Dagen efter var jag och London på väg till cafét, när jag gått iväg från parken hade jag promenerat till London och berättat vad som hänt. Utom delen att jag pratat med Liam. Hon blev rasande. Bokstavligt talat, hon kasstade iväg böcker (som egentligen var modetidningar med många bilder och lite text.) och var även nära på att fråga sin lillebror. Det hade troligast inte slutat bra, med tanke på hur det gick sist hon frågade honom om något..

"London take a deep breath." Sa jag och log försiktigt mot henne innan jag ryckte upp dörren och möttes av en ovanligt glad Destiny. "Hi girls, why are you so early?" Sa hon och skrattade glatt.

 

Allt hade gått så fort, från att vi hade en normal diskution, till att vi skrek på varandra. London hade tappat humöret, igen. Och gått ifrån cafét, Destiny hade sprungit efter, med en minst lika hög ton som den tjutande London. Vilket var något väldigt ovanligt med tanke på att hon oftast inte brukade höja rösten.

Så nu stod jag här och klistrade fast en liten rosa lapp på dörren, innan jag gick iväg läste jag den en sista gång. 

 

När jag vände och började gå hemåt, kunde jag borta i korsningen se en kille, svart hår och blåslagen i ansiktet. Snabbt tog ett djupt andetag och gick fram för att hälsa, med ett svagt leende på mina läppar. Jag kanske kunde berätta om situationen för honom? Han kanske skulle förstå...

 

"London, come back!" Jag vandrade hemåt, och då jag hörde Destiny's rop bakom mig, vilket fick mig att stanna, och jag vände mig lätt om.

"What the hell do you want now?" fräste jag till svar, kanske lite mer aggresivt än tänkt. Min vän såg först lite chockad ut, innan hon verkade inse något.

"Why are you so mad at me?" frågade hon, och korsade armarna.
"I, uh, I..." började jag för att inse att jag faktiskt inte visste varför, men jag avbröts i mina funderingar då hon fortsatte.

"It's not like it's your brother, I would've all respect for that, but now it's Ashton. You're not related in any way..."

"But, he's so..."
"He's so what? Young? He's the exact same age as us, he's a year older then Calum..." Det blev tyst ett litet tag, Destiny verkade försöka samla sig, och komma till saken. "And so, what... I can't even go out on a date without having you guys getting really pissed off?" 

"Well, you two could never work out..." sa jag, frustrationen började nå mig. Det var aldrig bra att bråka med den 'smarta' tjejen...

"You don't have any idea of how it could work, London! Plus, it's only been one date. Nothing official, just one little date..." Hon suckade, slöt ögonen ett kort tag. "I think you're just jelaous, and selfish."

 

Jag var chockad. Minst sagt chockad över vad Destiny precis sagt.

"You're just so jelaous over that I actually have some time to lay on someone who actually appricietes me. It's not only you who has the right to date. And just because none of those hundred of boys you've met has turned out to be 'douchebags'..." Det var där det smällde till. Som en liten bomb inom mig som tickat, och nu exploderade. Då Destiny pratade sådär om mig, om de personer jag gått ut med. "I actually like Ashton, so just leave it be..!"

"No, no you don't." min ton lät kall, och jag stirrade på Destiny, ilskan spreds genom kroppen som ett gift. "You don't like Ashton. Well, you might think so, but you don't. You're just trying to convince yourself that you are, just because of that you're trying to get over Liam." Destiny såg ut att frysa till is, hennes tidigare svagt belåtna min byttes snabbt ut och hon såg plötsligt otroligt förfärad ut.
"I-I'm not... I never were..." började hon försiktigt.

"Lie." Konstaterade jag högt. "Both me and Brooke knew the whole time that you liked Liam more then as a friend, but we didn't want to crash your dreams, if we say it so... And you never got over him, did you, Dessie?" Jag använde det smeknamn som Liam tidigare kallat henne, det hon verkligen avskydde om någon sa till henne nuförtiden.

"London, don't." Fick hon fram, med en sammanpressad min.
"And I don't care if I'm not related to Ashton, I don't want you to break his heart when you realize that you don't want him, that you can't get over Liam... So, you're not the one you should call selfish, you're the one selfish right here. And, you're jealous too. Jelaous because I can actually get over my crushes, but you're still stuck with crushing on Liam."
"S-S..." Det verkade som om Destiny kände sig besegrad då hon knappt kunde få fram orden, hon sänkte armarna samtidigt som hon sänkte blicken i marken. Hennes knogar vitnade då hon hårt tryckte ihop sina stackars små händer. "SHUT UP!" Det var som om den tomma lilla vägen vi gick på blev ännu tystare än vanligt då Destiny snabbt höjde huvudet igen, hennes ögon översvämmade med tårar. "SHUT UP, LONDON! You don't know anything! You don't understand, and I don't understand how I could classify someone like you as a friend. You're so... So mean to everyone you meet, so selfish and such an bad person... I HATE YOU!" Orden ekade mellan husen, och jag stirrade bara tomt ut i luften. I hate you... De tre orden jag aldrig trodde att någon som Destiny skulle lyckas uttala. Jag blev så upptagen med tankarna att jag inte ens märkte att brunetten för en lång stund sedan vänt sig om, och lämnat mig ensam.