Brooke's Perspektiv.

Jag trodde verkligen inte att Zayn skulle dyka upp på flygplatsen, men det gjorde han. Vi började gå mot utgången när ett flertal papparazzis började följa efter oss. Några var extremt närgångna och praktiskt taget tryckte upp kamerorna på oss, de skrek frågor och fans började samlas runt om oss. Vi fortsatte gå och personligen brukar jag inte tycka att det är jobbigt med trånga utrymmen och mycket folk, men nu blev det bara för mycket och min puls steg kraftigt. Zayn som gick framför mig kollade oroligt bak på mig och jag pressade fram ett leende, han tog ett stabilt grepp om min hand, trotts det fortsatte min puls att öka men jag kände mig mycket tryggare. 

Plötsligt var vi utanför flygplatsen och i närheten stod en bil parkerad som vi satte oss i och Zayn körde iväg. 

"Are you okay?" Frågade han och kollade lite nervöst mot mig. "Yes, I'm fine. Keep your eyes on the road, I don't want to die." Svarade jag, mest på grund av känslan jag får inom mig när han kollar på mig. Det är något allvarligt fel på mig. Zayn vred direkt tillbaka huvudet mot vägen och vågade inte släppa blicken från vägen på hela resan.

"What's wrong Brooke? You haven't said anything in like half an hour?" Jag skrattade lite lätt. "I've missed you. So much." Sa jag medan han stannade bilen utanför ett sjukt fint hyreshus. Han log mot mig, samtidigt som han spände loss säkerhetsbältet.

"Yeah, I missed you too, Brooklyn." svarade han, samtidigt som han öppnade dörren, och steg ut ur bilen. Jag spände själv löst mig, hoppade snabbt ut ur bilen och småsprang upp vid hans sida.
"So, how's life been?" frågade jag medan jag förundrat såg upp på det höga huset. "With all the concerts and stuff, you know?"

"Oh, right..." hörde jag honom mumla. "It's been really nice, to perform for people who actually care about you so much, and-"

"Obess over you?" försökte jag fylla i, det lät faktiskt elakare än jag trott att det skulle göra när jag väl uttalat det. Zayn blängde på mig, men log snart det där leendet som fick min mage att fladdra till.

"I wouldn't say that they obess over us, I'd say that they're... Passionate." förklarade han, öppnade dörren in till trapphuset.

"Yeah, I guess you could think so too..." sa jag, gick in i trapphuset. "Which floor?"

"Um, a quick question though..." började jag  försiktigt, såg ner på mina händer. "Does the other boys live there too?" Han såg förvånat på mig, innan han nickade. 

"At the moment, yes. We don't usually stay in the middle of London, so we just share an apartment."

"That's...  Cute." muttrade jag. Jag kastade en blick uppåt, såg på trapporna vi hade kvar att gå. Plötsligt ryckte jag till då jag kände hans hand försiktigt vidröra min, innan han lätt tog tag i den. Åh herregud.. Zayn Malik - den lugna, försiktiga och lite gulligt dryga killen som jag av någon anledning lyckats falla för, höll min hand i sin.

 

"Well if his back... He'd better wrap up warm, cause there's an east wind coming..." Planet som landade på marken ännu en gång fick mig att le brett igen, och då eftertexterna började rulla på skärmen såg jag ner i den tomma popcornskålen. Jaha. Då var tredje säsongen av Sherlock Holmes avklarad, bara att vänta på att nästa säsong skulle släppas. Jag stängde av laptopen, ställde den framför mig så att jag kunde resa mig upp. Jag tassade tyst ut ur rummet. Just det, idag ville ju Ashton träffa mig... Jag bet mig i läppen. Hur mcket jag än tyckte om honom, och hur mycket jag än försökte skulle det aldrig vara på det sättet jag ville att det skulle vara som jag gillade honom. Jag suckade högt, och såg mig omkring i det tomma huset. Mamma var såklart fortfarande på jobbet. Som vanligt. Nu när Brooke är bortrest, Mamma jobbar och London är ja.. Var är hon? Troligast hemma. Men vad vet jag, kanske att hon gått vidare med sitt liv. Aldrig någonsin har jag känt mig så tom inombords, alla känslor har blivit så mycket. För mycket. Jag suckade, drog en frustrerad hand genom mitt hår. Varför kunde jag inte bara låta hennes ursäkter vara nog då hon väl sa dem? Just det, för att den lät falsk. Kom igen nu Destiny, London är som din John. Den där otroligt irriterande personen som gör det uppenbara ännu mer uppenbart för dig och alltid lyckas verka vara bättre än dig; men du älskar henne och hon är en av dina bästa vänner. Jag suckade igen, att se på för mycket Sherlock Holmes kunde aldrig vara bra för mig, tillochmed mitt undermedvetna kopplade allt till den serien. Men mitt undermedvetna kanske hade rätt. London var ju trots allt en av mina bästa vänner, och hon var en sådan person jag egentligen inte ville förlora. Jag kanske skulle gå dit innan jag hittar på en bortförklaring för att inte behöva gå ut på en såkallad dejt med Ashton. Ja, det lät elakt, men jag klarar inte av att både gå till London och reda ut det här idag och gå någonstans idag.

 

Under de korta minuterna det tog att åka buss till London ångrade jag vad jag valt att göra, och ville bara åka hem och sätta på någon ny serie. Jag försökte koncentrera mig på musiken som spelades i mina öron - det var mitt favoritband All Time Low som jag lyssnade på, vilket var sådan musik som både London och Brooke hatade. Jag lutade huvudet mot den svala rutan, och så fort som bussen stannade på rätt station hoppade jag av bussen med en frustrerad min. Jag fortsatte gå, och ringde tillslut på klockan till Londons hus.