Jag såg på William, där han lugnt sov med sina små fingrar lindade runt mitt egna pekfinger. Jag saknar honom. Med en lätt suck lossar jag försiktigt på Williams grepp och lämnar tyst barnkammaren. Kort där efter låg jag i sängen med min rosa panda pyjamas och hoppades på att kunna få iallafall några timmas sömn. När jag hör hur det ännu en gång är någon vid ytterdörren, som tur är ligger stekpannan kvar bredvid mig. På platsen som brukade vara hans. Trött gick jag ner för trappen, genom köket och in i hallen. Då jag bara befann mig ungefär en meter ifrån dörren kunde jag klart och tydligt höra hur någon vred om nyckeln till ytterdörren och öppnade den. Jag grabbade ett hårt tag i stekpannan och var just på väg att slå till personen som just öppnat ytterdörren till mitt hus, när jag insåg att det var han.

 

Harry släppte av mig utanför mitt och Bellz hus, så skönt att äntligen vara hemma. Eftersom att William och Isabella troligast redan hade sovit i flera timmar försökte jag låsa upp ytterdörren så tyst jag kunde. Försiktigt vek jag upp dörren och möttes av en stekpanna bara några centimeter från mitt huvud. Jag ryggade förvånat tillbaka.
"Snygg sving." skämtade jag försiktigt, då jag insåg att tjejen med stekpannan riktad mot mig var min älskade flickvän. Hon sänkte den sakta, såg hela tiden en aning vaksamt på mig.

"Vad gör du här?" frågade hon, hennes röst lät väldigt vek, och då jag tyst studerade hennes ansikte såg jag de mörka ringarna runt hennes ögon, hur länge sedan var det sen hon sov ordentligt?
"Jag... Bor här? Det här är min - jag menar vår lägenhet, som vi bor i tillsammans med våran älskade son?" sa jag försiktigt. Bellz bara stirrade på mig. Det här var inte den välkomsten jag förväntat mig. Jag hade förväntat mig en glad Bellz, med förvånande tindrande ögon. Men det här? Jag kunde väl åtminstone fått ett litet leende? Jag själv pressade fram ett leende, höjde förvirrat ögonbrynen. Jag antar att hon försökt pussla ihop allting, och att hon nu insett det. Hon släppte ner stekpannan på golvet och blåste upp kinderna en aning för att sedan pressa ut luften.
"Louis..." började hon lågt, jag kunde se på hennes ansikte att hon var väldigt irriterad men försökte hålla sig lugn. "Vart. Tusan. Har. Du. Varit?" Jag antar att hon skrikit på mig, men då William antagligen låg och sov inne på sitt rum och hon ville nog inte väcka honom, inte nu. 
"Jag, uh-" började jag, men blev tvärt avbruten.
"Och hur tror du att det har varit för mig? Och inte bara jag, utan hur tror du det har varit för William? Den enda hjälp jag har haft är EmmaLee och Stellomi, och vet du? Det känns inte så bra att ljuga för sin son då han frågar vart hans pappa är, då man själv inte ens vet vart han är... Du missade det. Du missade alltihop. Det enda han vet om dig just nu är hur du ser ut, Stellomi har visat några bilder av dig... Förstår du? Din son, din enda son vet inte vem du är... Han..." Hon tystnade, sjönk ihop på marken med ett lätt snyftande. "Och jag... Jag kan inte gå utomhus längre, för att jag vill inte längre vara med i tidningar som Louis helt förstörda ex... Jag kan inte sova på nätterna, för jag kan inte sluta tänka på vad du gör, vart du är eller vem du är med. Jag började tro att allt var mitt fel, alla mina brister och med tanke på min ålder att jag är modern till ditt barn.. Men nu kommer du trampande in här, och tror att allt är förlåtet..." Hon andades häftigt, och då hon såg upp på mig såg jag hur tårarna strömmade nerför hennes bleka kinder. "Problemet är... Problemet är att allt är förlåtet. För... Jag kan inte klara det här utan dig. Hur mycket stöd jag än får från de andra, det spelar ingen roll. Jag kommer inte klara det här utan dig, Louis. Och hur mycket jag än önskar att jag kunde det, så kan jag inte be dig gå. Jag behöver dig, Louis. Jag älskar dig så otroligt mycket även om du lämnat mig ensam såhär utan att ens tänka på din son." Hon tystnade, och stirrade på mig, som om hon fått slut på ord. Allt kändes så... Annorlunda. Jag hade varit borta länge, det visste jag. Men jag kunde inte berätta för henne vad jag gjort, det vore... Fel. Hon hade förstått vad jag skulel göra, men nu kände jag mig så otroligt dum. Någonting borde jag ha kommit på att säga. Men nu harklade jag mig lätt.
"Bellz, jag är... Så otroligt ledsen över det som hänt... Men, älskling... Jag hade planerat det här. Jag vet att du flera gånger sagt att du hatar överraskningar, men... Det kändes som om det skulle vara något speciellt. Jag vet att jag var borta länge, och att jag... Inte har kunnat vara här så mycket med William, men... Jag har gjort allt det här för att..." började jag försiktigt, svalde lite oroat. "För att jag älskar dig, jag älskar dig så otroligt mycket.. Och därför har jag tänkt fråga om du... Om du vill gifta dig med.. Mig."