Efter att jag lyckata ta mig ifrån mina två rätt nyfikna vänner fick jag skynda mig hem, och bytte snabbt om medan jag försökte göra något åt mitt hår som helt ärligt såg rätt konstigt ut. Så fort jag kände mig någorlunda redo skyndade jag mig mot parken - försökte springa men insåg att man inte kan göra sådant i högklackat, och så fort jag nått fram så insåg jag att han inte var där än. Med en lättnads suck slog jag mig ner på en av parkbänkarna, jag var åtminstone inte den enda som inte kunde passa tider. Efter ungefär fem minuter såg jag honom komma emot mig, och jag reste mig upp, såg nervöst ner på mig själv innan jag höjde blicken igen. Var det här okej? Tänk om klänningen såg helt konstig ut? Jag skakade av mig tankarna. Troligtvis var det bara min hjärna som försökte få mig att fega ur, men nu stod jag där. Aldrig att jag kunde ställa in det nu. Jag log lätt mot honom.

"Hi, Destiny." sa han glatt, och jag tyckte mig nästan höra en gnutta nervositet i hans röst. "I'm so sorry that kept you waiting, But my friends..." 

"It's fine." svarde jag lugnt. "Anyway, where are we going today?" 

 

 

Jag var ute på en powerwalk efter att London 'slängt ut mig' för att hon ville få sin skönhetssömn. Mina tankar var snurrade runt all möjligt; att Liam kommit hem, hur konstigt Destiny betett sig tidigare idag och att London slagit till en oskyldig kille. I mina hörlurar spelades någon låt med Katy Perry som jag alltid lyckades glömma namnet på. När jag passerade vårat café kände plötsligt en hand på min axel. Jag hoppade till och gav ifrån mig ett skrik medan jag snabbt vände på huvudet och möttes av ett dom senaste dagarna lite för välbekant ansikte.

 

Efter att Niall hade tvingat upp mig ur sängen var vi nu ute på en joggingrunda till parken, solen sken och det var verkligen ovanligt varmt för att vara i England. Nästan lite obehagligt varmt. Hursomhelst, jag och Niall tog oss runt i Wolverhampton, småpratade och det kändes otroligt skönt att för en gångs skull inte bli igenkänd av någon.. Då vi kommit en bit fick jag syn på en välkänd blondin, eller åtminstone någon jag trodde var hon. Tydligen hade jag lätt för att springa i folk som inte ville träffa mig, men eftersom att jag gärna ville reda ut det där så höjde jag bara takten och kom snabbt ikapp henne. Eftersom hon lyssnade på musik visste jag att det inte var lönt att försöka prata med henne, utan la min ena hand på hennes axel. Hon vred snabbt på huvudet och hoppade till av.. rädsla.

"ARE YOU TRYING TO KILL ME OR WHAT?" Skrek hon fram och la handen på hjärtat, det skulle inte förvåna mig om ville kontrolera att hon fortfarande var vid liv.

"I'm sorry Brooke. But, you. um. were lissening to some music and.. yeh.." Hon kollade lite konstigt på mig, och jag tyckte att jag såg ett litet leenede.

"Actually, it was kind of funny. But if you'll ever try it again, you're dead." Sa hon och leendet växte. "And By the way, Hi Niall" La hon snabbt till och Niall svarade med ett leende.

"So.. I know that you're sorry and you can't change the past." Hon tog en liten paus innan hon fortsatte meningen, "But I don't think we can be best friends like before, maybe just friends."

"I understand." Svarade jag. Vi småpratade, Niall försökte flera gången få igång en konversation som dog ut lika snabbt varje gång. Det blev en stel tysnad tills Brooke hastigt drog efter andan och såg ut som att hon skulle svimma. Hennes blick var riktad mitt in i parken, mot en tjej och en kille. "Destiny and... Ashton?" viskade hon fram innan hon vände om och gick iväg. Jag tänkte säga till Brooke att stanna, jag ville säg att hon sätt fel. Men det var inte fel, hon hade sätt rätt. Längst bort i parken satt Destiny och Ashton. Något jag aldrig, någonsin trott jag skulle behöva se.

Allt var försent, det var för mycket. Det var fel, mitt fel. Det kändes nästan som om mitt hjärta sjönk en aning i bröstkorgen. Destiny gillade någon annan.

"Liam... Were you in love with Destiny?"

 

Så, Destiny gillade alltså Ashton? Ashton, som i Ashton Irwin, London's halvbrors en aning irriterande bästa vän? Det var svårt att förstå, svårt att inse att hon faktiskt har varit ute på en dejt med honom... Utan att berätta något för mig? Hon hade säkert inte heller berättat något för London heller, och jag insåg att det typ är det första hon hållt hemligt för oss. Vi tre som alltid berättat allting för varann. Visst, vissa otroligt privata saker höll jag väl också hemligt, men och? Det här var viktigt. Det kändes så otroligt viktigt. Och jag visste inte någonting om det hela. Hur länge hade det hållt på? En vecka, en månad, kanske tillochmed ett år? Jag suckade frustrerat, och höjde takten. Det här var definitivt vad vi skulle prata om nästa gång vi träffades...