Previously; 

London's Perspektiv

Där satt jag ensam på flygplatsen i London, min stad. Efter att jag väntat på Brooke i över en timme och lämnat minst tjugo röstmedelanden började jag ledsna. Det var nog hemskt att sitta bredvid randomkillen på flygplanet i över en timme, men att jag nu var tvungen att sitta ensam utanför flygplatsen var bara deprimernade. Flygplans-killen hade varit allt ifrån trevlig, han hade stirrat på mig hela resan och gav mig obehagliga blickar. Förhoppnigsvis var det bara något jag inbillade mig efter att jag blivt lite paranoid. Jag tog upp min mobil och kollade på den igen, snart skulle mitt batteri dö och det fortfarande inget från Brooke.

Snabbt tryckte jag upp min kontaktlista och ringde till den ända personen jag känner i London. Liam Payne, hoppas bara att det är rätt nummer. Det gick fram några toner innan någon svarade, och jag kunde direkt höra att det inte var Liam.

"Hello?" Frågade killen på andra sidan luren.

"Ehm, Hello, this is London speaking is Liam there?" Jag pratade väldigt snabbt i hopp om att min mobil inte skulle hinna dö.

"No, he is in the shower. And this is Louis by the way, can I leave a message?" Jag suckade irriterat. "Yeah, I need him to pick me up at the airport NOW." Frustrerat skrek jag ut det sista och killen på andra sidan luren skrattade lite lätt.

"I'll be there in twenty babe." Sedan la han på. Så där var jag igen. Ensam på flygplatsen och om tjugo minuter skulle någon kille, Louis komma och hämta mig. Men förhoppningsvis hinner Brooke komma fram före, vart nu hon har tagit vägen. Tänk om det har hänt något, jag skulle ha dödat Zayn när jag hade chansen. Nu kommer han förstöra hennes liv. Jag korsade armarna över varandra med en suck. Förhoppningsvis var denne Louis inte lika irriterande som jag trodde. 

 

Då tjugo långa minuter gått började jag se mig om. Skulle jag verkligen åka iväg med den här helt okända personen? Tja, jag antar att jag inte har något annat val. Jag reste mig upp, tog upp min väska och började gå ut genom portarna. Ah, London. Avgaser, heta killar och irriterande perfekta dialekter. Jag såg mig försiktigt omkring, för att se en bil bromsa in för att veva ner rutan. 

"London..?" hörde jag en röst ropa, och jag såg mig lätt omkring, innan jag frågande pekade på mig själv för att mima me? 

"Yes, you." Ett irriterat stön följde. 

"Oh." mumlade jag innan jag under tystnad gick lite närmre bilen, för att då en närmre titt på denne person som frågade efter mig. Jag kände direkt igen honom, han var en av Liam's bandmedlemmar, definitivt en av de mer gulliga av dem för att vara ärlig.

"Okay babe, when you're done checking me out you're welcome into the car." Ett retsamt leende breddade ut sig över brunettens ansikte. Jag ryckte först till då jag insåg att han förstått vad jag höll på med, innan jag blängde irriterat på honom. 

"I were not checking you out, pal." svarade jag, men trots min bestämda ton kunde jag känna mina kinder hetta till lite lätt, vilket inte var till min hjälp. 

"Well, whatever you say.." Hörde jag honom säga medan jag öppnade dörren till baksätet, slängde in min resväska och stängde sedan dörren igen för att gå runt bilen och sätta mig i framsätet. Bilen började sakta rulla iväg, och jag stirrade ut genom fönstret. 

"So, babe.. Where did you learn how to fight?" Först förstod jag inte vad han menade, men när jag insåg vad han syftade på. Då jag slog Zayn, i ansiktet. 

"Well, a girl has to be able to take care of herself..." sa jag, vilket fick honom att skratta lågt. 

"What?" muttrade jag irriterat, men han såg bara snabbt på mig med det där retsamma, sneda leendet. 

"Nothing." svarade han och vände sig mot vägen igen. "Where were you going again, babe?" Jag gav honom trumpet adressen. "Don't call me babe." lade jag snabbt till. 

"Nah, babe. I think it suits you." Jag himlade lätt med ögonen utan att säga något mer. Plötsligt vibrerade min mobil i bakfickan, och jag tog med svag möda ut den ur fickan.

S.O.S. Get over HERE!!!! Jag stirrade på mobilen ett kort tag innan ja sneglade på Louis igen. 

"Could you drive a little faster..?" frågade jag. "Please?" Jag pressade fram det sista ordet, vilket fick det att rycka i hans mungipor. 

"Can't do that." svarade han, fortfarande med den där irriterande retsamma tonen. Jag stönade lågt, blängde lätt på honom.

"Are you checking me out again?" hörde jag honom fråga på nytt. 

"N-No..." fick jag fram, vilket fick honom att skratta åt mig ännu en gång. Varför stammade jag?! Det var absolut inte likt mig.. 

 

"Well, we're here." sa Louis tillslut, och det första jag gjorde var att spänna lös mitt bilbälte, och skulle precis öppna dörren för att lämna bilen då Louis tog ett enkelt, men fast grepp om min handled och drog mig närmre. 

"Baby, take care.." Hans läppar snuddade vid mitt öra då han lågt mumlade orden. "It's adorable how you think you're tough, but with that attitude you wouldn't survive a day in London. Good luck.." Han släppte mig, och jag kände hur mina kinder hettade upp ännu en gång, men nu värre än tidigare. "Bye London, see you later." sa han sedan, så fort jag lyckats ta mig ur bilen och fått tillbaka väskan. Jag svarade inte, utan gick bara hastigt in genom dörrarna och iväg mot hotellrummet med snabba steg. 

 

Så fort jag öppnade dörren till rummet kastade sig en snyftande Brooke i mina armar. 

"Okay, what's going on..?" frågade jag sakta.

"London, Zayn and I... Zayn and I had.."