Det regnade ute. Jag såg ut genom fönstret, de små dropparna smattrade mot rutan. Jag följde de få dropparna som sakta rullade ner för glaset med en lätt suck.
"Destiny, you really need to eat something." Jag lyfte blicken från fönstret för att se min mammas oroade blick vilket fick mig att trycka fram ett leende.
"It's fine, I'll take something at the café." svarade jag så lugnt jag kunde, men då mammas ansikte blev mer bekymrat så tog jag upp en sked av flingorna, för att se hur uttrycket ändrades en aning.
"Mom, could you drive me there..?" frågade jag försiktigt då jag fortsatte sleva i mig flingorna för mammas skull.
"Oh, of course love." sa hon och log stort, som om det ända hon ville var att skjutsa sin dotter till sitt jobb. Jag nickade och reste mig upp. "But you need to hurry up, I'll be leaving soon."

"Give me ten minutes." sa jag snabbt innan jag i en rask takt lämnade rummet och gick upp för trappen med ännu en tyst suck.

 

 "So, darling... Is something wrong?" Så fort jag klev in i bilen ska det direkt börjas, min mamma var alltför orolig över allting just då, hon hade varit så ett llitet tag. Jag drog ett djupt andetag, och såg på hene. Hennes blick var som naglad på vägen, då hon själv faktiskt kände lite osäker vid ratten.

"No." svarade jag kortfattat, och vände mig mot bilrutan igen.
"Is it something with the girls, or..?" Hon tystnade då hon insåg att hennes försök att hitta något fel skulle misslyckas. "Anyhow... Do you still remember the boy who lived next door? Liam? I think he's pretty famous right nowadays.." Självklart gör jag det, mamma. Jag, Brooke och London var ju med varann hela tiden förr. 

"Yeah, why?" mumlade jag tyst och lutade pannan mot den svala rutan. Varför var det alltid så obekvämt att prata med henne? Hon var ju trots allt min mamma...
"Well, Mrs Payne told me that he's back in Wolverhampton with his bandmates for a while, isn't that pretty exciting?" Jag ryckte till, och riktade mig mot henne med en svagt sammanpressad min.
"Are you serious?" frågade jag försiktigt. Jag trodde, ärligt talat aldrig att Liam ville komma tillbaka hit. Någonsin. Jag menar, han har ju tagit hela världen med storm. Varför skulle han komma tillbaka hit då?

"Of course, darling." svarade hon med ett stort leende, lyckades snegla mot mig. Jag nickade, vände mig en aning stelt mot rutan igen och drog en hand genom håret.
"That's... Nice." sa jag, det lät nästan som en viskning. Åh nej. 

 

"Hello, Destiny!" Klockan som satt över dörren plingade lätt till då jag öppnade dörren, för att mötas av en ovanligt glad Brooke.
"Hi." sa jag kort och log svagt mot henne.
"You're pretty late. Or, you're on time but you're pretty late for being you..." Hon avbröt sig själv i sin svamliga mening med ett högt skratt. Och där hade jag Brooke i ett nötskal. Förvirrad, pratglad och otroligt fnissig. Jag pressade fram ett leende, och hängde av mig min jacka på tamburmajoren som stod precis vid dörröppningen.

"Where's London?" frågade jag och drog en lätt hand genom håret.

"She's probably still sleeping, I don't really know." svarade blondinen, lika glädjesprudlande som vanligt. "Um, anyways... I baked one of those cream-layered cakes you usually do, you know? Or, at least I tried to.. I kind off forgot it in the oven and burnt it." Jag kunde inte låta bli att le åt hennes misslyckande. Stackars liten.

"I'll help you clean up, then. And let's try again?" frågade jag försiktigt, och min vän log brett.

"Oh, yes. Thank you Destiny. I owe you one." sa hon medan vi började gå mot den lilla, diskreta dörren bakom disken som ledde till köket.

"Two, actually. Remember those lemon cupcakes?" frågade jag och Brooke skrattade ännu en gång högt, vilket fick mig att himla med ögonen. "Oh well, let's start to bake, shall we?"

 

London var väldigt sen. Jag och Brooke hann sätta in tårtan i ugnen, och förbereda grädden innan vi hörde det välkända klingandet från klockan genom den tunna väggen. Jag kastade en snabb blick på klockan innan jag gick och öppnade dörren på glänt, stack ut huvudet.
"Hello..?" sa jag, och då jag fick syn på London kunde jag inte låta bli att fnittra till. Hennes mörka, våta hår låg platt längs hennes huvud, skorna och hennes långa jacka var dygnsura och jag antog att kläderna hon hade under var rätt blöta de med.

"Don't. Ask." fick hon fram och hängde av sig kappan på en av krokarna. Brooke stack även hon ut huvudet och såg förvånat på vår vän, innan hon brast ut i skratt.
"Oh my... What even happened to you, London?" frågade hon efter att ha dragit ett djupt andetag.

"A bus. I felt healthy, and decided to walk." hörde jag henne säga.
"Aw, poor thing." sa Brooke, det lät som om hon menade det men jag var faktiskt inte helt säker på om Brooke var ironisk eller inte.

 

"Thanks." muttrade London, himlade med ögonen innan hon började gå mot oss. "So, anyways, have you heard the news?" Hade London också fått reda på att Liam skulle tillbaka? Men, varför lät hon så glad då? Jag trodde inte att London skulle kunna vara så glad över att han skulle vara tillbaka efter att han 'svek oss', som hon tydligen gillade att säga. "You maybe wont believe it, but Richard, you know that braindead jock from school? He's sitting in jail right now! I read it on Crystal's facebook, and oh my... You should've seen her! She's, like, broken!" London bröt ut i skratt, som den väldigt skadeglada personen hon var.
"But... That's terrible." hörde jag Brooke säga och jag nickade instämande. London slutade snabbt skratta och harklade sig en aning.

"I know, right.." sa hon bara med en lite mildare ton. Jag och Brooke bara såg på varann innan jag vände mig mot London igen.

 

 "I've got some news too." sa jag tyst, såg ner i marken.
"Really?" frågade Brooke, hon lät lite misstrogen. Jag förstod dem faktiskt, jag var inte den som visste alltför mycket om vad som pågick runtom i världen. Ärligt talat visste jag knappt vad som hände i mitt eget hus...

"Yeah." sa jag lågt, och drog en hårslinga som på något sätt lyckats falla framför mina ögon ur mitt ansikte. "Liam's back. And he has his bandmates with him."