Jag antog att jag bleknade en aning, då London's leende blev bredare och Brooke fick en mer oroad min.

"Can I just, you know... Fix my hair?" frågade jag tyst, utan att vänta på svar så drog jag ut gummisnodden ur håret, och drog min hand genom det innan jag reste mig upp, och snabbt tassade ut ur rummet hörde jag Brooke tyst skälla ut London. Kom igen, Destiny. Det är säkert bara Calum och hans vänner. Calum, London's lillebror som du träffat och pratat med så många gånger förr. Det är ingenting att oroa sig för. Dessutom, vad är det värsta som kan hända? Tankarna fick mig på en aning bättre humör, och jag fortsatte mot dörren, stannade precis innan jag gick in i den vita hallen, drog ett djupt andetag. Gör det bara. Snabbt gick jag fram till dörren, öppnade den lite lätt på glänt.

"Hel-" började jag i en lugn, kanske lite väl självsäker ton men tystnade då jag såg vem som stod på andra sidan dörren. Åh nej. "Hello..." Det lät mer som ett kvidande än som ett ord, och jag motstod känslan av att drämma igen dörren i ansiktet på honom. "What're you doing here, Liam..?" frågade jag lätt, fick anstränga mig för att ens kunna säga orden. Hettan spreds över mina kinder utan att jag riktigt kunde hjälpa det... "And why are... You guys here too?" Jag vände blicken in i hallen igen, allt för att slippa titta på dem.

"I, uh..." Liam lät, och såg antagligen en aning chockad ut. "We're... Where's London and Brooke?"

"They're upstairs." svarade jag en aning stelt, och drog en hand över min arm. "I, uh. I guess you can come in." muttrade jag innan jag så fort jag kunde lämnade hallen, och rusade upp för trapporna.

"London, I really hate you.." muttrade jag när jag kom upp. En förvånad London såg upp på mig.

"What do you mean, Destiny?" Hon fingrade lätt på läskburken hon höll i sin hand.
"You'll get it sooner or later." muttrade jag innan jag snabbt famlade rätt på min pyjamas och drog på mig den så fort jag kunde. Steg hördes i trappen, och jag slöt lätt ögonen. "This won't be too funny..." mumlade jag så lågt att jag själv bara kunde höra det. Och, så fort dörren jag snabbt slängt igen bakom mig hörde jag London stöna, och då jag öppnade ögonen såg jag henne blänga på mig, innan hon tittade över mot Liam.
"What do you want now?" frågade hon stelt, korsade armarna över varann. 

 

Det första jag tänkte på när Liam och hans såkallade efterföljare klev in genom dörren var stackars Destiny. Hon som alltid haft vissa kroppskomplex när det att visa sig i underkläder för killar, vanliga kläder också för den delen. Iallafall typ 99.999% av alla killar.

"Well I want my friends back.." Svarade Liam som hade en röd nyans på kinderna. "How dare you come here. To my home. With them." Londons blick var stenhård och fortfarande riktad mot Liam.

Killen med svart hår, började gå in i rummet. "Stay where you are. Right now." Han stannade och London tog dom sista stegen fram mot honom. Jag kollade åt sidan där Destiny stod och tvingade fram ett leende. När jag plötsligt i ögonvrån ser hur London höjer handen för att slå till den svarthårige killen, snabbt vänder jag tillbaka blicken och hinner just se hennes knytnäve träffar killens ansikte. Allt jag kunde höra var hur någon knakade till och några sekunder senare ligger killen på marken och håller handen för ansiktet.

"OH MY GOD LONDON, WHAT ARE YOU DOING? LEAVE THIS ROOM NOW, AND DON'T COME BACK UNTIL YOU'VE LEARNED HOW TO BEHAVE!" Skrek jag fram i chock, aldrig trodde jag att hon skulle slå till en oskyldig kille så där. Snabbt gick jag fram till killen som låg ner på marken.

"E-hm, are you okay?" Killen framför mig nickade försiktigt. "DESTINY GET SOME ICE, AND TAKE LONDON WITH YOU" Destiny, som nästan stod fastfrusen stod stilla några sekunder innan hon gick fram till London, grabbade tag om London's handled och drog med henne ut ur rummet.

"Even though I don't like you guys that much, I'm really sorry for how London.. Reacted" tystnad. "And since I'm the only one talking I just wanna say that all of you should stop thinking of Destiny in only her underwear right now." Tystnad igen. "I mean I know she's good looking and stuff, but yeah..."

Jag hörde hur han på marken började småskratta vilket fick mig att himla med ögonen. "So, what's your name by the way? Just so you know I am only asking because I'm trying to be polite." Fler skratt hördes, jag försökte inte precis vara rolig.. menmen.

"Well, I'm Liam in case that you forgot that.." Jag ignorerade Liams en aning spydiga kommentar.

"I'm Niall" Blondie talade.

"Louis" En av killarna som antagligen stod i trappen svarade också.

"Harry" Och den andra presenterade sig också.

"And I'm Zayn" Svarade killen på marken, jag menar Zayn. Som jag hade lite svårt att inte tycka synd om. Försiktigt kollade jag återigen ner och insåg hur dåligt klädval det varit med en vit tröja, som nu blivit helt genomskilning efter badet i poolen, men försökte att inte låstas om det, och korsade istället armarna över bröstet och såg anklagande på killarna som stod framför mig.

"Well, anyway... I think you guys should go." sa jag med en menande blick.

"But, Brooke..." Liam såg en aning chockad ut. "I-"
"I'm sorry, Liam. But you... You just ignored us for a few years." sa jag, "A few years. Don't you understand that we really don't want to speak to our best friend that stopped talking to us, even stopped texting us? No thanks." Jag suckade frustrerat. "And I kinda figured no one wants to get punched in the face again, am I right?" Killen på golvet, som tydligen hävt sig upp från marken himlade lätt med ögonen, och jag kunde inte låta bli att le. Snart hördes snabba steg i trappen, och Destiny trängde sig in rummet med en påse med is igen, som hon sträckte till Zayn utan att se på varken honom än någon annan, innan hon snabbt gick fram till mig. Jag märkte först nu att hennes kinder var alldeles röda, men jag låstades inte om det, utan gav killarna en menande blick. 

"Destiny, you'll follow us out, right?" frågade jag. Hon mumlade något tyst, men jag antog att hon menade 'ja'. Snabbt nästan föste vi ut dem ur rummet, och jag hörde Liam fråga Destiny något som hon stelt svarade på. Då vi stängt dörren bakom dem så vände jag mig mot henne.

"What was that?" frågade jag.

"Nothing." svarade hon snabbt. "Let's just see how London's doing now?"