Destiny's perspektiv. 

"Uhm, Thanks for today, it was really nice of you to follow me to the library, I'm sorry it was pretty lame, but..." Sa jag som ett lite tyst medan vi stod på trappen upp till min ytterdörr. Ashton log mot mig och mimade något i stil med 'It's okey' när han sakta böjde sitt huvud närmare mitt, hans hand var plaserad på min rygg så att hela enkelt skulle kunna trycka mig närmare. Jag fick panik, vad skulle jag göra, eller ännu värre, vad skulle han göra?

Ville jag verkligen att Ashton skulle vara den första killen som kysste mig? Skulle han hata mig om jag avbröt allt, drog någon lam ursäkt om att jag har ett munsår, eller att boken jag håller i börjar bli tung.

Mer hinner jag inte tänka på innan dörren bakom mig öppnas och Ashton rycker till och backar ifrån mig. Ut kommer min mamma och jag tror aldrig att jag varit mer tacksam över att se henne. Ashton hälsar och ler artigt mot min mamma som inte alls verkar ha uppfatta vad som nyss höll på att hända.

"Bye Dessie" Sa Ashton och kramade om mig lite snabbt, "Bye" Svarade jag snabbt för att han inte skulle höra någon osäkerhet på min röst.

"Can we do something tomorrow?" Frågade han just när jag vänt mig om.

"I, uh... I..." började jag sakta, osäker på hur jag skulle svara. "Sure." 

"Alright, I'll see you later then." Jag kunde nästan höra leendet på hans röst.

"Yeah. Bye." Jag vände mig mot honom och log snabbt innan jag snabbt gick in, slängde igen dörren med en duns och suckade. 

"Destiny, was that a boy..?" Min mamma stod bara några steg bort från mig, och då hon uttalade de där orden lät det verkligen som en sensationell nyhet, som hela världen bör få höra om. 

"Uh, yeah mum..." började jag tyst. "I'm pretty sure that both you and me could see that.."

"Yes, of course darling, it's just.." Hon tvekade nästan lite, även om hon verkade lite väl exalterad över samtalet, vilket nästan fick mig att undra om hon trodde att jag faktiskt var så ensam..

"I'll be on my room, alright?" avbröt jag henne, jag var inte särskilt taggad på att prata med min mor om just Ashton, särskilt när jag inte längre var så säker på hur jag riktigt skulle göra... 

"Okay, darling, but we are going to have the talk soon. Remember darling, you'll have to be carefull and don't let him do anything you don't want him to. And use protection!" Hon rabblade bara fortsatte prata medan jag gick. Vad ska jag ta mig till, nu vet till och med min mamma att jag varit med Ashton vilket kommer leda till en massa pinsamma och jobbiga frågor. För att inte nämna att jag är 18 år och NU vill hon ha 'the talk' med mig.

Irriterat slängde jag mig på sängen och tankarna flög omkring i mitt huvud, Ashton som verkar gilla mig på riktigt och inte nog med det, han fortsätter använda mitt föredetta smeknamn, vilket egentligen är förbjudet. För första gången på flera veckor saknade jag London. Iallafall lite. Det var de sista jag hann tänka innan jag somnade.

 

Liam's Perspektiv - Dagen efter.

Tack och lov att turnen äntligen är över, allt jag kan tänka på varje dag är Dessie. Ända sedan vi var hem har det känts som att jag lever i en sorts svart dimma. Klockan är snart kvart i tolv och och de andra killarna sover fortfarande, vilket inte är så konstigt med tanke på att vi kom hem från USA nyss. Jag sitter i köket och njuter av en härlig kopp kaffe. 
Jag undrar om Destiny någonsin kommer förlåta mig, jag saknar hennes lenede, sättet hon lever sig in i en bok, att hon alltid köper jämna antal godisar och sättet hennes ögon kan lysa upp ett helt rum. Jag saknar min barndomsvän. Jag är så sjukt kär i henne.
Känslan jag fick inom mig när Zayn berättade att Ashton och Dessie dejtade var obeskrivlig, hela min kropp började snurra, illamåendet växte inom mig och lika så ilskan. Men jag var inte arg så länge, om det är någon som förtjänar att vara lycklig så är det hon.

Plöttsligt hörde jag någon som bankade på ytterdörren, långsamt ställde jag ifrån mig kaffekoppen och gick för att öppna. Det var just så pass att jag hann vrida om låset innan Zayn kom inspringandes.

"Zayn, what's up?" Frågade jag lite förvånat, i vanliga fall brukar han fixa håret innan han kom över och blicken han hade visade även på tydlig stress.

"I'm so late, there is no way I'll be at the airport at twelwe." Han sprang runt i min lägenhet och när han passerade köksbordet tog han min kaffekopp och drack upp det sista som fanns där i.

"Why are you going to the airport?" Han stannade till vid spegeln som hängde i hallen och drog handen genom håret.

"Can't explain now, give me the keys to your car." Jag kollade lite fundersamt mot honom innan jag tog fram bilnyckeln och slängde den till honom och han var snabbt iväg. "You're welcome" Ropade jag lite sarcastiskt och gick för att brygga en ny kopp kaffe.

 

Zayn's Perspektiv.

Fanfanfan, jag hade försovit mig och nu skulle jag tidigast kunna vara på flygplatsen tjugo över. Hon kommer tro att jag inte ville komma. Köerna var långa och klockan fortsatte att ticka på fortare än någonsin. Jag var nästan påväg att bryta ihop i frustation och jag stirrade stint på nummerplåten på bilen framför mig. Snart framme, intalade jag mig själv. Snart är jag där, snart får jag träffa Brooke. Ta det lugnt. Jag drog ett djupt andetag, och slöt lätt ögonen. Det kommer gå fint. 

 

Halv ett. Jag var så sen, och jag kunde inte se Brooklyn någonstans. Jag hörde kameror omkring mig, och ett svagt mummel kunde höras omkring mig. 

"Oh my gosh, is that Zayn..? I'm pretty sure it's Zayn, isn't it?" Jag vände lätt huvudet för att få syn på tre flickor som nästan kved till av glädje för att jag sneglade åt deras håll. 

"Brooke? Brooklyn Mackenzie?" Jag yttrade hennes namn utan att tänka på vidare konsekvenser då jag stod mitt bland paparazzis på en flygplats som säkert ville ha en bra story att skriva om.. Jag fortsatte bara leta, orolig över att hon kanske... Att hon kanske hade åkt härifrån. Jag var ju trots allt så otroligt sen.. 

 

Efter ett kort tag fick jag syn på henne. Sittandes hopsjunken på en bänk, med en väska. Hennes ansikte såg nästan lite... Sorgset ut..

"Brooke?" ropade jag. Hennes reaktion till det var att hon höjde huvudet, och såg sig en aning förvirrat omkring. "Brooke, over here!" Plötsligt verkade hon få syn på mig, för hon log, reste sig upp och tog upp väskan för att börja småspringandes åt mitt håll.

"Hi, Zaynie!" Kvittrade hon glatt då hon kommit fram till mig.

"Hello there, Brooklyn." sa jag med en lugn ton, log snett mot henne.

"Don't call me that.." sa hon, putade ut underläppen för att verka ledsen, men hennes min brast snabbt till ett leende och hon kramade om mig, till min förvåning, men jag bestämde mig för att inte låstas om det utan lade själv mina armar om hennes rygg. 

"You're pretty late." mumlade hon tyst, såg upp på mig med ett svagt leende. "But honestly, I don't care. I'm just happy that you came.."