelt on, we'll be in London any minute now." På min högra sida stod en flygvärdinna som log artigt mot mig. "Yeh, sure" Det tog bara några sekunder för mig innan det klickande ljudes hörde och jag var fastspänd och redo för landing. Killarna hade inte varit till så mycket sällskap under resan eftersom de somnat redan efter några minuter. Jag förstår dom, mina ögon orkar knappt hålla sig uppe men ändå kan jag inte somna. Kanske beror det på att jag har för mycket att tänka på, som Brooke. Vi har fortfarande lite kontakt, jag brukar skicka korta sms till henne och det händer att vi pratar på skype. Det kändes ganska jobbigt att lämna henne, speciellt när London och Destiny startat tredjevärldskriget. På tala om Destiny, sedan jag råkade nämna för Liam att hon och Ashton börjat dejta på riktigt har han varit helt nere. Jag borde nog smsa Brooke när vi landat. Bara så hon vet jag jag är i London nu.

 

Jag fällde under tystnad ihop datorn, och såg mig omkring. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva erkännna något sådant här, men ärligt talat hade jag varit så ensam på sista tiden, sedan jag börjat bråka med Destiny så hade jag inte riktigt någon att prata med, och det gjorde det inte bättre att Brooke åkt till Irland för några veckor sedan för att spendera tid med sin släkt. Jag suckade, och kastade en blick på klockan. Tre minuter över åtta. Ett svagt mummel hördes nerifrån köket, och jag bestämde mig för att göra en ansträngning för att försöka prata med någon. Jag hade praktiskt taget varit isolerad under en hel månad, bara suttit på mitt rum utan att riktigt försöka prata med någon. Jag reste mig upp, och började sakta släpa mig ner mot köket.

 

"Oh, hi London..!" Jag möttes av min brors breda leende så fort jag nådde matsalen. "Where've you been?"

"On my room..?" mumlade jag och gäspade stort.

"Right." sa han snabbt, himlade med ögonen. Jag såg mig lätt omkring i rummet. Tillsammans med Calum satt Luke, Michael - två av hans bästa vänner, men jag kunde inte se till Ashton.
"Hello London!" sa Michael glatt. "You look like a ghost, girl..!" Ärligt talat tyckte jag nog bäst om Michael av Calum's vänner, kanske för att det är han som känt Calum längst och därför har jag träffat honom mest, kanske för att han bara var... Michael.

"Hi Mike." sa jag tyst. "I only see three of you. Isn't... Ashton missing?"

"Oh, right." Calum flinade. "He's with Destiny."

"Obviously.." hörde jag Luke mumla. Han pratade inte så mycket, men han verkade rätt trevlig.

"Yeah, ever since the two of them started dating he's been all lovey-dovey and we never get to see him, really." Michael himlade med ögonen. "Who actually thought that the two of them actually would get together?"

"But hey, they're pretty cute though." sa Calum som såg på Michael med ett svagt retsamt leende.

"Oh, gosh Calum..." Michael blängde lätt mot min bror, men kunde inte hålla det länge innan han började le.

"Um..." mumlade jag. "Would it be too awkward to ask if... I could like, um..." Jag visste inte riktigt hur jag skulle formulera mig, såg ner på mina fötter.

"London, are you going to ask if you can play videogames with us, 'cause that's what we're going to do. Like, for the rest of the evening." sa Calum.

"I, uh, I guess that was what I was supposed to ask you..." svarade jag.

"Sure." Han log svagt, vilket fick mig att le tillbaka, lättad att jag faktiskt hade någonting att göra ikväll. "But I'll defenitly be the first to play..!"