"Hi Zayn" Sa Brooke när hon var framme vid mig, jag var lite förvånad över att hon kommit fram och frivilligt startat en konvensation, men jag samlade mig snabbt och svarade,

"Hey Brooke, how are you?" Det blev tyst ett tag och man kunde nästan höra henne tänka, det känndes som att hon övervägde ifall det var för sent för att gå iväg.

"Well, to be honest, I've been better." Jag försökte att se lite medlidanden medan hon fortsatte sin mening, "The girls ran off after our fight." hon andades tungt och såg riktigt ledsen ut, "So I closed the café, and now I'm here. Alone."

Trotts att jag fortfarande var lite fundersam över varför hon egentligen pratade med mig, mötte jag upp henne i en kram och viskade försiktigt i hennes öra, "Your not alone, I'm here."

 

"So, do you wanna follow me home or what?" Skrattade Brooke fram, och jag nickade lite för ivrrigt till svar. Hennes skratt klingade verkligen fint. "Lets go then, Are you ready?" Hon började, gå fram och såg ut att vara mycket gladare än tidigare.

"Tell me something I don't know about you?" Det dröjde inte länge innan hon svarade, "My real name is Brokelyn not Brooke. But if you use it I'll make sure your face get's back to normal again." Jag log lite för mig själv. "Something more?" Hon tänkte lite längre innan hon svarade "My favorite colour is pink, I used to be a cheerleader and my favorite food is probably hamburger. But I'm not that interesting, lets talk about you." Rosa, Cheerleader och hamburgare. "So you think I'm interesting?" Skojade jag och hennes kinder fick en lite rödare nyans än vanlig. "You wish." Skrattade hon nervöst fram och ökade tempot lite.

 

"This is my home, nothing special.." Hon låste upp dörren och klev in. Det var hemtrevligt, i hallen hängde det bilder på hon och två vuxna, troligast hennes föräldrar. När Brooke märkte att jag kollade på bilden tog hon snabbt tag i min hand och började gå upp för en trappa. "I'll show you around." Allt jag kunde tänka på var hennes hand som befann sig i min.

 

 

Herregud. Jag hade precis skrikit åt London för första gången i mitt liv. Första gången jag sett henne så chockad, så förvirrad... Jag gick med hastiga steg hemåt, de grå molnen över mig mullrade oroväckande. Tårar rullade nerför mina kindar, och jag bet mig i läppen för att inte börja storgråta på riktigt. En känsla av något blandat med ilska och lycka flög omkring i mig, adrenalinet pumpade och jag förstod att jag kanske... Kanske, hade gjort London så arg att hon aldrig mer ville prata med mig... Mina tankar upphörde då jag kände första droppen, och höjde blicken. Det var som om en enda droppe utlöste ett niagarafall. Regnet föll snabbt, och jag fick småspringa den lilla vägen tillbaka hem. Så fort jag kommit upp för den lilla trappen och lade handen på dörrhandtaget insåg jag att den var låst. Självklart, mamma var på jobbet... Just det, min nyckel. Jag famlade med mina kalla händer i jackfickan, men det enda jag fick fram var ett paket tugummi med mintsmak, min mobiltelefon och mitt kreditkort.

"Crap..." muttrade jag, och slog snabbt in numret till mamma, men kom inte fram. Just det, mamma jobbade till fem och jag skulle egentligen vara på cafét just nu... Jag suckade, ville inte tänka på det hela. Men jag skulle inte stå här dyngsur i fyra timmar.

 

Det tog mig ett litet tag att lista ut vad jag var tvungen att göra, något som jag absolut inte ville göra. Gå över till familjen Payne. Men vad hade jag för val? Jag kände inga andra grannar, och jag kunde ju inte bara sitta på trappan och vänta... Och att gå till Brooke eller London var inte heller något alternativ. Jag skulle kanske kunna gå till Ashton, men... Tanken kändes inte så lockande, ärligt talat. Så med bestämda steg började jag gå mot huset bredvid med en lätt suck, ringde på dörrklockan. Det tog någon minut innan dörren öppnades.

"He-" Det var inte Liam som öppnade, tack och lov så var det en av hans vänner, jag kunde inte ens komma ihåg vad han hette. "Hi, you're... Destiny, right?" Jag drog en hand genom mitt våta hår, trettio minuter ute i spöregn fick mig inte på bättre humör..

"Yeah." sa jag kortfattat. "Can I come in?"

"S-Sure, I mean, I guess.." Jag nickade, och gick förbi honom in i den välkända hallen, sparkade av mig mina converse, och såg mig lätt omkring. "So, that cute puncher is not here?" Jag sneglade tillbaka på honom, med en irriterad blick.

"No." svarade jag, irritationen spreds lätt inom mig.
"Louis? Who's-" Liam. Liam kom in i rummet, stannade, och stirrade på mig. Som om hans värld frusit eller något. "Destiny, what're you doing here?" Han lät... Annorlunda än vanligt. Han lät nästan... Avundsjuk? Vad hade Liam att vara avundsjuk över.

"I, uh..." började jag försiktigt. "I'm locked out."

"Oh." svarade han sakta. "But why didn't you go to London or Brooke?"

"I... It's complicated." muttrade jag tyst, tog av mig jackan och hängde den på en av krokarna utan att vänta på ett svar.
"Destiny, is something wrong?" frågade han. Jag öppnade lätt fickan till min jacka, och tog fram ett tuggummi.

"Y-Yeah. You could say that." muttrade jag frånvarande, innan jag lätt gick förbi honom in i vardagsrummet. Kul. Där satt två pojkar, Harry - som jag kände igen med sitt lockiga hår och gröna ögon, och blondinen, Niall som verkade vara den annorlunda snöflingan... Vänta, va?
"Oh, hi there!" Niall log brett mot mig, och jag förvånade mig över hur trevligt han hälsade på mig.
"Hi..?" sa jag lite frågande. 

"Oh, Destiny, you can, um, sit down?" Liam kom in i rummet efter mig, och slog mig snabbt ner bredvid Niall i den mindre soffan, inte särskilt pigg på att sitta vid någon av dem andra. Det blev lite tyst ett tag, de verkade granska mig lite försiktigt medan jag satt och stirrade ner på mina knäppta händer med en lätt suck. Skulle det fortsätta vara såhär i... Tre timmar och fyrtiofem minuter? Yippie.