Killarna satt på övervåningen och spelade fifa, medan jag befann mig i köket tillsammans med Mrs Payne som försökte hitta ett sätt för att minska svullnaden efter Londons högerhand.

"Zayn how does it feel?" Frågade Mrs Payne besvärat och log mot mig. "I'm fine thanks for asking." Hon nickade förstående men såg fortfarande besvärad ut. "What did you do to actually make London hit you?" Scenerna från tidigare spelades fortfarande upp i mitt huvud. "Nothing really, I didn't do anything. She's probably just pretty mad, wouldn't really blame her." svarade jag och ryckte nonchalant på axlarna. Hon såg oroat på mig.

"I know, darling, it's just... I can't understand that adorable little London would punch someone like that... Oh, and you should try not to speak to much..." Jag kunde inte låta bli att fnysa en aning. Ärligt talat var jag lite förvånad över hur hon trodde att någon som den tjejen inte skulle ha något emot att slå mig. Mrs Payne såg på mig med ett svagt, lite fundersamt leende, innan hon ännu en gång tryckte den iskalla handduken mot mitt ansikte, där det antagligen såg värst ut.

"How does it feel, darling?" frågade hon ännu en gång.
"I'm fine." upprepade jag och försökte le mot henne, men smärtan fick mig istället att grimasera.
"Oh dear, something tells me that Liam's done something really bad..." hörde jag henne muttra, antagligen för sig själv och lät därför bli att svara. Ja, det verkade ju tydligt nog så...

 

 

Jag grät aldrig. London Appleton var inte en sådan tjej som lät sig själv gråta, hon visade knappt några sorgsna känslor alls ärligt talat. Det visste alla. Men nu... Jag försökte frustrerat få tårarna att sluta komma, men ilskan fick fler och fler tårar att rulla ner för kinderna. Jag var inte ledsen. Jag var nöjd, jag hade på ett sätt visat Liam att han inte ens skulle försöka komma nära oss igen. Lite fel kändes det kanske, det måste jag erkänna, men det kunde inte hjälpas... Men varför grät jag igentligen? Svaret var enkelt; jag var så arg på Liam, tycktes inte kunna lugna ner mig och känslorna blev för mycket. 
"London..." Jag tittade upp, där jag satt och försökte torka bort tårarna då jag kunde se Brooklyn och Destiny stå i dörröppningen in i köket.

"I-I'm sorry..." fick jag fram, plötsligt kände jag otroligt starkt medlidande för han som jag slagit till marken...
"We know, love. But that's not something you should say to us." Brooke lät ovanligt neutral, inte lika glad och positiv som vanligt. "Why did you hit him?"

"I don't know..?" det lät mer som en fråga än som ett svar, men jag talade åtminstone sanning. Ärligt talat visste jag inte riktigt varför jag slagit honom, det var som om det bara hänt av en... Reflex. "Are you guys mad at me..?"

"Not.. mad. More surprised." Svarade Destiny som varit tystare än vanligt. "Right now I'm just going to pretend that I know the difference." sa Brooke med samma ton som tidigare.

"So.. You don't know the difference between 'surprised' and 'mad'?" Konfronterade Destiny och såg en aning irriterad ut. 

"When you put it that way, it seems kind of easy to understand." Svarade Brooke och himlade med ögonen, något hon börjat göra mycket på sistone. Även om både jag och Destiny visste att Brooke inte hade någon aning alls om vad det var för skillnad på de båda orden satt vi bara tysta. Tiden gick och mina kinder kändes lite stela efter tårarna som runnit där tidigare.  

"Can't we just forget about what happened.. With Liams friend..?" Viskade jag fram i hopp om ett bra, possitivt svar.

"If you want us to forget, you'll have to say that you are sorry. To Zayn." Jag släppte fram en suck.

"Never i my whole life. And I can't understand that you know his name?!"

 

Tjugo minuter senare stod jag, Brooke och Destiny utanför Liam's hus. Eller som jag försökte se det, huset bredvid Destinys.

"I am not doing this." Sa jag med en frustrerad ton. Brooke ignorerade mig och knackade bestämt på dörren. Det dröjde inte länge tills jag kunde höra steg från insidan och kort där efter låstes dörren upp.

"Hello girl's.. I.. Ehm.. didn't expect you to come. Especially not today, after you punched Zayn in the face?" Jag tror aldrig att Mrs Payne försökt skälla ut oss förr, hon har alltid så länge jag kan minnas varit glad och trevlig.

"Well you don't have anything to do with that." Mummlade jag surt fram och kände de brännande blickarna från Destiny och Brooke.

För varje sekund jag kollade mot honom kände jag hur skammen växte inom mig. Jag njöt inte längre.

"I'm sorry Zayn. I don't know why I hit you in the first place." sa jag, såg ner i golvet och bet mig nervöst i läppen.

"It's alright." hörde jag honom säga.

"You shouldn't speak." Brooke lät otroligt oroad, och det fick mig faktiskt att le en aning.

"So... It's alright then?" frågade jag försiktigt. Han nickade lätt, vilket fick mig att verkligen vilja pusta ut, men lät bli. "Okay." Jag blev tvungen att le försiktgt.
"We should probably leave..." hörde jag Destiny muttra. "I mean, so that we can finish up our sleepover... I really want to go to sleep..." Hon gäspade lätt och såg menande mellan mig och Brooke.
"Alright." sa jag bara lätt. "Brooke, are you coming?" frågade jag.

"Girls, time to get up..!" Jag stönade högt då jag hörde Brooklyn försöka väcka oss och drog upp persiennen, vilket fick mig att vända mig om på den lilla madrassen, samtidigt som jag hörde hur London reste sig upp med ett 'oh dear'

"What time is it..?" muttrade jag, utan att röra en muskel för att försöka resa mig upp och göra mig iordning.
"It's like... 2 PM." hörde jag Brooke kvittra, vilket fick mig att öppna ögoonen.

"2 PM?!" upprepade jag ovanligt högt, och de såg förvånat på mig, då jag snabbt reste mig upp, tog tag i min tröja och jeansen för att dra på mig dem. "Oh my, I'm gonna be late... I'm gonna be so late." Jag drog snabbt av mig pyjamasen och drog på mig tröjan.

"Destiny, what is going on?" frågade London, lite förvirrat. "Where are you going?" Jag skakade bara på huvudet.

"Nowhere." sa jag försiktigt, lugnade ner mig en aning. "Anyway, are we supposed to eat some lunch or something? I'll make us pancakes..!"